Ruth: Jag hjälpte min syster ur missbruket

För att försäkra sig om att systern levde brukade Ruth Marie Stensland Donovan, 47 år, ringa henne tre gånger om dagen med åtta timmars mellanrum. Den 26 juli 2012 var Ruth på jobb i Oslo när hon fick en känsla av att något var fel. Hon ringde en extra gång.

– Jag hörde att Alice var borta. Jag kände att jag inte orkade med detta, men jag höll ändå i gång samtalet. Efter 25 minuter tystnade Alices röst. Jag skrek i telefonen, men hon svarade inte.

Ruth ringde larmcentralen och både polis och ambulans var snabbt på plats. De hittade Alice på golvet, livlös.

Ruth flög direkt hem till Bergen där Alice svävade mellan liv och död.

– Jag visste inte om jag fortfarande hade en syster när jag landade. Då bestämde jag mig för att om jag fick behålla henne skulle jag aldrig släppa taget.

När Ruth kom fram till sjukhuset i Bergen träffade hon Alice. Hon levde. Ruth insåg att hon måste ta sin syster för den hon var, trots att hon var en person med ett tungt missbruk och ett kaotiskt liv.

– Jag ville bara att hon skulle finnas. Hon behövde inte ändra på något. För hennes egen del önskade jag självklart att hon skulle få ett bättre liv och leva ut den potential som jag visste att hon hade inom sig. Men det var inget villkor för min kärlek. Jag skulle sluta skämmas för min syster!

Pappan dog av överdos

Ruth växte upp i en familj på fem. Pappan kämpade med missbruk och dog i en överdos, 36 år gammal, då Ruth var sju år.

– Det var hemskt och jag kände skam efter min fars död. Det var komplicerat eftersom vi inte fick lov att prata om det och jag använde så mycket kraft på att dölja det. Ingen fick veta något och jag var noga med att hålla en fin fasad utåt, säger Ruth som var mitt i syskonskaran.

Syskonen stod varandra mycket nära, det vara bara ett år mellan vart och ett av dem. 2007 kom chockbeskedet att brodern Rolf Magnus, som missbrukat och lidit av psykisk ohälsa, var död. Då förvärrades Alices missbruk och för Ruth, som inte missbrukade, blev situationen desperat.

– Det blev jätteviktigt för mig att ta hand om Alice när vår bror dog. Det blev en påminnelse om att vi aldrig vet vad som väntar, att livet är så skört. Du kan aldrig få någon tillbaka, du får ingen ny chans, säger Ruth och tillägger:

– Efter att ha mist både min far och bror riskerade jag att även förlora min syster och det gjorde mig väldigt rädd. Det blev en kamp mot klockan. Jag ville göra vad jag kunde för att hon skulle överleva.

Ruth förklarar att båda syskonen mådde psykiskt dåligt och att missbruket blivit ett sätt att hantera detta. Personer med ett tungt missbruk har ofta stora känslomässiga problem.

Ansågs som medberoende

– Vi tre hade samma uppväxt. Många har undrat hur jag klarade mig och hur jag hittade mitt sätt att tackla världen på. Jag satsade på att utbilda mig för att få makt och för att bli sedd och lyssnad på. Jag ville bli tagen på allvar, förklarar Ruth.

Rädslan för att förlora Alice gjorde att hon tog beslutet att göra vad hon kunde för att systern skulle överleva. Ruth blev varnad för att offra allt och många ansåg att hon var medberoende.

– Om du stöttar en person som har cancer gör du något bra, men om du stöttar en person som har ett missbruk gör du fel. Jag blev tillsagd att inte hjälpa henne, att ta avstånd och låta henne ta ansvar för sitt eget liv, säger Ruth.

– Mitt val fick ingen förståelse. Många sa att jag skulle gå på en nit och det kändes hemskt. Oavsett vad jag gjorde så var det fel.

Trots varningarna valde Ruth att följa sin egen övertygelse, även om rädslan för att hon gjorde fel ständigt hängde över henne.

– Vi vet inte hur länge vi har varandra och jag visste att om jag bara fick behålla Alice en dag till hade jag fortfarande en syster och jag skulle kunna säga till henne hur mycket jag tyckte om henne. Säga att hon var viktig för mig. Jag gjorde en minnesbok för att ta till vara alla våra gemensamma minnen.

Det kanske kan låta enkelt, men Ruth säger att det var tufft. Men de val hon gjorde ledde till något bra.

– Jag är otroligt glad för att jag gjorde det jag gjorde. När jag släppte taget om rädslan för döden öppnade jag dörren till livet. Jag vet att vi lever tätt på döden och att Alices beroende hela tiden hotade livet, men jag valde att fokusera på att leva, för min egen skull men också för hennes skull.

– Jag tänkte på Alice som den hon egentligen var: den ärliga, resglada, talangfulla tjejen. Jag beundrade hennes styrka, hon hade kämpat för mig på skolgården. Hon hade rest till krigsområden för att bygga hälsokliniker. Det var den tjejen jag ville se.

Ruth började vända sig till den Alice hon känt innan missbruket tog över. Hon visste att Alice tyckte om att läsa och skriva, speciellt dikter, så hon bad henne att skriva en mening. En enda mening – om vad som helst.

Gav sig inte

Det tog lång tid innan det skedde, men Ruth gav sig inte. Alice tröttnade på tjatet och till slut sa hon: ”Jag är så trött på ditt tjatande så nu ska du få den där meningen bara du håller käften!”

– Jag bad att få meningen skickad per mejl. Då visste jag att hon måste slå på datorn, skriva in lösenordet som hon säkert glömt, öppna ett dokument, skriva meningen och skicka den till mig med mejl. Detta var en enorm utmaning för henne.

Men en dag kom det mejl från Alice, med en enda mening. ”Vilken fantastiskt fin mening”, skrev Ruth tillbaka. Under loppet av en vecka skrev Alice sedan 25 A4-sidor!

– Jag kopierade alla texterna och klistrade in dem i en power point-presentation, utan att ändra eller redigera något. Jag la också till några bilder med hennes tillåtelse. Och så frågade jag om hon kunde komma till en konferens om missbruk i Bergen och läsa upp texterna, berättar Ruth.

Alice kom till konferensen. Hon var påtänd, men det var bara Ruth som märkte det. Alice stod inför åhörarna och läste det hon skrivit.

– Texterna var helt fantastiska. Personerna som var där började gråta och många kom fram för att krama Alice efteråt. Jag ville att hon skulle få uppleva att hon hade en röst, att hon fick höras och att orden hade makt. Alla de sakerna bidrog till att hon gradvis hittade tillbaka till sig själv.

Ruth uppmuntrade Alice att börja studera. Hon fortsatte ta droger, men trots det gick hon på föreläsningar och klarade kurserna med glans. Det började gå framåt, men vägen tillbaka var fortsatt lång.

Efterhand fick Alice den behandling hon behövde. Också då var Ruth beredd på att ta emot henne om hon skulle falla. Efter 30 år med missbruk klarade Alice att ta sig ur det.

– Alice fick en plats på Arna Aktiv. Där blev hon medicinerad och fick uppleva aktiviteter, gemenskap och tillhörighet. Hon fick lära sig behärskning och känslan av att duga. Hon var där i ett och ett halvt år och under tiden cyklade hon från Bergen till Voss – 17 mil. Det är helt otroligt!

Drogfri i fem år

I dag har 48-åriga Alice Stensland varit drogfri i fem år och Ruth är stolt över sin syster.

– Förr skämdes jag för henne. Jag gick ofta över på andra sidan gatan för att undvika människor som skulle ställa frågor om min syster. Jag var tvungen att göra upp med mina egna värderingar och ge henne det stöd och den kärlek hon behövde, säger Ruth och fortsätter:

– I dag arbetar hon heltid, betalar skatt och gör ett jättebra och viktigt jobb. Hon är väldigt upptagen och har ett intressant liv. Kärlek är nyckeln! Att inte bli inkluderad eller älskad är faktiskt dödligt.

Många frågar Alice vad som ledde till att hon blev drogfri. Hon trodde inte själv att hon skulle klara det när hon befann sig i den onda cirkeln.

– Jag hade varit på behandlingshem så många gånger och hoppats att det skulle hjälpa, men det gjorde det aldrig. Jag hittade inte vägen ut, säger Alice och tillägger:

– Jag blev hela tiden påmind om att jag var sjuk och att ingen behövde mig, det var väldigt deprimerande. Jag kände att jag inte hade något värde och ingenting att leva för.

Såg det friska

Arna Aktiv blev räddningen för Alice. Hon måste gå upp på morgonen och vara med på en aktivitet varje dag. Hon blev tilltalad som en vanlig människa, inte som en sjuk patient. Hon blev inkluderad i helt vanliga samtal. Och cykelturen från Bergen till Voss betydde mycket för henne.

– Jag fick frågan och sa ja utan att tänka på hur långt det faktiskt var för någon som aldrig tränat. Jag hade inte musklerna till det och mina tårar rann. Men jag klarade det. Jag var så stolt över mig själv och jag levde länge på det. Äntligen hade jag något att berätta!

I dag är Alice en rutinerad föredragshållare och delar med sig av sina erfarenheter som missbrukare.

– Alla de åren som jag tyckte var totalt bortkastade var inte det trots allt. De blev min utbildning. Erfarenheterna kan jag använda i mitt arbete. Ingenting är mer givande än att kunna hjälpa andra.

Ruth hade många roller i Alices liv: hon var hennes syster, vän, behandlare och advokat. Det är inte alltid det har fungerat så bra för Alice i samhället och då har Ruth tagit saken i egna händer och kämpat för hennes rättigheter.

– När jag var så långt nere att jag inte såg någon utväg betydde Ruth väldigt mycket för mig. Hon har funnits där för mig hela vägen.

– Under en lång tid levde jag bara för Ruth. Hon höll i gång mig tills jag hittade tillbaka till mig själv. Jag hade aldrig klarat det utan henne, säger Alice.

Text: Ida Bergersen Foto: Silje Holte och privata

Översättning: Anette Bülow