Syriska Omar fick bo hos Eva Hamilton: ”Jag älskar henne och hela familjen”

Vi träffas i en villa i Stockholm, vackert belägen med utsikt över havet. Omar Alshogre, 26, är i Sverige på en snabbvisit, innan han återvänder till Washington DC där han numera är bosatt.

– Ja, du kan ju tänka dig tryggheten jag kände när jag och min bror fick flytta in här efter år av tortyr och flykten från Syrien, säger Omar när vi slår oss ner med varsitt glas vatten i köket.

Omar har under de senaste åren rest runt i hela världen och föreläst om den grova tortyren i de syriska fängelserna. Han vet, för han var under flera år själv en av de politiska fångarna.

Omar bodde i staden Baniyas, var 15 år och gick första året på gymnasiet. En dag i mars 2011 fick han ett samtal från sin kusin som sa: ”Samla fåglarna.”

– Detta var ett kodnamn han använde för att inte säkerhetspolisen skulle få reda på att vi skulle samlas för en demonstration, säger Omar.

Själv visste han knappt vad en demonstration var för något. Inte heller vad de skulle demonstrera mot. Hans pappa som hade jobbat inom militära poliskåren förklarade för Omar att det var farligt.

– Jag förstod aldrig varför pappa sa att det var farligt. Det var ju han som hade lärt mig att man skulle stå upp för sina åsikter. Men vad betydde ens revolution, demokrati och diktatur? Jag hade ingen koll, säger Omar.

Omar Alshogre utsattes för fruktansvärd tortyr

Alla som demonstrerade inne i stan hade rosor. Omar beskriver ett slags feststämning där folk firade, sjöng och var glada. Men plötsligt blev känslan en helt annan. Armén attackerade och sköt rakt in i folkmassan.

– Jag hade aldrig tidigare sett så mycket blod, och framför allt hade jag aldrig sett en död människa. En vän till mig blev nedskjuten rakt framför mina fötter. Jag minns att jag bara stod och skakade i hela kroppen. Plötsligt var det någon som grep tag i mig och förde mig tillsammans med en massa andra människor in i en moské där vi skulle ta skydd, berättar Omar och tar en klunk vatten.

Omar berättar vidare att efter en kort stund rusade säkerhetspolisen in i moskén och drog ut alla som försökte gömma sig på gatan. Där blev de torterade. Därefter togs Omar till ett politiskt fängelse. I två dagar satt han i förhör där han blev tvungen att svara på en massa konstiga frågor.

– Till exempel frågade de hur många människor jag dödat och vilka vapen jag använt. Jag försökte förklara att jag aldrig ens hade hållit i ett vapen. Min mamma lät mig ju inte ens använda kniven i köket för att hon var rädd att jag skulle skada mig.

samhälleJoannas sorg efter utvisningen av Sha, 19: "Grät i 24 timmar"

Mannen som förhörde Omar trodde att han var sarkastisk och tortyren han utsattes för därefter var fruktansvärd. Elpinnar sattes mot hans kropp, han blev slagen med metallkedjor och förutom när man drog bort naglarna från Omars fingrar hade han en ögonbindel.

– Jag var tvungen att titta när de drog ut naglarna, det var nog det värsta, säger Omar och fortsätter:

– De satte oss i ett bildäck, klämde in hela kroppen så jag inte kunde andas.

Omar menar att han kan fortsätta att berätta om de hemskheter han utsattes för, men säger att det inte är greppbart för folk i allmänhet.

Började demonstrera mot den syriska regimen

Där och då var första gången som Omar fattade varför man demonstrerade, första gången han fattade vad orden politik, diktatur och korruption stod för.

Han erkänner att det är märkligt att, trots att man befinner sig så nära döden, kan man slås av väldigt ytliga tankar.

– Jag var typ rädd för att missa alla lektioner och hamna efter med skolarbetet. Och de hade rakat av mitt hår – hur skulle jag kunna gå till skolan utan hår? Vad skulle tjejerna tycka?

Det var tack vare kvinnorna i Omars hemstad som han – och alla de andra männen som tillfångatagits – släpptes. De demonstrerade genom att ställa sig mitt på motorvägen och stoppade på så vis all trafik.

– De tvingade regimen att förhandla och det beslutades att åtminstone släppa oss ungdomar, berättar han.

Omar återförenades med sin mamma, pappa och åtta syskon. Glädjen var stor samtidigt som han nu bar på en frustration han tidigare aldrig känt. Under två dygn, de längsta 48 timmarna i hans liv, gick han från att vara barn till vuxen. För första gången i sitt liv kände han att han ville demonstrera – och varför.

– Jag minns att jag skrev ett brev till tjejen jag var kär i. Det stod typ: ”Jag älskar dig, men kan inte älska dig mer. För jag kommer nog att dö.” Jag var en väldigt dramatisk tonåring. Samtidigt tänkte jag att om inte jag kommer demonstrera mot den här regimen, vem kommer då göra det? Jag ville visa att jag var en stark person som hade en vilja, ett uppdrag, berättar Omar som fortsatte gå i skolan parallellt som han demonstrerade på gatorna.

Sex gånger sattes Omar i fängelse och varje gång kom hans pappa dit. I utbyte mot att släppa Omar fri tog vakterna emot pengar och gåvor som färsk fisk eller kaktus som hans pappa hade med sig.

– Ibland behövde pappa slå mig framför dem för att visa att han ändå tyckte det var fel att demonstrera.

Fick sätta nummer på lik i fängelset

Tillsammans med tre kusiner flyttade Omar snart in i en lägenhet som låg mittemot skolan. Eftersom han ville bli ingenjör och var medveten om att det krävdes toppbetyg lugnade han ner sig med demonstrationerna för att i stället fokusera på studierna. Men så kom den dag han aldrig kommer glömma.

– Den 16 november 2012 knackade det på dörren. In stormade män med gevär riktade mot våra pannor. Jag har nog aldrig varit så rädd, säger Omar, som då inte hade en aning om att han under de följande tre åren skulle slussas runt mellan tio olika fängelser.

Omar, kusinerna och flera andra människor i området togs till olika fängelser. Han sattes i trånga celler.

– De var så många i cellen att hälften var tvungna att stå för att de andra skulle få sitta. Reste man sig från sin lilla kvadrat var det kört. Då hade ens plats försvunnit och man kunde få vänta ett halvt dygn på att få sitta igen. Folk var ihopklämda som en hög med maskar, omslingrade. Det gick så långt att tortyren nästan blev en frihet, menar Omar.

Han fick inte mer än en halv potatis och en liten brödbit att äta om dagen. Fångarna tog mat från varandra, vilket skapade bråk och konflikter.

– Detta var en strategi från vakternas sida, för de ville ju inte att vi skulle gå samman och bilda pakter mot dem. Militären ville göra oss allt annat än enade, menar Omar.

Omar hade flera kusiner som dog. Den fysiska misshandeln, sår som inte behandlades, svält, sjukdomar och psykisk tortyr skördade många liv. Omar beskriver hur han såg döda kroppar varje dag.

– Värst var det vi kallade för ”död-rummet”. Här inne samlades alla lik och jag hade som uppgift att sätta ett nummer på varje kropp. Själva kunde inte vakterna gå in eftersom stanken var så fruktansvärd. Det gick inte andas och de första gångerna kräktes jag rakt ut. Märkligt nog vande jag mig även vid den lukten.

Omar skenavrättades i fängelset Saidnaya

När Omars kusin Bashir dog i hans armar kände Omar att hans liv inte längre hade någon mening. Han hade hört att på utsidan hade hela hans hemby bränts upp och att familjen hade dött i en massaker.

– Jag kände att jag inte längre hade något att leva för. Samtidigt hade jag inte styrkan att ta mitt eget liv. Men någonstans inom mig kände jag en dröm, jag ville påverka och förändra andra människors liv. Då bestämde jag mig för att leva, utan vänner, familj och kusiner. Jag bestämde mig bara för att leva – för andra.

Omar berättar om en rad olika situationer han utsattes för under dessa tre år.

När han trodde att det inte kunde bli värre fördes han till fängelset Saidnaya i utkanten av Damaskus, även kallat ”Slakthuset”, dit man enligt Omar förflyttas för att dö. Enligt en Amnesty-rapport lär 13 000 människor ha blivit hängda där mellan 2011 och 2015, utan några som helst riktiga rättegångar.

– Vi var nakna, svalt och misshandlades. De utsatte oss för tortyrmetoder som känns hämtade från medeltiden. Varje morgon kom vakterna och samlade in alla döda från cellerna.

Så kom dagen då en vakt ropade upp Omars namn. Enda gången de använder fångarnas namn är när de ska avrättas.

– Döden är enkel, det är en befrielse. Att vänta på döden är värre, säger Omar och beskriver hur han utsattes för en skenavrättning. Han trycktes ner mot marken, hörde flera män ta sikte och ladda sina vapen för att sedan trycka av.

Men till slut blev han fri. Tack vare att hans mamma, som trots allt hade överlevt massakern tillsammans med Omars lillebror Ali, hade lyckats samla ihop 15000 dollar och muta en tjänsteman släpptes han äntligen ut ur fängelset. Omar vägde då endast 34 kilo och hade svår tuberkulos.

– Min lillebror som då endast var 11 år vägde 37 kilo, det säger en del, säger Omar. Men det var tack vare honom som jag lyckades fly från landet.

Omar flydde till Europa under flyktingkrisen 2015

Från Turkiet flydde de båda bröderna i en gummibåt till Europa. De färdades i över sju timmar innan de nådde Grekland.

– Jag hade ingen aning om de flyktingströmmar som rådde då, år 2015, och jag trodde vår resa var klar när vi kom dit. Men vi fortsatte skickas runt till olika länder. Röda korset tog oss till Tyskland där jag fick vård, därefter hamnade vi i Danmark i några dagar och till slut kom vi till ett flyktingläger i Malmö. Man ansåg att jag behövde vård och togs till universitetssjukhuset. Där möttes jag av en läkare som talade skånska. Jag minns att jag skrattade för det lät så festligt. Denna läkare gav ett fint första intryck av Sverige, säger Omar.

Efter ett tag skickades Omar och hans bror till Stockholm, och det var i ett väntrum på en vårdcentral som Omar för första gången fick träffa Jacob.

– Jacob och hans fru Fanny satt mitt emot mig. Mellan sig hade de sin dotter Sally, som var den vackraste lilla flicka jag någonsin sett. Jag och min lillebror satt där i väldigt dammiga kläder och plötsligt började Jacob prata med mig. Han använde Googles översättningsfunktion och frågade bland annat om vi kunde bli vänner på Facebook.

Omar fann tycke för Jacob och hans familj med detsamma, men det han inte visste då var att Jacob kände detsamma för Omar och hans bror. När Jacob kom hem berättade han för sin mamma Eva Hamilton om Omars öde, varpå Eva kände att hon ville träffa de syriska pojkarna.

– Första gången jag träffade Eva var på ett hotell i Stockholm. Hon hade med sig tandborstar, deodoranter och flera säckar med kläder. Jag minns att jag tyckte det var otroligt gulligt och vackert.

Eva undrade om Omar och Ali ville komma hem till dem och fira jul. Det ville de.

– Jag glömmer aldrig den julen. Vi åt gott och alla laddade ner varsin app så att vi kunde kommunicera. Jag kallade Sally för ”Mitt hjärta” och jag kände från första stund att jag älskade den här familjen så enormt mycket. De är anledningen till att jag vågade älska igen och vilja fortsätta leva.

Eva berättade för Omar att familjen skulle iväg på en långresa, men att när de åter var i Sverige ville de ses igen.

– Planen var att jag och min bror skulle placeras i Kalix. Det var typ trettio minusgrader i januari när vi hamnade i ett rum på ett äldreboende. Jag träffade en 74-årig dam som hette Astrid och hennes dotter Lisbeth som var 54. De var otroligt snälla, men vi bodde verkligen mitt i ingenstans, konstaterar Omar.

Omar tog sig från Gröna Lund till Vita huset

Han slutade aldrig ha kontakt med Evas familj och en dag fick han ett väldigt långt brev från Eva. Där stod det att alla i familjen hade diskuterat en sak både sinsemellan och med släkt, vänner och grannar. De undrade om jag och Ali ville komma och bo med dem i stället. Omar minns att han svarade ”men vi är så annorlunda. Vi pratar olika språk och äter olika mat”. Då svarade Eva: ”Kom hit och ät eller drick vad du vill. Ni är så hjärtligt välkomna till vårt hem”.

– Älskade Eva och hennes stora härliga familj, säger Omar och ler stort.

Se också: 5 mäktiga citat av Greta Thunberg

Efter reklamen: 5 mäktiga citat från Greta Thunberg genom åren

Våren år 2016 flyttade Omar och hans bror in hos Evas familj i det hus där vi nu befinner oss. Inte hade han då en blekaste aning om att Eva varit vd för Sveriges Television, men han insåg snabbt att hon hade ett krävande jobb – för hon arbetade hårt. Själv fick han jobb på Gröna lund där han sålde glass.

– Det var perfekt, för jag lärde mig svenska snabbt tack vare alla glassgäster. Därefter fick jag jobb som tolk och sedan blev jag svensk-lärare för nyanlända, berättar Omar som samtidigt började föreläsa på olika skolor om det han varit med om.

Det ena ledde till det andra. Han vill berätta för att hjälpa de som är kvar i de korrupta fängelserna. Han har föreläst för vanligt folk, akademiker, politiker och makthavare. Drömmen är att befria alla politiska fångar. Han menar att det egentligen bara finns politiska fångar i Syrien nu. De andra släpptes ut för att strida med staten.

Efter ett par år blev Omar kallad till Boston Consulting Group och har sedan dess föreläst i kongressen, i senaten, i Vita huset och en massa olika prestigefyllda universitet i USA.

– Japp, från Grönan till Vita huset, säger Omar och fnissar.

Numera pluggar han på Georgetown University i Washington DC, och så ofta han kan åker han hem till Sverige och hälsar på Eva och ”hennes härlig stora familj som nu även blivit min”.

– Eva är världens härligaste mamma, en väldigt bra ledare och mentor. Dessutom är hon en bra konversationspartner som lyssnar. Eva gillar att ge råd, och de är alltid väldigt värdefulla för mig. Exakt den mamma man vill ha när man inte har någon eller något annat. Jag älskar henne och hela familjen.