Anhörigvård: Systrarna hyr ut seniorvänner till sjuka

Systrarna Susanne och Cecilia Sidmalm som vårdade sin mamma kom på något som skulle kunna underlätta livet för många anhöriga som vårdar gamla och sjuka – seniorvänner!

I dag vårdar, hjälper eller stödjer var femte person i Sverige regelbundet en närstående. Majoriteten av dessa är i yrkesverksam ålder. Cirka hundra tusen av dessa har gått ner i arbetstid eller slutat att arbeta på grund av sitt omsorgs givande. Enligt Socialtjänstlagen är kommunerna sedan 2009 skyldiga att erbjuda stöd och underlätta för anhöriga, något som tre av fyra inte känner till.

Året Runt åkte ut till Segeltorp i Stockholm för att träffa Cecilia och Susanne Sidmalm som för några år sedan båda befann sig i den så kallade sandwichgenerationen – som innebär att man arbetar, tar hand om familj och barn, och samtidigt vårdar en äldre förälder.

– Välkomna in, kaffet är precis klart, säger Susanne och ler stort. Det är en solig sommardag och vi slår oss ner i Susanne Sidmalms soffa.

Systrarna Sidmalm har ytterligare en syster, Ulrika, som i dag är 45 år och bor i USA. Susanne, 47, är äldst och Cecilia är 42 år.

Mamman svårt sjuk

Cecilia börjar berätta hur nära de stod sin mamma Solbritt genom hela livet. Hon var navet i familjen, kvinnan med det stora hjärtat – och då inte bara för familjen, utan för vänner, släkt och utsatta kvinnor.

Solbritt arbetade många år som vårdbiträde, men vidareutbildade sig senare till undersköterska. Hon arbetade under många år på äldreboende och sedan med människor med psykisk ohälsa. På fritiden engagerade hon sig under en period på en kvinnojour.

En dag inträffade något som var starten på en lång kamp. Både för Solbritt, men även för hennes anhöriga .

– Mamma fick ett kraftigt epileptiskt anfall när hon var 49 år och det visade sig att hon hade fått en hjärntumör. Det var en godartad tumör och hon var sjukskriven i cirka två månader, berättar Cecilia.

Ett decennium senare, när Solbritt var 59 år, så började hennes ena fot att släpa efter. Hon förstod direkt att något inte stämde. Hennes farhåga visade sig stämma. Tumören var tillbaka. Även den här gången fick hon beskedet att tumören var godartad.

– Jag minns att jag inte var särskilt orolig vid den här tiden. Förra operationen gick bra och mamma återhämtade sig snabbt. Jag vet att jag tänkte att om tio år när tumören kanske kommer tillbaka, då blir det tuffare, berättar Susanne.

Mamma Solbritt.

Systrarna vårdade mamma Solbritt in i slutet. Foto: Privat

Blev isolerad

Men redan efter ett år kom tumören tillbaka och hade då ändrat karaktär och blivit elak artad. Världen föll ihop, berättar Susanne.

Solbritt blev rullstolsburen efter operationen och fick flytta från huset på landet till en handikappanpassad lägenhet i Märsta. Solbritt kunde inte längre ta sig ut på egen hand, och blev beroende av hemtjänsten och av döttrarna.

– Mammas värld krympte innanför lägenhetens fyra väggar. Det här berodde på att hon inte hade fysisk möjlighet att ta sig ut på egen hand, men också på grund av att hennes sjukdom försämrade hennes kognitiva förmåga. Och fortsätter:

– Det vi inte förstod då var att hennes sjukdomsförlopp liknades vid en demenssjukdom. Hade vi vetat det och känt till mer om sjukdomen hade vi kunnat bemöta henne på ett annorlunda sätt. Det är sådant jag kan tänka på än i dag, säger Cecilia.

Solbritt tyckte mycket om hemtjänstpersonalen och satte ofta på kaffe innan de skulle komma. Men med de begränsade resurser som hemtjänsten har, fanns det sällan tid att sitta ner och prata.

Susanne berättar hur Solbritt gick på täta läkarkontroller och när de skulle göra en kontroll hösten 2014, så var de övertygade om att de skulle få ett positivt besked. Allt kändes så bra … men det visade sig att tumören vuxit och spritt sig.

– Jag åkte sedan tillbaka till sjukhuset en dag i oktober för att få besked om den fortsatta behandlingen. Mamma hade blivit magsjuk och kunde inte följa med. Jag minns fortfarande de röda löven vid Karolinska sjukhuset. Jag fick då träffa läkaren som sa att hjärnan var så pass opererad nu att det inte gick att göra fler ingrepp med cellgifter och strålning.

”Sjukdomen kommer nu att ha sin gilla gång”, sa han. Även fast vi var införstådda med utgången av mammas sjukdom, så kom beskedet som en chock, fortsätter Susanne

Tufft besked

Månaderna gick och i februari 2015 hade Solbritts tillstånd förvärrats och systrarna hade ett nytt möte med läkaren som sa: ”Har hon levt till sommaren, så har hon levt länge.” Det var med tunga steg och många tårar som nästa steg tog vid, processen att få Solbritt till ett boende med vård dygnet runt.

Utifrån läkarnas besked tänkte sig döttrarna ett hospis, ett alternativ hon visade sig vara för ”pigg” för. Hon fick i stället komma till ett korttidsboende som senare övergick till ett särskilt boende.

– Det var ett alldeles fantastiskt ställe, där en aktivitetsvärdinna som hette Nettan jobbade. Hon var som en väninna för de äldre och visade en sådan respekt för varje individ. Alla borde ha en Nettan i sitt liv tänkte jag och Cecilia då, nämner Susanne.

Startat en anhörigtjänst

Vid den här tiden hade Cecilia och Susanne båda gått ner till halvtid för att kunna spendera så mycket tid som möjligt med sin mamma och för att kunna täcka upp där vården inte räckte till. De hade vid det här laget blivit mer eller mindre utbildade i hur vården och äldreomsorgen fungerade. De såg många fantastiska personer inom hemtjänsten, men strukturen fungerade inte, enligt dem. Och med inspiration från Nettan tänkte de:

– Nu eller aldrig, vi måste göra något. Det måste finnas hur många äldre som helst som sitter ensamma i sina lägenheter och på äldreboenden. Vi insåg att vad som behövdes var en anhörigtjänst som kunde underlätta för anhöriga. Vi tänkte att en person i ungefär samma ålder som den äldre kunde komma ett antal timmar i veckan och bara finnas där. Att vara som en Nettan, helt enkelt.

Susanne och Ceci lia startade då sommaren 2016 ett företag som de kallar Seniorglädje, där de anställer ”seniorvänner”, det vill säga personer som är 65+ som matchar de äldres personligheter och intressen.

– Det är en sådan win-win-situation för alla. De anhöriga kan slappna av tack vare vetskapen om att på tisdag och torsdag exempelvis, så har mamma en vän som kommer och då kan de anhöriga fokusera på sitt jobb och sin familj. Den äldre får sällskap och mår bättre av den anledningen och ”seniorvännen” får känna sig behövd och uppskattad.

Cecilia och Susanne poängterar hur viktig den sociala gemenskapen är för att människor ska känna att livet är härligt och meningsfullt.

– Vi är bra i vårt samhälle på att få våra äldre att överleva, men fullkomligt kassa på att få äldre att vilja leva, säger Susanne.

Solbritt Karlsson somnade in den 3 maj 2016, strax innan hon skulle fyllt 66 år.

– Det var som att stå vid ett hav med stora tsunamivågor som sköljer över en. Man tappade andan av sorg. Saknaden är fortfarande stor, men vågorna är något mildare, avslutar Susanne.

Läs mer om seniorvänner på deras hemsida Seniorglädje.

Av Birgitta Stolt

Läs också:

Småbarnspappan Danny, 26, är sjuk i ALS: En dödsdom

Mer innehåll hos allas.se: