Spriten blev min bästa vän
Mina problem med drickandet började när jag var 34. Jag hade ett bra jobb och en ordnad tillvaro, lägenhet i ett lugnt och fint område och många vänner. Jag fick ofta komplimanger för mitt utseende och hade inte svårt att attrahera män. Utåt sett såg nog mitt liv väldigt bra och okomplicerat ut. Men själv kunde jag aldrig känna så. Jag var beroende av andras acceptans; andras åsikt om mig var viktigare än min egen. Jag var dessutom väldigt osäker och hade svårt att veta vad jag ville. Det här gjorde att jag gång på gång hamnade i fel relationer. Män som gillade mig, var enträgna och karismatiska – jag drogs in i deras sfär och misstog ofta manipulation för riktiga känslor.
Dämpade min oro
När jag var 34 levde jag i mitt femte samboförhållande och var rädd för att det höll på att gå åt skogen. Min sambo hette Jens och kunde vara så otroligt charmig, men samtidigt anade jag att han inte gick att lita på. Jag hade blivit bedragen flera gånger tidigare och hade nu börjat se de tidiga tecknen. Jag stod inte ut med tanken på att få hjärtat krossat ännu en gång, så jag började sudda ut kanterna med något glas vin. Det fick mig att slappna av, oron dämpades och jag såg lättare på tillvaron.
Jens verkade uppskatta mig mer när jag hade lite vin i kroppen, vilket gjorde mig ännu mer motiverad att dricka. Problemen hade kanske bara handlat om att jag varit för spänd och ifrågasättande? Det kändes skönt att tro att jag hade hittat en lösning. Men min ”lösning” förde mig allt längre bort från verkligheten. För det första tvingades jag ljuga för både mig själv och andra om vad jag höll på med. Jag ”slappade, chillade och njöt av livet”.
De första frågetecknen började snart dyka upp i omgivningen. Jag kunde se det i mina vänners blickar, känna det på stämningen. I början var det ingen som ville säga något rakt ut. Sedan kom de lite försiktiga frågorna:
–Är allt okej? Hur är det mellan dig och Jens?
Tappade kontrollen
I längden blir det väldigt jobbigt att leva i en livslögn. Jag tröttnade på alla frågor och började tycka att spriten var en bättre vän. När jag alltmer gick över till starksprit var ursäkten inför mig själv att jag ville testa drinkrecept. Jens gillade detta också och började kalla mig Bartendern.
Redan efter några månader hade jag tappat kontrollen. Jag behövde vinet, cidern och drinkarna. Både för det kroppsliga suget och, framför allt, för att må bra. När jag var nykter kände jag mig mer osäker än någonsin. Jag förknippade att må bra, vara rolig och attraktiv med att dricka. Sedan kom punkten när jag inte längre drack på grund av detta. Jag drack för spritens skull. För att den var min bästa vän.
Vännerna försvann
Spriten blev den relation i mitt liv som stod mig närmast. Vissa vänner bara försvann. Grannar började att dra sig undan. Folk bokade om sina tvättider för att slippa tvätta efter mig. Så flyttade Jens. Vid det laget hade jag försvunnit så långt in i spritdimmorna att jag inte brydde mig särskilt mycket.
Med Jens borta behövde jag inte längre vara så noga med att städa, tvätta och laga mat – jag kunde tillåta mig att förfalla ännu lite mer. Jag slutade gå ut på helgerna – jag satt hemma och drack mig berusad framför tv:n.
Vaknade upp
Det var först i den här vevan som min familj förstod hur illa det var ställt. Jag började missköta jobbet och med en annan chef hade jag nog åkt ut med huvudet före. Men min chef hade personliga erfarenheter av alkoholism och såg till att jag fick hjälp.
Jag tyckte dock att han överdrev och min plan var att fortsätta dricka under radarn, men så hamnade jag på ett behandlingshem och fick träffa andra med samma problem. Plötsligt vaknade insikten om att jag höll på att förstöra mitt liv. Jag erkände mitt missbruk och blev nykter. Det var först när jag hållit mig nykter ett tag och hade hjälp av en stödgrupp som jag kunde ta itu med anledningarna till att det blivit så där: mitt medberoende som tvingat mig att vara andra till lags och se mig själv som mindre värd. Detta var till en början riktigt jobbigt, men jag var ju tvungen att ta mig igenom det.
Om jag inte kom till rätta med orsaken till att jag blivit alkoholist skulle jag börja dricka igen. Det visste jag.
I dag har jag levt nykter i fem år. Jag är inte ens frestad att lukta på ett glas vin. Att dricka har blivit helt ointressant. Jag vill inte gå miste om en enda dag av resten av mitt liv.
/ ”Daniela”