Nina: Jag upprepade mina föräldrars misstag
Jag var bara 17 år när jag blev mamma och även om jag naturligtvis aldrig har ångrat min dotter Ellie så var det tufft, och på många sätt kämpigt, att vara ung och ensamstående tonårsmamma.
När mina kompisar växte upp och började gå ut och roa sig hade jag fullt upp med blöjbyten och vällingkok. Jag missade helt tonårstidens sorglöshet, och blev vuxen väldigt snabbt – på gott och ont naturligtvis. För jag fick ju också uppleva det mest fantastiska som finns, nämligen att älska och bli älskad av ett barn, och det var det viktigaste för mig.
Mina föräldrar blev arga
Ellies pappa Robin försvann så fort jag berättade för honom om det väntade barnet. Han ville först att jag skulle göra abort, men det hade jag inte en tanke på. Men så här i efterhand kan jag på sätt och vis förstå honom, för han var bara ett år äldre än jag och ännu mer omogen. Men då kände jag mig grymt sviken.
Som tur är stod hans föräldrar på min sida. Ellies farföräldrar var delaktiga i allt som omgärdade deras sondotters födelse och uppväxt och till en början gav de gav mig mer stöd än mina egna föräldrar gjorde.
Faktum var att mamma och pappa blev rosenrasande när jag berättade att jag väntade barn, och det tog fler år innan de verkligen accepterade rollen som morföräldrar.
Med tiden kom deras inställning att förändras, och vi fick en fin kontakt. De älskade sin dotterdotter och med tiden bleknade alla schismer och problem som uppstått under den första tiden.
Ännu viktigare var att även Robin förändrades, och när Ellie var tre-fyra år började han söka kontakt. Det hade vi hans föräldrar att tacka för, för de såg till att vara barnvakt regelbundet och se till att Robin träffade sin dotter så ofta som möjligt.
Ellie började träffa sin pappa
Efter ett par år hade de regelbunden kontakt och Ellie var hos sin pappa varannan helg. Det kändes skönt, dels för att det var en avlastning för mig men främst för att Ellie mådde så bra av att umgås med sin pappa.
När Ellie började skolan läste jag in gymnasiet på Komvux och fortsatte att studera på högskolan. Ju äldre Ellie blev desto lättare var det för mig att plugga och strax innan jag fyllde trettio var jag färdigutbildad socionom. Då var Ellie fjorton år och en glad och utåtriktad tonåring som klarade sig bra i skolan och hade många vänner.
Jag fick arbete på socialkontoret, där jag arbetade med familjefrågor, och det var också där jag träffade Jimmy. Han var några år äldre än jag, och var den som hjälpte mig när jag var ny i jobbet. Vår vänskap växte till kärlek och efter ett par år flyttade vi ihop. Vi hade det väldigt bra tillsammans och bäst av allt var att han och Ellie också kom bra överens. Eftersom Jimmy inte själv kunde få barn själv var han särskilt glad över att få en bonusdotter.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Min dotter var gravid
När Ellie var sexton började hon förändras. Från en dag till en annan blev hon tystlåten och inbunden och jag kände knappt igen henne.
Först trodde jag att det var en fnurra på tråden mellan henne och hennes pojkvän Chris. De hade varit tillsammans i några månader och även om de verkade otroligt förälskade var det ju ganska vanligt att tonåringar i deras ålder var ombytliga. Men fastän jag frågade henne vad som var felet fick jag inte ur henne mycket. Men så, en dag, berättade hon och jag fick mitt livs chock: Min dotter var gravid!
Jag kunde knappt tro att det var sant – jag ville inte tro det. Sexton år och gravid – inte äldre än jag själv varit när jag fick henne… Och plötsligt kom minnena över mig på ett både oväntat och ovälkommet sätt.
Jag glömde plötsligt all glädje och lycka jag känt över att bli mamma – i stället mindes jag bara det svåra och det jobbiga. Att mina kompisar gick på fester och diskotek medan jag satt hemma med amning, blöjbyte och nattvak. Mindes en förlorad ungdom och svårigheterna det innebar att bli vuxen så snabbt.
– Du kan inte mena allvar! röt jag åt henne. Du kommer att bli mamma vid sjutton års ålder, du kan inte ta hand om ett barn!
–Du var ju sjutton när du fick mig!
– Just därför, snäste jag. Jag vet hur jobbigt det är att vara tonåring och ensam mamma, Ellie!
– Är det vad du tycker? Att det var jobbigt att ha mig? fräste hon tillbaka och mitt i ilskan syntes det hur sårad och ledsen hon var.
Och så var hon borta – hon rusade ut och slog igen dörren efter sig medan jag handfallen stod kvar.
Jag reagerade på samma sätt som mina föräldrar
När Jimmy kom hem hade Ellie ännu inte kommit tillbaka, och jag var helt i upplösningstillstånd. Det tog en bra stund innan han fick ur mig vad som hänt, men när han väl fått veta blev han mycket upprörd. Men inte över Ellies graviditet – utan över min reaktion.
– Du har ju alltid pratat om hur svårt du hade det när du blev gravid eftersom dina föräldrar inte gav dig det stöd du behövde, sa han. Hur kommer det sig att du då behandlar Ellie på samma sätt?
Först blev jag arg på honom för att han vände sig emot mig men så insåg jag hur rätt han hade.
Ellie var ju den största glädjen i mitt liv – att ens tala om misstag i samband med att bli mamma var ju fullkomligt absurt! I själva verket var det jag som gjort ett misstag – samma misstag som mina egna föräldrar gjort.
Insikten kändes som att få ett knytnävsslag i magen och plötsligt greps jag av en fruktansvärd ånger och oro. Jag ringde genast upp Ellie på hennes mobil och till min lättnad svarade hon nästan omgående. Och det räckte med ett enda ord för att hon skulle komma hem:
- Förlåt…
Den kvällen pratade vi både länge och väl och jag öppnade mig för henne på ett sätt som jag inte gjort förr.
– Att få dig är det bästa som hänt mig, förklarade jag. Det där som jag sa om att det var jobbigt att vara tonårsmamma… Det är det, men glädjen uppväger det jobbiga många gånger om. Och jag finns här för dig. Alltid.
Jag blev mormor som 34-åring
Jag menade vartenda ord jag sa och till sist grät vi båda två, men av glädje. Jag insåg också ganska snabbt att hennes situation skulle bli helt olik den jag en gång befunnit mig i för hennes pojkvän hade inte en tanke på att lämna henne.
Tvärtom talade de om att skaffa en lägenhet och flytta ihop så snart de kunde. Det var uppenbart för mig, liksom för alla andra, att Ellies och Chris kärlek var djup och innerlig och även om deras förhållande inte skulle vara för evigt så visste jag att deras barn skulle få en god start i livet.
Samma vecka som jag fyllde 34 blev jag stolt mormor till en linhårig liten kille som fick namnet Mikael. Två år senare utökades familjen med en flicka vid namn Melissa. I samma veva gifte sig Ellie och Chris. Nu har Mikael börjat skolan. Melissa går på förskola. Ellie och Chris är fortfarande gifta och har båda hunnit utbilda sig och skaffa bra jobb.
Ellie är förskollärare och Chris bilmekaniker och de har just köpt ett litet radhus inte så långt från mitt kvarter.
Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att vara hennes mamma. Och även om det kanske inte är det mest idealiska att bli förälder i så unga år som jag själv och min dotter så är ingenting hugget i sten för om viljan finns så finns också möjligheterna.
/Nina
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]