Annelie: Bröstcancerväninnorna var min mentala räddningspatrull

Annelie Babitz om att överleva bröstcancer

När behandlingstiden var över hände det dock något med den gemenskap som hade formats bland oss kvinnor som hade blivit cellgiftsalkisar tillsammans på avdelning 52.

Foto: TT

Hur reagerar man när man har överlevt cancer? Med tacksamhet och fördjupade insikter? Eller känns det bara som ett onödigt lidande?

Mitt tydligaste minne under min behandling mot bröstcancer var när jag satt i de där rummen på avdelning 52 på Sahlgrenska där man får sina cellgifter. Det var i dessa rum jag träffade några av mina bästa framtida väninnor och det var också där jag blev en del av cancergemenskapen, en i gänget.

Tillsammans halsade vi cellgifter som om det vore gin och tonic, medan vi pratade om döden och ett eventuellt liv efter döden. Att säga att vi halsade cellgifter kanske är fel, men det låter i alla fall sexigare än att säga att man fick sina cellgifter i dropp via en inopererad injektionsport i kroppen, en så kallad carte-au-port.

Anna fick cancer i ansiktet

Ibland reste vi oss upp för att tillsammans hasa runt i korridoren utanför cellgiftsrummen med våra cellgiftspåsar på pinnar, och vi var alla skalliga, eller med några enstaka hårstrån fortfarande hängandes i klunga, någonstans på huvudet.

När jag betraktade oss brukade jag tänka att vi såg ut som odöda, köttätande zombier. Kanske berodde det på hasandet fram och tillbaka, samt att någon av oss alltid brukade stå i ett hörn och skaka och väsa: ”Ge mig en snickers. Ge mig en isglass.”

Kanske får jag cancer att låta som värsta zombieapokalypsen. För andra kanske cancern mer var som ett Hiroshima, som en cancerbomb som hade fallit över oss med tusen olika behandlingar, avslitna bröst och avsliten hud på grund av plåster som skulle bytas stup i kvarten. Men mitt i allt detta fanns alltid den mentala räddningspatrullen – bröstcancerväninnorna.

Vi splittrades i två grupper

För första gången i mitt liv hade jag dagliga samtal om döden med kvinnor som befann sig i samma situation som mig. Jag skulle kunna utbrista TACK VÅRDEN, TACK VÅRDEN FÖR ATT NI RÄDDADE MITT LIV. Men jag vet att min cancer med största sannolikhet kommer att komma tillbaka och att jag lever på lånad tid, så alla samtal om döden var något jag verkligen uppskattade.

Se också: Karin förlorade sin man i cancer

5:29

Efter reklamen: Karin blev änka vid 33 år - förlorade sin man i cancer

(5:29)

När behandlingstiden var över hände det dock något med den gemenskap som hade formats bland oss kvinnor som hade blivit cellgiftsalkisar tillsammans på avdelning 52. Vi splittrades i två grupper.

En grupp bestod av kvinnor som likt mig inte såg någon mening med cancern, att den bara varit ett onödigt lidande. Tyvärr kan jag fortfarande inte hitta någon mening med den, eller anledning till att jag fick den.

Det här är Annelie

Namn: Annelie Babitz

Ålder: 51 år.

Familj: Ja, härlig och stor.

Bor: I Göteborg.

Gör: Journalist och författare. Har skrivit boken Inte bara ett bröst (Vertigo förlag) som är baserad på hennes dagboksanteckningar under bröstcancerbehandlingen.

Den enda anledning jag kan finna om jag söker i varje vrå är att mina bröst helt enkelt hade fått nog av alla sexistiska kommentarer från äckelpatriarkatet jag befinner mig i. De hade fått nog av kommentarer som: ”Öh, vilka stora bröst du har!”, ”Kan man inte få klämma lite?”, ”Wow, vilka meloner!” Mina bröst stod helt enkelt inte ut med allt detta ointelligenta sexistiska dravel längre och tänkte: LET´S KILL HER.

Den andra gruppen var de som såg cancern som något som gett dem insikter utöver det vanliga, gjort dem till krigare, frälsare, predikanter som skulle rädda andra bröstcancerdrabbade kvinnor och hela världen för den delen.

Vi har inte makten att bestämma

För mig känns jakten på mening när vi drabbas av cancer bara som ett sätt att rättfärdiga döden. Att dyka ner i själen, mäta och räkna våra upplevelser och handlingar och se tillbaka på dessa i något sorts 3D-format och sedan smackande säga: ”Jo, jag har nog levt ett liv värt att dö för, men herregud vad tacksam jag är för att jag fortfarande lever.”

Hälften av de kvinnor jag träffade på avdelning 52 valde att gå med i den där ”halleluja-kören av tacksamhet” för att de hade fått en chans till i livet, medan jag och andra suckade, vände oss om och vinkade adjö, fastän vi egentligen inte ville säga adjö.

Lena fick envis hosta – hade drabbats av äggstockscancer

Häromdagen ringde en av dessa kvinnor till mig och sa att hennes cancer hade kommit tillbaka och att det antagligen berodde på att hon inte hade tänkt rätt tankar, inte yogat tillräckligt mycket och inte druckit sin sellerijuice på rätt tider under dagen.

Efter en lång paus harklade jag mig och sa att Herr Cancer säkerligen inte brydde sig om hur mycket hon yogade, juicade, eller mediterade, att cancer drabbar hårt och brett, och att vi inte har makten att bestämma om vi ska leva eller dö.

Vaknade upp ur gudinnelivet

En annan kvinna som gick med i ”halleluja-kören av tacksamhet” har också hört av sig. Hon var en av dessa som gick ALL IN i gudinnelivet efter bröstcancern, la sig ett pinnhål högre, och som nästan blev adlad av kungen med kungens svärd på axeln.

Jamen, när livets mutter dras åt så hårt som den gör av cancer kan vi alla transformeras. Tänk, alla osnygga mottagningar på sjukhus, bottenkänningar, läkare som saknar hjärtan, hyresvärden som står utanför ens dörr och väntar på hyran … jag kan fortsätta hur länge som helst men skulle antagligen bara låta bitter om jag gör det.

Den kvinna jag nämnde sist såg sig nästan som helgonförklarad efter bröstcancern och menade att hon hade fått insikter djupare än oceanen på grund av cancern.

Ebba, 40, hade en åtta kilo tung tumör i magen: ”Fasansfullt”

Nåja, hon ringde mig i alla fall och sa att hon hade börjat se det hela på ett annat sätt. Hon berättade ett och annat, som att hon en dag hade vaknat upp ur sitt gudinneliv och förstått att maken petade tånaglarna framför TV-sporten på kvällarna och misshandlade henne under helgerna.

Nu har hon lämnat honom och jobbar på ICA och trivs lite lagom med livets gråväder efter bröstcancer.