Jag var inte utbränd – det var borrelia!
Nathalie led av obehandlad borrelia
Nathalie Hult älskar naturen. Hon går gärna barfota i gräset för att det är skönt, och tillbringar mycket tid ute i grönskan tillsammans med maken Pontus och de tre sönerna. Familjen bor nära skogen i Karlstadtrakten. Men efter det som hänt är Nathalie mer uppmärksam. Hon kollar sin och barnens hud noggrant varje kväll, och känner igenom katternas päls lika noga.
– Skogen betyder jättemycket för mig. Att där finns fästingar är obehagligt men inget som hindrar mig, säger hon.
Ben och armar domnade
Sommaren 2014 blev Nathalie plötsligt väldigt sjuk. Hon var med familjen på semester i Mellbystrand vid den halländska kusten när hon fick kraftiga domningar i armar och ben och blev enormt trött.
– Det kändes som när man har legat på en arm. Det stack väldigt kraftigt och flyttade sig blixtsnabbt mellan armar och ben.
Ganska snart började hon även få domningar i ansiktet och längs ryggraden. De flyttade sig hela tiden mellan olika kroppsdelar och var så kraftiga att det gjorde ont.
Någon dag efter att de kommit hem åkte Nathalie till akuten i Karlstad eftersom hon var så dålig.
– Där träffade jag en väldigt bra läkare som ansåg att jag behövde träffa en neurolog. Hon pratade om neuroborrelia, var inne på ms eller att det kunde vara en tumör.
Inga tecken på borrelia
Nathalie fick tid hos neurologen efter några veckor. Där blev hon undersökt och det gjordes en lumbalpunktion: ett prov ur ryggmärgsvätskan. Men det visade inga tecken på vare sig ms, tumör, borrelia eller annan sjukdom.
– Frågan är om det provet visade rätt. Men det här var ganska tidigt under min sjukdom, det kanske spelade in. De hittade ingen förklaring till mina symtom och tyckte inte att det fanns skäl att gå vidare med magnetröntgen, berättar Nathalie, som fick åka hem utan åtgärd.
Veckorna gick och Nathalie blev allt sämre. Hon orkade bara vara uppe korta stunder, sov oftast 14–16 timmar per dygn, och rasade i vikt. Hennes man Pontus fick ta hand om barnen och allt praktiskt i hemmet.
Mörkblå fläck
Gång på gång var hon på vårdcentralen. Hon upptäckte en 7–8 centimeter stor mörkblå fläck på foten, men den ansågs inte ha samband med hennes symtom. Det var ingen typisk borreliafläck fick hon höra.
Nathalie träffade olika läkare och det togs fler prover. Hon hade bland annat låg halt av D-vitamin och sköldkörteln var lite förstorad. Men inget av det som upptäcktes förklarade hennes domningar.
– Då började de prata om utmattning. Jag hade haft en väldigt intensiv arbetsperiod då jag jobbade samtidigt som jag studerade till psykolog. Men jag hade ingen ångest eller andra klassiska utmattningssymtom, och domningar stämmer inte på en sådan diagnos. Jag försökte säga att det inte kunde vara rätt, men de lyssnade inte.
”Du är utbränd”
Vid ett tillfälle var hon så dålig att hon knappt kunde prata, även syn och hörsel var påverkade. Pontus ringde efter ambulans och hon kom in på akuten.
Men där fick hon vänta i många timmar och hon upplevde att vårdpersonalen betraktade hennes symtom som inbillade.
– Till slut kom en ung läkare. Han tittade på mig och sa: ”Jag vet vad du tror, att du har ms eller en tumör. Men det här är inget farligt, det är psykiskt. Du är utbränd.”
– Det var fruktansvärt, att vara i så otroligt stort behov av vård men bli bemött av misstro, säger Nathalie och berättar att hon blev hemskickad igen.
Efter den händelsen tappade hon tron på sjukvården och slutade vända sig dit.
– Det var ingen idé, jag skulle inte få någon hjälp, kände jag. Jag var så förtvivlad och började på allvar tänka att jag kanske dör. Jag som brukade vara stark hade blivit så svag att jag ibland inte ens kunde knyta mina skor eller låsa en dörr.
Ledsen och uppriven
Nathalie började fundera över hur det skulle bli för barnen om hon gick bort.
– Jag började skriva brev till dem, och sa till Pontus att om jag dör vill jag att ni tänker på att så här vill jag ha min begravning. Han fick ta väldigt mycket känslomässigt, och blev också väldigt ledsen och uppgiven, säger hon allvarligt.
Allvarliga symtom
Den stora blå fläcken på foten fanns kvar, och en god vän insisterade på att Nathalie måste söka vård igen. Ett halvår efter att hon blev sjuk lyckades hon få remiss till en hudläkare – som verkligen lyssnade.
– Hon sa till mig att det inte ser ut som en klassisk borrelia, men att man inte kan veta eftersom jag hade så allvarliga symtom. Hon skrev ut antibiotika, och då blev jag snabbt bättre.
Några månader senare drabbades familjen av streptokocker och Nathalie åt en ny penicillinkur. Efter den blev hon så bra att hon kunde börja arbeta!
Borrelia bekräftades
Nästan ett år efter att hon insjuknade kunde Nathalie äntligen slutföra sin utbildning och började sedan jobba som psykolog inom landstinget i Värmland. Hon kan fortfarande känna av lite domningar och trötthet ibland, men det är hanterbart.
– I slutet av 2015 togs ett nytt prov som visade att jag hade haft borrelia. Det var en stor lättnad att få bekräftelse på att det inte var inbillning, säger hon med eftertryck.
Nathalie skrev dagbok under sjukdomstiden och hoppas att den ska ges ut i bokform, som stöd för andra. Hon önskar att ingen ska behöva gå igenom det hon har gjort.
– Känslan av maktlöshet var väldigt otäck. Jag är fortfarande både arg och ledsen över att så många inom vården inte tog mig på allvar. Men jag känner stor tacksamhet för livet och har blivit starkare som människa.
Av Lilian Ottosson
Foto: Jeanette Dahlström