Sorgen tryckte ner Lindha i matmissbruket
Våren 2012 vägde Lindha Wikström i Brunflo 140 kg, hade för högt blodtryck, problem med sömnen och mådde inte alls bra i kroppen. Men ändå fungerade livet.
– Mycket tack vare min Magnus och våra barn Julia och Wilma. Utan stödet från familjen hade jag inte orkat ta itu med mitt matmissbruk, konstaterar Lindha om ätstörningarna som pågått i åratal.
Det var övervikten som till slut, för sju år sedan, fick henne att samla sig till en ren krigsföring mot sitt tröstätande.
– För mig har inte lycka varit detsamma som att vara smal. Det var hälsan som var främsta anledningen till att jag ville ta itu med övervikten. Jag var tvungen att äta en massa mediciner för att överleva helt enkelt.
Den första kampen vann hon. Men sen kom uppförsbackarna…
Nu har hon återigen vässat sina vapen mot mer realistiskt ställda mål.
Lindha har valt att berätta utan bortförklaringar:
– Jag vägde så mycket för att jag åt så mycket. Och det värsta var att jag upplevde mig som en mamma som i vissa situationer inte kunde skydda mina barn.
– Julia och Wilma kanske inte funderade över varför jag aldrig cyklade med dem eller lekte med dem i lekparken. Men för mig var det en stor sorg att inte kunna, säger Lindha. Min värsta mardröm var att barnen skulle råka ut för något hemskt framför mina ögon utan att jag skulle kunna ingripa.
Det var som en rundgång och jag förlorade kontrollen
Lindhas matlust som barn var varken större eller mindre än hos de två äldre syskonen. Föräldrarna hade inga viktproblem, atmosfären vid matbordet, som i hemmet i övrigt, var lugn och harmonisk.
Ätstörningar som 14-åring
Ätstörningarna kom smygande under första året i högstadiet, då 14-åriga flickor med stor inlevelse pratade kroppsvikt och mode, och Lindha en dag fick för sig att hon hade tjocka lår.
I gymnasiet började hon jojo-banta. Hon tyckte att hon var tjock och lät bli att äta i dagar för att sedan vräka i sig så mycket hon kunde.
– Och så stoppade jag fingrarna i halsen och kräktes upp alltihop för att börja på ny kula igen. Det var som en rundgång och jag förlorade kontrollen.
– Jag är väldigt intensiv i det jag gör, och upptäckte tidigt att jag kunde hantera starka känslor med mat som gav snabb energi.
Hon var 19 år när hon träffade den fyra år äldre Magnus. Just då pekade hennes viktpendel mot något nästan normalt för hennes längd på 170 cm.
Mötet var som en högvinst. De har fortfarande en toppenrelation.
Mitt självförakt sprängde alla gränser
– Han lugn och metodisk, jag precis tvärtom, säger hon, och tror att hon charmat honom med sin glada spontanitet.
När Julia kom till världen 1998 var Lindhas vikt bästa tänkbara. Men det var den långt ifrån när hon födde nästa dotter, Wilma år 2002. Då var specialistmödravård och extra läkarkontroller nödvändiga.
– Vår sammanhållning i familjen är fantastisk, men begränsningarna var många, säger hon och minns bakåt, till tiden för hennes kostrevolt 2012.
Full av självförakt
På byrån i sovrummet, i smyckeskrinet, hade vigselringen då legat i 15 år, omöjlig att få på på hennes stora ringfinger, och i garderoben hängde kläder som hon inte gjort sig av med av nostalgiska skäl.
– Mitt självförakt sprängde alla gränser utan att jag märkte det, säger Lindha om bland annat 40-årspresenten; en flygresa till sin bror, bosatt i Tyskland.
– Säkerhetsbältet på flygstolen gick runt mig först när flygvärdinnan kom med en förlängning, men jag behövde två säten för att få plats för stjärten.
Det var förnedrande.
Ungefär vid den tiden berättade en arbetskamrat hur hon gått ner tio kilo genom att äta LCHF – low carb high fat.
Jag hade helt enkelt inte råd att avstå från ett ärligt försö
”Vad innebär det,” undrade Linda.
”Ja, man får äta ägg och feta såser och så behöver man inte väga maten”, löd svaret.
Lindha älskar goda såser, så ett bättre svar kunde hon inte fått, även om jojo-bantningarna satt som ett stort misslyckande i hennes huvud.
– Arbetskamraten var så trovärdig att jag blev intresserad. Och jag hade helt enkelt inte råd att avstå från ett ärligt försök.
Maken Magnus hängde på
När Lindha för sju år sedan drog igång sin omvälvande kostresa, vägde hon 140 kilo och Magnus 135.
– Han har alltid stöttat mig i alla mina bantningsförsök, men den här gången var han så less på dem att han inte orkade med ytterligare ett. Jag gick in i det på egen hand, men när han såg att detta inte var ännu en svältdiet och att jag på kort tid gick ner tio kg bestämde han sig för att också prova.
Ganska snabbt nådde han sin målvikt som han också behållit sedan dess. Han har inte haft några återfall längs vägen.
Ett och ett halvt år senare hade Lindha halverat sin utgångsvikt och vägde 70 kg.
Hon var mycket friskare och piggare och som extra bonus kom dagen då hon kom i sin Filippa K-skapelse; en ljuvligt blå storlek 38.
– Jag vill inte förringa den stunden, den var större än jag nånsin kunnat föreställa mig, jag hade ju längtat i åratal efter kläder som var vackra och inte stora som tält, säger Lindha.
Hon startade bloggen halvalindha.se som fått tusentals följare och stor massmedial uppmärksamhet.
För Lindha var det främst två saker som gav resultat: att utesluta allt socker i kosten och att motionera.
Plötsligt var hon en offentlig person, började föreläsa och upplevde sig som urstark.
Sorgen förändrade
Så kom den första tunga uppförsbacken.
Plötsligt och oväntat fick Lindhas pappa en stroke som på ett ögonblick tog hans liv, och familjen hamnade i en traumatiserande sorg.
Med ens upplevde hon allt hon gjorde som obetydligt och meningslöst.
Det är ingen överdrift att likna oss matmissbrukare vid alkoholister
För att orka ta sig igenom det svåra föll hon in i sitt gamla mönster. Hon började tröstäta.
– Det är lite knepigt, men plötsligt var jag tillbaka i mitt gamla mönster: att hantera känslor med mat. Det är ingen överdrift att likna oss matmissbrukare vid alkoholister. Mekanismerna är desamma.
Hon slutade motionera.
– Jag gick upp några kilo och drog mig undan. Just då behövde jag stänga dörren om mitt privatliv, allt var så kaosartat. Det krävdes månader för att återta kontrollen över balansen i kroppen.
Och till att återgå till ett liv utan socker.
Lindha har valt att vara öppen med hur det känns att tappa greppet om vikten igen och släppa matkontrollen.
– Först skämdes jag. Men så tog jag beslutet att berätta sanningen på min blogg. Det är så skamfyllt att misslyckas. Man tror att man är ensam i världen om att inte klara det man bestämt sig för, men så är det ju inte, säger hon.
Återfall är naturligt
Gensvaret på hennes avslöjande blev större än hon kunnat föreställa sig.
Många kände igen sig i hennes misslyckande. ”Tack för att du delar med dig! Tack för att du är så ärlig, så mänsklig”, skrev läsare.
– Det är jätteviktigt att se återfall som något naturligt. Men man ska inte glömma bort hur mycket man vunnit, utan sätta upp nytt mål och ta nya tag.
Nästa uppförsbacke kom i slutet av förra året.
Hon var oförberedd när hon insåg att hon vuxit ur vinterjackan.
Först skämdes jag. Men så tog jag beslutet att berätta sanningen på min blogg
Det var omöjligt att dra in magen så pass att hon skulle kunna få ihop dragkedjan …
– Det är verkligen ingen livsviktig historia, kläder är ju bara kläder, säger hon med ett svagt leende på läpparna.
Men det här var så mycket mer. Hon visste ju hur dåligt hon hade tacklat den senaste tidens påfrestningar. Vågen, som hon visserligen läst av då och då, hade ju talat sitt tydliga språk, men några kilon hit eller dit kunde väl inte vara så farliga. Och hon hade tänkt: ”I morgon tar jag itu med det, eller i övermorgon…”.
Vad hade hänt ?
– Mitt hälsokostprojekt har gjort mig till egen företagare, men jag trivs med att rycka in på min gamla arbetsplats. Nu hade jag helt enkelt jobbat för mycket under en tid i ett kombinerat natt/dag-skift som undersköterska.
– Mitt blodsocker höll för de första tre nätterna, men sen kom suget efter socker. Ju tröttare jag blev, desto mer socker ville kroppen ha.
Allt oftare öppnade hon skafferidörren på jakt efter mat som gav snabba effekter, varvid suget triggades igång.
– Jag började skylla på allt mellan himmel och jord för att tillåta mig en bit pizza eller några skivor nybakat bröd.
Och vikten ökade.
– Cirka 15-20 kilo, säger hon och minns hopplösheten som i ett slag lagt sig tung som en klump i magen.
Har en bra grund
Hon tackade nej till föreläsningar, blev onåbar på bloggen, försvann från vännerna.
– Men så märkte jag att människor saknade mig, säger hon stillsamt. Nu har min andra resa startat, och den går åt rätt håll. Jag har återupptagit de dagliga motionspassen och låter dem bli allt längre och tuffare och mitt flås har blivit bättre i uppförsbackarna.
– Den senaste månaden har jag gått ner fyra kilo och närmar mig nu de 80 kg som jag idag ser som min målvikt med tanke på min kraftiga benstomme.
Jag tror att vi lyckats ge våra barn en grundtrygghet som håller
Hennes blodtryck har inte påverkats negativt av återfallen.
– Åratal med goda kostvanor har lagt en bra grund i min kropp, menar Lindha.
Det finns inga enkla lösningar.
Hon hade ”trillat dit igen”.
– Men den stora skillnaden är att jag i dag förstår orsakerna och därmed kan göra något åt det.
Långsam hälsoresa
Lindha har tänkt på hur döttrarna upplevt föräldrarnas viktresor:
– Jag har inte medvetet försökt påverka mina flickor att äta på det ena eller andra sättet. Men de såg så klart vad som hände med min kropp när jag började äta LCHF och att jag blev allt friskare, och vad som hände när deras pappa bestämde sig för att utesluta sockret i sin kost.
– Jag tror att vi lyckats ge våra barn en grundtrygghet som håller, att de vet att de duger. Jag hoppas innerligt att de aldrig kommer att låta sig påverkas av alla lyckomyter om utseende och vikt. Det är ju vi vuxna som har ansvar för detta, säger Lindha.
– Hade jag kunnat välja om mitt liv, så skulle resan, processen, bli densamma en gång till för det är ju detta som format mig till den jag är idag och den jag trivs med att vara, säger hon och skriver på bloggen om vad som händer nu:
”Min andra resa går väldigt sakta, men vem har bråttom? På vilket vis hjälper det att stressa eller pressa sig själv? Jag vet att man gärna vill gå ner fort, men det är ju det som sätter käppar i hjulet för oss. Den som har tålamod är den som vinner i slutändan, eller hur”.
Av Lena Wikström