Anita, 74, bantade bort mer än halva sig
Anita Kjellin, 74 år, står vid köksbänken och hackar isbergssallad på en skärbräda. Klockan är tolv och det är dags för hennes lunchrutin: hackande av grönsaker. Idag blir det grönsallad med gul paprika, fetaost och kiwi.
Hon fyller en assiett med sallad och toppar med de övriga ingredienserna plus egenrostade solrosfrön.
– Jag har alltid gillat att laga mat, men det gäller att hitta på nya grejor hela tiden, säger hon och plockar fram en egenblandad vinägrett ur kylen.
Anita berättar om sin dagliga rutin. Innan hon äter frukost väger hon sig samt mäter midjan och blodsockret. Morgonens grönsakstallrik håller hon sig på till klockan tolv, då det är dags för lunch och ännu en grönsakstallrik.
Klockan sex äter hon middag, gärna något varmt som lax i ugn eller stekt kyckling. Ibland även ett glas rött vin.
Anitas grundlighet kring sitt matintag gäller även vad hon äter på – och med. Tallriken är förvisad till köksskåpet till förmån för assietten, och hon väljer små bestick i stället för normalstora.
– Jag kan fylla en assiett och få hjärnan att tro att det är jättemycket mat. Att äta med små bestick handlar om att det tar längre tid att äta, man tar mindre tuggor.
Bortsett från att Anita behöver gå med käpp på grund av artros i vänsterhöften ser hon ut som vilken pigg 74-åring som helst. Det är svårt att föreställa sig att hon för tio år sedan vägde 150 kilo och klädde sig i byxor vars ena byxben idag rymmer båda hennes ben.
Anitas salladskombinationer
Valfria grönsaker till varje förslag och alltid grönsallad i botten:
Det hade man heller inte kunnat ana när Anita föddes, två månader för tidigt, den 21 maj 1942.
– Läkarna trodde inte att jag skulle klara det – jag var så skruttig och skraltig. Men jag gav mig väl fan på att överleva, säger hon och skrattar.
På några år växte hon till en ovanligt kraftig flicka. Hennes föräldrar, som liksom storasyster var normalviktiga, sökte svar hos olika läkare. Hon undersöktes på en uppsjö av sjukhus, utan resultat.
Saknar mättnadsspärr
Först när hon i tioårsåldern kom till Karolinska sjukhuset och en läkare specialiserad på överviktiga barn, konstaterades att Anita saknade den där spärren i huvudet som säger att hon är mätt.
– Det är klart att man har komplex när man själv är tjock och alla andra flickor är smala. Men jag både red och dansade balett. Visserligen kan jag idag skratta åt de bilderna, men jag levde ett ganska normalt liv.
– Jag har alltid haft många lekkamrater och varit utåtriktad. Sedan träffade jag en man som accepterade mig som jag var och aldrig sade att jag skulle sluta äta eller gå ner i vikt.
Tog inte sjukdomen på allvar
De första rent medicinska problem som övervikten ledde till var när Anita 32 år gammal fick veta att hon hade graviditetsdiabetes.
Ganska snart efter förlossningen fick hon diagnosen typ 2-diabetes. Det skulle dock dröja innan hon tog sin övervikt och sjukdom på allvar.
– Jag har varit en riktig matmamma som grejat i köket, lagt in, stekt och kokat. Vi hade ett stort umgänge och jag hade många middagar hemma. Jag gillade utmaningen i köket.
I slutet av 1970-talet gick Anita upp allt mer i vikt, var hängig och mådde överlag dåligt. Det ledde till att hon började ta insulin och gå till en diabetesmottagning på Södersjukhuset där hon fick prata med kunniga sköterskor om kost och hälsa. Men hon ändrade inte sina matvanor speciellt mycket och jobbade på som vanligt.
Infarkten en vändpunkt
Händelsen som fick Anita att ta tag i sin kropp inträffade en augustidag 2005.
Hon hade precis kommit hem från jobbet när hon fick ett samtal om att en vän hade hittat Anitas man död i deras sommarhus i Skåne. Plötsligt fick hon svårt att andas, men innan hon kollapsade hann hon ringa till en väninna som i sin tur kallade på ambulans.
Anita hade drabbats av en hjärtinfarkt och svävade mellan liv och död på väg till sjukhuset. I efterhand fick hon veta att hon inte hade överlevt om ambulansen hade kommit senare. Det blev en ögonöppnare.
– När jag låg på sjukhuset tänkte jag på vår son. Det var han som fick mig att inse att jag måste ta tag i mitt liv. Nu har jag dessutom ett litet barnbarn på fyra år, och för henne vill jag leva så länge jag kan.
Anita beslutade sig för att flytta från det stora huset i Hässelby villastad där hon och hennes man bott i 26 år. Hon packade alla kartonger själv och kan nu i efterhand känna sig imponerad av att hon klarade av det, psykiskt och fysiskt.
– Jag var så tjock att jag knappt orkade gå upp för trappan själv. Trots att det var jobbigt att flytta var det på något sätt bra för själen att rensa bort och sortera alla saker.
Målmedveten träning
Samma år som Anita gick i pension, 2007, flyttade hon in i den hyreslägenhet i Sundbyberg där vi nu befinner oss. Hon bestämde sig för att tillbringa sommaren för sig själv och hyrde ett gammalt hus intill en sjö i Småland.
Det var inte en människa i närheten. Hon hade med sig böcker om diabetes och kostlära och satte upp mål för hur långt hon skulle gå varje dag. Efter några veckor orkade hon gå en sträcka på 200 meter från huset och tillbaka. Från maj till oktober gick hon stadigt ner i vikt.
Tillbaka i Stockholm fortsatte hon viktnedgången, som blev ett heltidsprojekt – dagarna kretsade kring de sallader hon skulle äta på bestämda klockslag och på promenaderna däremellan.
Fem år senare, 2011, hade hon gått ner till 65 kilo – en vikt som hon har hållit sedan dess.
– I början var det nästan lite jobbigt att bli bortbjuden på middag. Men idag kompenserar jag på fredagen med färre kolhydrater om jag vet att jag ska bort på lördagen. Jag har lärt mig hur jag ska göra för att mitt blodsocker ska vara stabilt och jag inte ska se någon skillnad på vågen.
När man ser Anita idag är det svårt att tänka sig att hon en gång har varit överviktig. Hon reser sig från soffan i vardagsrummet, greppar sin krycka och går in i sovrummet för att plocka fram ett par foton.
Hon kommer ut med dem och visar en bild från sin svågers 70-årsdag, 2004, då hon vägde som mest. Hon sitter i en soffa iklädd lång jeanskjol och jeansjacka. Hennes ansikte – liksom hennes kropp – går inte att känna igen.
När vi har tittat på fotot vänder hon det snabbt upp och ner; hon vill inte se på det.
– Det känns konstigt att titta på. Men jag har mestadels sett ut så där, säger hon och tillägger:
– Hade jag inte börjat ett helt nytt liv så hade jag inte suttit här idag.
Vad har du helt slutat med att äta som du älskade tidigare?
– Mackor. Man kan inte sluta med allt, då blir livet tråkigt. På söndagar får jag äta två mackor till frukost, och då är det dessutom kaviar och ett ägg på.
Och den 25:e varje månad är det kalas.
– Då äter jag pasta med lax eller lite kyckling. Det är något att se fram emot.
Varannan vecka eller så köper Anita dessutom en glass, och enligt henne märks det varken på vikten eller blodsockret. Ris har hon däremot helt slutat med. Äter hon det åker hennes blodsocker upp i taket direkt.
– Att handla kläder är riktigt roligt nu. Ibland går jag på rutin till avdelningen med extra stora storlekar, men då brukar expediten säga att ”det där kan du inte ha” och visa mig något som är fyra gånger mindre.
Äter kyckling dag och natt
För ett halvår sedan kom dock ett bakslag. Anita fick artros i vänsterhöften, vilket är orsaken till kryckan och vilket innebär att allt tar mycket längre tid. Att ta sig till tunnelbanan tar 15–20 minuter, förr gick hon dit på sju minuter.
– Att jag har fått artros har väl med ålder att göra, men så klart också med övervikten. Kroppen har varit tvungen att bära på de där extra kilona. Sedan har jag dessutom fått den glada sjukdomen som heter gikt! Besvären kommer och går, men när det är som värst blir det väldigt mycket tv-tittande.
Gikten har också tvingat henne att begränsa sin meny ytterligare eftersom flera livsmedel, exempelvis rött kött, skaldjur och gröna grönsaker, förvärrar tillståndet. Det har gjort det ännu svårare att få ihop en god och varierad matsedel.
– Kyckling äter jag dag och natt, säger hon med en lätt suck.
Gympar en gång i veckan
– Men nu ska jag kämpa så att jag kommer tillbaka till livet igen. Jag hoppas på den gymnastik jag håller på med en gång i veckan. Och så funderar jag på att köpa en motionscykel.
Vad tänker du idag om den resa du har gjort sedan sommaren i Småland 2007?
– Då var jag i ett skede i livet där jag kunde välja mellan att dö och att överleva. Jag bestämde mig för att överleva och satte igång genast. Men jag hade också bara mig själv att ta hand om.
Anitas bästa tips till den som vill gå ner i vikt
- Bestäm dig och inse att det kräver stora omställningar.
- Prata inte så mycket med andra om att du vill gå ner. Bara börja.
- Köp en liten hushållsvåg där du kan väga maten. Till slut kan du förlita dig på ögonmåttet.
- Läs innehållsförteckningen på allt du köper.
- Gör en lista på kombinationer av mat som du tycker om och som ingår i din diet.
Av Louise Fauvelle