Lena tvingades till skuldsanering när hennes make dog

Från sin lägenhet har Lena Bergkvist, 60 år, utsikt mot en liten damm. Allt känns fräscht i det nybyggda bostadsområdet i Staffanstorp, utanför Lund. Men hennes bostad är inte stor - bara ett rum på drygt 30 kvadratmeter med ett litet pentry.

– Det räcker för mig just nu. Jag är mycket hos min särbo i Hörby, säger hon.

Lena bor inte minimalistiskt för att hon är tvingad till det. Så är det inte längre. Sedan drygt ett år är hon fri från skulderna som plågat henne i över tio år,

– Skuldsaneringen som jag gick igenom tog slut förra våren. Det var en fantastisk känsla när jag fick behålla större delen av lönen när räkningarna var betalda, säger hon.

Lena hamnade i en ekonomisk kris när hennes make Martin Bergkvist dog i september 2011. Hon glömmer aldrig den dramatiska natten.

– Jag, Martin och vår son Olle, som då var 15 år, hade varit på en restaurang här i Staffanstorp på lördagskvällen den tredje september. Meningen var att Martin och Olle skulle ha åkt på en veteranbilsmarknad tidigt på söndagsmorgonen, men när vi kom hem kände han sig trött och sa till Olle att de skulle sova ut på morgonen istället.

Maken hade hjärtproblem

Klockan tre på natten vaknade Lena av att deras hund snodde runt vid hennes ben i sängen. Det brukade han aldrig göra och förvånad tände hon lampan för att se vad det var med honom.

Då fick hon se Martin ligga diagonalt över sängen på ett sätt som kändes onaturligt. Hon förstod direkt att något var fel.

– Martin levde då fortfarande. Jag kallade på honom och försökte väcka honom, men jag fick inget svar. Jag ringde sedan 112 och larmade ambulans och eftersom jag arbetade som medicinsk sekreterare visste jag exakt vad jag skulle säga för att operatören skulle förstå allvaret.

Martin hade en historik av hjärtproblem i familjen, vilket Lena kände väl till. Hans pappa hade dött av en hjärtinfarkt strax efter att han fyllt 60 år och hans bror hade avlidit i samma ålder.

Själv hade Martin gått igenom en bypassoperation redan 2000 och läkarna övervägde då att operera in en pacemaker på honom.

– Men efter bypassoperationen mådde han bra och därför kom hans hjärtinfarkt ändå som en chock för mig, berättar Lena.

Med larmoperatören i örat började Lena göra hjärt-lungräddning på sin man.

– Jag vet att han levde, men jag hade svårt att känna att han hade någon puls. I den stressade situationen var det svårt att göra hjärt- lungräddning.

Samtidigt var hon rädd att hon skulle väcka Olle och att han skulle komma upp och se sin pappa i det tillståndet.

– Jag visste inte hur han skulle reagera och ville inte utsätta honom för det.

När ambulanspersonalen kom in i deras hus och tog över återupplivningsförsöken gick Lena ner till sonen Olles rum i källaren.

– Det var det värsta, att väcka honom och berätta att hans pappa troligen inte skulle överleva,

Lena ringde även sina föräldrar i Malmö och bad dem komma hem till dem. De satte sig mitt i natten i bilen och körde till Staffanstorp så fort de kunde för att stötta sin dotter och sitt barnbarn.

– Jag satte mig sedan i köket och därifrån hörde jag pipet från EKG-apparaten och förstod att det var Martins hjärta som stannat, berättar hon.

Martin var egenföretagare

Martin var 55 år när han dog. Han och Lena hade då varit ett par i knappt 18 år.

– Vi tyckte båda om att dansa och träffade på varandra på dansställen som Törringelund och Baldakinen i Malmö. I december 1993 blev vi tillsammans, berättar hon.

Därefter gick det snabbt för det nyförälskade paret. I april året därpå köpte de ett hus tillsammans i Staffanstorp och ett år senare gifte de sig i Nevishögs kyrka som ligger strax utanför det lilla skånska samhället.

– Martin var ju lite äldre och hade tidigare levt ett familjeliv, men jag ville gärna ha barn och i juni 1996 föddes Olle.

När de träffades arbetade Martin som smed och drev ett eget företag och det fortsatte han med. Sin verkstadslokal hade han i anslutning till deras bostad. Hans företagsekonomi och deras privata var på många sätt sammanflätade med varandra, vilket Lena upptäckte efter att Martin gått bort.

– Han hade två anställda och företaget samarbetade nära med en annan firma. Det fick jag ta hand om, jag fick knappt tid att sörja, berättar Lena.

Dessutom var Martin en samlare med passion för gamla veteranbilar, mopeder och bensinmackstillbehör. I anslutning till företagslokalerna i Mölleberga hade han flera gamla fordon, bland annat en brandbil, och många i Staffanstorp kände till hans intresse.

– Olle brukade följa med sin pappa på olika veteran- och samlarmarknader. Det var ett intresse de hade gemensamt.

Men när Martin hastigt gick bort ställdes Lena ensam med såväl företaget som samlingen och det stora hus på 250 kvadratmeter i Staffanstorp som de köpt ett par år tidigare. Hon hade inte råd att bo kvar i med sin lön som medicinsk sekreterare.

Lena Bergkvist ställdes inför praktiska utmaningar

– Jag jobbade bara 75 procent vid den tiden och dessutom blev jag sjukskriven vilket gjorde att jag fick ut ännu mindre efter skatt.

De första veckorna efter Martins död var kaotiska. Samtidigt som hon hade sin egen sorg och sonen Olles att hantera ställdes hon inför en rad praktiska utmaningar.

– Jag fick rådet att anlita en advokat som skulle undersöka om ett annat företag var intresserat av att ta över Martins verksamhet, men han gjorde inte många knop och skulderna bara växte.

Samtidigt avvecklade hon Martins samling.

– Jag hade stor hjälp med det av mina föräldrar och Olle.

Skämdes över skulden som växte

Lena kämpade på med företaget och försökte få någon av de anställda att ta över det, men till slut gick det inte länge.

– Jag blev ombedd att försätta företaget i konkurs och samtidigt tvingades jag sälja huset med förlust eftersom det just då var en kraftig nedgång på huspriserna.

I början försökte Lena göra rätt för sig och betala amorteringarna på skulderna – precis som hon har blivit uppfostrad att man ska göra.

– Jag skämdes över att jag hamnat i skuld, fast jag inte hade behövt göra det. Det var ju inte mitt fel.

Till slut var skulderna upp i ett sexsiffrigt belopp, en bra bit över en halv miljon kronor. Det fanns inte en chans att Lena skulle klara av att ens betala räntorna med sin lön.

– Som väl var har Olle ända sedan han slutade skolan jobbat och tjänat egna pengar. Jag har till och med fått låna av honom ibland, men det har inte känts rätt att behöva be sin tonårige son om pengar.

Situationen blev till slut ohållbar och Lena tvingades vända sig till kronofogden och ansöka om att få skuldsanering.

– Jag hade aldrig haft något med kronofogden att göra tidigare. I alla år hade jag skött mig och betalat mina räkningar i tid.

Tvingades sluta betala räkningar

Men nu var hon tvungen att dra på sig såväl inkassokrav som hot om utmätningar för att överhuvudtaget komma ifråga för skuldsanering.

– Jag skulle helt enkelt sluta betala mina räkningar. När breven från kronofogden började dyka upp tyckte jag det var så pinsamt att jag till och med bad brevbäraren om ursäkt.

Lena fick skuldsaneringen beviljad hösten 2015. Det var i absolut sista stund.

– Det var tal om att det skulle ske en utmätning hemma hos mig och Olle samma vecka som skuldsaneringen beviljades.

Den långa processen för att bli skuldfri gjorde samtidigt att Lena i princip kände sig omyndigförklarad. Hon fick bara behålla ”normalbeloppet” (som i dag är 5 100 kronor, men som var lägre år 2016) av sin lön när alla räkningar var betalda i slutet av månaden.

– Det skulle räcka till mat, kläder, hygien, telefon, el, försäkringar och andra utgifter. För att få det att gå runt var jag tvungen att byta ner mig till en billigare bil.

Dessutom gjorde betalningsanmärkningarna hon drog på sig för att kunna beviljas skuldsanering att hon inte kunde handla på nätet, inte kunde få en lägenhet eller teckna något abonnemang.

– Min son fick stå för telefonabonnemanget och internet. Mina föräldrar gick i borgen för mig vid ett tillfälle, men jag ville inte låna av dem. Det kändes inte rätt eftersom jag har tre syskon.

När Lena fick skuldsaneringen beviljad hösten 2015 visste hon att hon hade fem långa år framför sig då hon skulle vara tvungen att vända på varenda krona och inte kunna unna sig något extra.

– Tack och lov har jag haft stort stöd av Olle, mina föräldrar, min syster och min särbo Sven, säger hon.

Sven träffade hon på Facebook, de hade gemensamma vänner och blev ett par 2018.

– Jag berättade tidigt för honom att jag gick igenom en skuldsanering. Jag ville inte att det skulle komma som en överraskning för honom och jag inte visste hur han skulle reagera.

Oerhörd lättnad att vara av med skulden

Men hon hade inte behövt oroa sig. Han tog det helt naturligt och numera bor de oftast hemma hos honom i Hörby.

– Tanken är att vi så småningom ska köpa något gemensamt.

Sedan förra våren kan Lena ta lån och handla på kredit igen. Känslan av att äntligen vara skuldfri är ett annat minne som för evigt etsat sig fast hos henne.

– Det var en oerhörd lättnad. Bland det första jag gjorde var att titta på en ny bil, säger hon och pekar med ett leende på den glänsande röda bilen som står parkerad på gatan utanför köksfönstret.

Hon uppmanar andra kvinnor att se över sin ekonomi och räkna på vad som skulle hända om deras partner plötsligt går bort så att de inte råkar ut för samma obehagliga överraskning som hon gjorde.

– Man måste också våga be om hjälp i god tid. Det finns kommunala budget- och skuldrådgivare som man kan vända sig till. Att man blir skuldsatt är absolut inget man ska skämmas för.

Se också: Så håller du koll på din ekonomi

Efter reklamen: Så håller du koll på din ekonomi

Det var misstaget hon själv tycker att hon gjorde – att hon ville dölja de ekonomiska problemen och inte sökte hjälp förrän skulderna växt henne över huvudet.

– Det var en tråkig erfarenhet, men jag känner mig stärkt av att ha gått igenom det, säger Lena Bergkvist.