Helt plötsligt blev Jonathan och Angelica akut sjuka i fjällstugan

Syskonen Angelica och Jonathan

Den delade erfarenheten har fört syskonen ännu närmare varandra.

Maria Zaitzewsky Rundgren
Syskonen Jonathan och Angelica såg fram emot en mysig hösthelg i familjens fjällstuga. Planen var att montera en ny kamin och sedan bara ta det lugnt. Men så blev det inte. Medan de installerade kaminen började de hastigt må dåligt – och snart kom paniken och dödsångesten.

Så länge de kan minnas har syskonen Jonatan Klaussén, 28, och Angelica Chirico, 37, tillbringat somrar och ledigheter i farföräldrarnas enkla fjällstuga i Ransundet i Härjedalen. Här har de njutit av naturliv och fiske i älven och har älskat det faktum att stugan ligger mitt ute i skogen, det är en mil till närmaste by.

Stugan har alltid stått för trygghet och bär på härliga minnen. Att något skulle kunna hända här hade de inte en tanke på när de i slutet av oktober förra året bokade in en helg tillsammans.

– Vi hade köpt en kamin som vi ville installera så att vi skulle kunna vistas i stugan även under vintern. Det finns ingen el och inget vatten, det är väldigt primitivt. Att få dit kaminen var helgens projekt. Sedan skulle vi bara ta det lugnt, säger Jonatan och berättar att det redan hade börjat skymma när de anlände vid 16-tiden på fredagseftermiddagen.

De hade lånat ett dieseldrivet elverk som de bar in. För att kunna montera den nya kaminen var de tvungna att få bort ett spjäll inne i skorstenen och för det krävdes mer än handverktyg. Med hjälp av det motordrivna elverket skulle de kunna använda en cirkelsåg.

Efter att ha burit in vatten drog syskonen på sig arbetskläder och skyddsmasker och satte igång. De räknade med att bli klara på någon timme. Sedan skulle de äta, softa en stund och gå till sängs.

Sören var chanslös i ishalkan och traktorn flög iväg

– Vi skulle inte bara få bort spjället, vi skulle också montera ett rör. Det föll på min lott att stå inne i skorstenen, eftersom jag är mindre än Jonathan. Han stod nedanför och lyste upp med en ficklampa. Jag sågade febrilt, damm och gnistor yrde, elverket brummade, säger Angelica, som efter en stund kände att hon var väldigt trött i armarna.

Men hon tänkte att det nog berodde på att hon var medtagen efter en envis förkylning - och att det är ansträngande att arbeta med armarna i en så konstig vinkel.

Började hastigt må riktigt dåligt

Men när Jonathan skulle byta skiva i sågrondellen kände även han hur krafterna tröt. Nog för att han hade sovit dåligt natten innan. Men ändå.

– Jag hade ingen kraft i händerna, så vi fick hjälpas åt. Sedan körde vi på i en knapp timme till. Vi fick bort spjället på ena sidan och fick av plattan. Vi försökte göra en high-five men missade varandras händer. Det var som att vi inte riktigt orkade, säger Jonathan och berättar hur han hastigt började må riktigt dåligt.

Han la sig raklång på golvet, yr och illamående.

– Det var ångestladdat och märkligt och jag började bli uppstressad. Varför mådde jag så dåligt?

Angelica nickar instämmande. Vid det här laget kände hon sig också yr och svag, men valde att fokusera på sin bror. Hon tänkte att han kanske hade lågt blodsocker, att de båda behövde äta något för att få upp energin. Kanske hade de jobbat längre och hårdare än de hade förstått?

Se också! Christina hjärnskadades under plastikoperationen - så lever hon i dag:

Hon letade fram ett paket Dextrosol och lite torkad frukt. Hon drog fram en pottstol och lyfte upp Jonathans ben. Hon tänkte att han hade drabbats av lågt blodtryck. Men när han plötsligt kände ett häftigt illamående välla upp kröp han ut på farstutrappan. Där började han kräkas.

Det hade hunnit bli mörkt och temperaturen låg kring noll. Inne i stugan kände Angelica hur det plötsligt rann utefter benen. Hon hade kissat på sig.

Kände sig "hög"

Hon skrattar till. Minns det där ögonblicket. Hur hon bara fnissade och konstaterade att ”jaha, jag kissade visst på mig”. Som om det vore den mest naturliga sak i världen.

– Jag var liksom ”hög”, det var som att jag hade tappat perspektivet på vad som var normalt. Det kändes inte konstigt att jag kissade på mig och att Jonathan låg därute och spydde och att vi båda tog oss fram krypande…

Det var som om jag höll på att explodera inifrån

– Jo, när Angelica kröp ut till mig reagerade jag inte på hur konstigt det faktiskt var, säger Jonathan och tittar leende på sin syster. Hon nickar instämmande.

– Jag trodde då att många timmar hade gått, men när jag såg att klockan bara var 18.30 blev jag förvånad. Att så lite tid förflutit. Det var kallt ute, Jonathan var tunnklädd, så jag övertalade honom att krypa in igen. Jag tyckte att vi skulle lägga oss en stund och vila. Vi var ju så otroligt trötta. Men vi orkade knappt röra oss och någonstans här började vi inse att något var allvarligt fel. Jag började fundera på om det var något giftigt i skorstenen. Borde vi ringa sjukvårdsupplysningen och rådfråga?

Mådde allt sämre

Nu gick det snabbt utför med syskonen. Angelica beskriver hur hennes puls gick upp och hur det blev tjockt i halsen.

– Det bubblade otäckt i kroppen, ett starkt tryck byggdes upp, det var som om jag höll på att explodera inifrån. Det värsta var att inte fatta varför. Om man har ett sår så förstår man varför det gör ont och vad man ska göra. Detta var obegripligt samtidigt som vi mådde allt sämre. Det var otroligt skrämmande.

Allvaret kom ikapp dem båda och de blev rädda. De hade ingen tid att förlora. De måste larma 112. Men det fanns bara täckning på ett enda ställe i stugan och det var vid spisen. Med en jätteansträngning fick Jonathan upp armen så pass att signalerna gick fram. Sedan segnade han ihop på golvet igen.

Nu var han så dålig att armar och ben domnade bort. Men han klarade av att på högtalartelefon ropa att de befann sig i en enslig stuga i Ransundet, han gav koordinaterna, och sa att det var bråttom, väldigt bråttom.

Helgen i fjällstugan blev till en mardröm för syskonen. Foto: Privat

SOS lovade att omedelbart skicka ambulans och gjorde bedömningen att läget var så pass allvarligt att också en helikopter måste skickas. De fanns kvar i luren och ställde frågor om syskonens tillstånd.

– Jag förklarade att jag trodde att vi blivit förgiftade och de sa åt oss att ta oss ut i friska luften. Men det gick bara inte, livet höll på att rinna ur oss… Angelica tystnar och låter Jonathan fylla i hennes meningar när minnet sviker. Så växer den dramatiska historien fram, med växelvisa röster.

Var panikslagna

– Vi var båda panikslagna, men jag var mest orolig för Jonathan. Jag kunde knappt röra mig, men flyttade mig tätt intill honom, vi kramades och höll hårt varandras händer. Jag försökte prata lugnande om fiske och soliga barndomsminnen, berättar Angelica och låter blicken ömt vila på sin bror innan hon fortsätter;

– Du hade dödsångest, var säker på att vi inte skulle överleva. Men jag sa; det är inte dags för dig att dö än, hjälp är på väg. Vi kommer att bli räddade... Men samtidigt hade larmoperatören sagt att det skulle ta 40 minuter för dem att komma fram. Och jag tänkte; vi har inte 40 minuter. Det är en hel evighet.

Om vi hade gått och lagt oss hade vi dött

Medan paniken och ångesten krängde genom deras svaga kroppar började de prata om hur mycket de betydde för varandra. Det blev viktigt att få säga de där sista orden om kärlek. Jonatan ville att SOS skulle koppla fram föräldrarna och sambon så att han skulle få säga farväl.

– Ensamhetskänslan och rädslan var enorm. Det var sorg, chock, panik, skräck och förvirring på samma gång. Jonathan låg och skakade och skrek att han höll på att dö. Jag zoomade ut och såg oss liksom ovanifrån, hur små vi var på jorden, säger Angelica och slår ner med blicken.

Men i stället för att koppla fram nära och kära valde SOS att ringa en granne, Karl-Ivar, som bodde en mil bort. Han hoppade direkt i bilen och körde till stugan. Knackade på och klev in.

– Vid det laget såg vi nästan ingenting, vi var helt borta. Jag noterade Karl-Ivars stövlar i ögonvrån. Vi frös och skakade extremt mycket och han la filtar över oss. Mer kunde han inte göra just då, säger Angelica och tillägger att det såklart kändes tryggt att någon fanns där. De var inte längre ensamma.

Helikopter till sjukhus

Sedan gick allt fort. En dryg halvtimme efter att de larmat efter hjälp kom äntligen ambulansen. Angelica beskriver hur hon blev alldeles varm inombords när hon förstod att mardrömmen var över.

De fördes, stödjande på sjukvårdarna, ut till ambulansen och fick omedelbart syrgas. De for genom mörka skogar och efter en stund var de framme vid en åker och den väntande helikoptern som förde dem till Östersunds sjukhus.

Birgittas livshotande sepsis misstogs för förkylning

Jonathan berättar hur han bara skrek rakt ut i dödsångest. Han kunde inte svälja och kände ett enormt tryck i kroppen. Han fick lugnande medicin och efter en stund med syrgas kvicknade han till.

– Jag och Angelica tog varandras händer i helikoptern. Vi började skratta åt hela situationen. Det kändes så absurt. Då satt vi, smutsiga och sotiga i fula tjocksockor och kängor på väg mot Östersunds lasarett. Det började kännas bättre och vi blev snabbt klarare huvudet, säger han med ett leende.

Hade fått kolmonoxidförgiftning

Framme i Östersund togs blodprover som visade att syskonparet drabbats av kolmonoxidförgiftning. Det var elverket som var boven i dramat. Kolmonoxid dödar smygande; det syns inte och luktar inte.

De fick veta att de inte hade överlevt en halvtimme till i den kolmonoxidfyllda stugan. Angelica ryser av obehag när hon tänker på vad som hade kunnat hända. Hur nära det var att de inte hade suttit här i dag.

Man får syrgas

Syskonen fick åka helikopter till sjukhuset i Östersund.

Privat

– Veckorna efter olyckan hamnade jag i en djup svacka, det som hänt kom i kapp mig. Jag grubblande mycket på alla om och men. Om vi hade gått och lagt oss så hade vi dött. Om vi inte hade förstått allvaret och larmat efter hjälp hade vi dött. Vårt omdöme var ju så omtöcknat, vilket är typiskt för kolmonoxidförgiftning. Den stänger av muskler, hjärta, hjärna och andning. Hon fortsätter:

– Jag är så van vid att kunna planera mitt liv. Det kom som en chock att detta bara hände, att det inte gick att förutse. Det har kommit som en ny insikt. Livet går inte att planera. Det är skört. Det är bara här och nu som existerar.Den delade erfarenheten har fört syskonen ännu närmare varandra.

– Ja så är det ju. Det hade varit fruktansvärt att genomlida detta ensam. Det känns skönt att vi kan dela det. Och jag tror knappast att vi hade överlevt utan varandra. Du tog på dig storasyster-rollen och stöttade mig när jag var i total panik. Det känns fint, säger Jonatan och ler mot sin syster.

Syskonen repade sig snabbt och efter sex timmar med syrgas fick de lämna sjukhuset. Dagen efter var de tillbaka i stugan och avslutade installationen av kaminen. Men den här gången fick elverket stanna utomhus.

Fakta kolmonoxid-förgiftning

  • Kolmonoxid är en mycket giftig, färglös och luktlös gas som kan förekomma i avgaser och brandgaser. Bildas vid ofullständig förbränning av bl.a. gasol.
  • En kolgrill som används inomhus, eller tas in när den nyligen använts innebär också risk för kolmonoxidförgiftning.
  • Symtom på förgiftning kan vara till exempel huvudvärk, yrsel, trötthet, omtöckning, illamående, kräkningar, medvetslöshet.

Mer innehåll hos allas.se: