Marita drabbades av överaktiv bisköldkörtel
Marita Arnsäter, 56 år, bor på en gammal släktgård i Häggsjövik i Jämtland, nära norska gränsen. De fyra barnen är vuxna och hon har två barnbarn. Marita har alltid jobbat med människor.
Som fritidsledare, inom skolan och kyrkan, med barn, ungdomar och konfirmander. Dessutom sedan flera år tillbaka som stödgruppledare för anhöriga till människor som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa.
– Trots en bra grundhälsa drabbades jag av utbrändhet. Det kan lätt bli så om man ägnar sig helhjärtat åt andra, men glömmer bort att få egen tid för återhämtning, berättar Marita.
Det var 1998, och hon fick diagnosen utmattningsdepression.
– Jag kände inte igen mig själv. Först tänkte jag att det nog skulle ordna sig, bara jag fick vila lite, men det gjorde det inte. Så efter en tid sade jag upp mig från den tjänst jag hade då. Jag hittade så småningom tillbaka till mig själv, hämtade krafter och mådde bättre.
Vågade inte söka hjälp
Men för några år sedan kom en annan sorts trötthet.
– Jag kände en total fysisk utmattning, orkade inte åka skidor som jag älskar. Jag var ledsen och håglös. Tappade tråden när jag talade och undervisade. Det var oerhört obehagligt.
Först funderade jag över om det kunde vara klimakteriet eller om jag var på väg att bli utbränd igen. Jag gick ner i arbetstid, men det blev ingen skillnad.
Marita väntade länge innan hon till slut sökte läkare.
– Jag var rädd att bli avfärdad som en ”inbillningssjuk tant i övergångsåldern”. Dessutom med en utmattningsdepression i bagaget. Jag var helt enkelt rädd att inte bli tagen på allvar.
Men hon oroade sig i onödan, för hennes husläkare inledde en grundlig utredning. Proverna visade en tydlig överaktivitet i bisköldkörtlarna.
Hon fick tid för ultraljudsundersökning och där såg man att en av hennes bisköldkörtlar var inflammerad och förstorad. Hon fick tid för operation drygt en månad senare.
– Jag var lite skakig eftersom jag känner mig illa till mods när det gäller sjukhus. Det beror troligen på något barndomsminne. Men min man ställde upp med stöd och hjälp, och det gick väldigt bra. Jag opererades med narkos och jag mådde inte dåligt när jag vaknade. Jag hade inte heller särskilt ont, utan klarade mig bra med alvedon under veckan efteråt.
Anlaget finns i släkten
Marita har ett litet ärr på halsen. Det kommer att blekna, och är egentligen enda minnet efter den här sjukdomen. Hon behöver inte ta någon medicin.
– Min läkare, Joakim Hennings, säger att jag är botad. Direkt på operationsbordet togs nya blodprover och man såg att det förhöjda värdet redan hade sjunkit.
Marita tror att anlaget för den här sjukdomen finns i släkten. En syster har genomgått samma operation och deras mamma hade struma.
– Jag ska gå på kontroller ett tag framöver för att se att värdena är bra. Jag känner mer energi, lust och kraft. Tröttheten är nästan helt borta, och jag kan ta tag i saker och känna glädje över att orka genomföra dem.
Här sitter bisköldkörteln
Bisköldkörtlarna är fyra (i ovanliga fall flera) körtlar som sitter bakom sköldkörteln på halsens framsida. Varje bisköldkörtel har en storlek ungefär som ett risgryn. Bisköldkörtlarna bildar ett hormon (parathormon, PTH). Detta reglerar koncentrationen av kalcium i blodet. Parathormon stimulerar även kroppens bildning av vitamin D.
Så ställs diagnos på överaktiv bisköldkörtel
Hyperparatyreoidism (pHPT) innebär en överproduktion av parathormon (PTH) från en eller flera bisköldkörtlar. Följden blir att kalciumnivån i blodet är högre än normalt.
Det kan på lång sikt orsaka benskörhet, hjärt-kärlsjukdom och njurpåverkan (bland annat bildning av njursten).
I de flesta fallen beror sjukdomen på en godartat förstorad bisköldkörtel (adenom).
I övriga fall är flera bisköldkörtlar drabbade. Elakartad sjukdom är extremt ovanligt. Diagnosen ställs genom blodprov med analys av kalk (kalcium) och parathormon (PTH). Ibland kompletteras utredningen med bentäthetsmätning och njurfunktion.
Av Susanna Hauffman