Nina var livrädd för mörker – i 46 år

Ett dåligt "practical joke" av en kolloledare på sommarlägret skrämde den sexåriga Nina så till den grad att hon därefter inte kunde leva ett normalt liv. Hennes enorma mörkrädsla styrde hennes liv och den var länge hennes egen hemlighet. Det skulle ta Nina 46 år att bli fri.

”Så fort skymningen föll började mitt hjärta att dunka…”

Nina var mörkrädd i 46 år.

Det har varit en tuff kamp men numera kan Nina uppskatta mörkret.

Trädgården är som tagen ur en sagobok. Här i utkanten av Staffanstorp har 53-åriga Nina Niemi bott de senaste 16 åren. Hon visar stolt smultronplantorna, de speciella träden, det mysigt inredda växthuset och en enorm gräsmatta som ramas in av olika växter.

En oas där Nina kan hämta kraft, särskilt efter en hektisk arbetsdag när mörkret fallit. Något som var omöjligt för ett år sedan. Nina har lidit av extrem mörkrädsla i nästan hela sitt liv.

– Jag borde ha tagit tag i min rädsla för länge sedan, konstaterar Nina och ler.

Allt började när hon var sex år och var på kollo i Hästveda med sin storebror. När barnen placerades ut hamnade brodern i en annan del av huset och Nina låg ensam i sängen och längtade hem. Det var första gången hon var ifrån sina föräldrar.

– Jag glömmer aldrig det som hände när lamporna släcktes. Det var beckmörkt i rummet när jag plötslig hörde ett starkt ljud utanför. Någon klättrade in genom fönstret och ett, tu, tre fick jag en lampa rakt i ansiktet. Det var en chock och jag minns inte så mycket från just de sekunderna, men det skakade om mig så mycket att jag var rädd för att sova sedan, berättar Nina medan hon går in i den gamla skånelängan som hon renoverat.

34-åriga dottern Camilla sitter i soffan och äter glass. Hon lyssnar intresserat till sin mammas berättelse om det som påverkat hela familjen.

Nina i familjens vackra trädgård.

Nina i familjens vackra trädgård.

Blev vettskrämd

Det var en ledare från kollot som hade lyst Nina i ansiktet. Han förstod inte vad busstrecket hade ställt till med och det satte djupa spår hos Nina. Hon kom att lida av en extrem mörkrädsla och det skulle ta henne 46 år att bli fri från den.

– Jag berättade inte för någon hur vettskrämd jag blivit och de kommande två veckorna på kollot kändes som en evighet. Jag vågade inte säga något till de vuxna om hur dåligt jag mådde, berättar Nina med en djup suck.

Hela barndomen anpassade hon efter mörkret. Nina gick till exempel aldrig ut och lekte när det började skymma. Men ibland tvingades hon ta mod till sig och gå ut med hunden i bostadsområdet i Malmö, där hon växte upp med sin bror och sina föräldrar.

En kväll var hundpromenaden nära att kosta henne livet.

Nina som ung – ungefär samtidigt som mörkrädslan började.

Nina berättade inte för någon om hur vettskrämd hon blivit av kolloledaren.

– Pappa stod i fönstret och tittade. Plötsligt kom en polisbil i hög hastighet som jagade en biltjuv. Jag var bara någon meter ifrån att bli påkörd och hade jag rört mig det minsta hade jag varit död i dag, minns Nina.

Ännu en traumatisk händelse på kvällstid som satte skräck i henne.

Nina berättade för sina föräldrar att hon var rädd för mörkret, men de tyckte att det hörde till när man var liten och att det skulle gå över med åren.

Höll mörkrädslan hemlig

Men det gjorde det inte. När Nina var 14 år flyttade familjen till Skurup. Där var det ännu mörkare, ännu mindre gatubelysning.

– Jag var aldrig ute någonstans, kändes det som. Jag gick inte ut och dansade eller gick på bio som andra tonåringar. Jag kunde ju inte vara ute vid mörkrets inbrott. Och jag kunde aldrig roa mig med mina vänner på kvällarna.

När Nina drabbades av mörkrädsla fick hon plågsamma symtom. Hon hade svårt att andas, hjärtklappning och kraftig ångest.

Ingen förstod hur dåligt Nina mådde i mörker och hon bevarade hemligheten för sig själv.

– Jag hade full koll på när det började skymma och hur länge jag kunde vara ute. Konstigt nog var det ingen som reagerade på mitt beteende, utbrister hon och slår ut med armarna.

Trots att Nina inte var utomhus på kvällarna träffade hon sitt livs kärlek på en dagstur med färjan till Tyskland. Det sa klick med en gång. De flyttade ihop i ett hus i Staffanstorp och förlovade sig kort därefter.

Nina var bara 18 år när hon blev mamma. Barnet var nära att dö efter födseln; dottern låg i respirator och Nina bodde på sjukhuset. Även där gällde det att styra tillvaron efter mörkret.

– Jag satt helst i korridoren där det var ljust dygnet runt. Mörkret blev jobbigt även inomhus på sjukhusets rum.

Ingen kontroll

Väl hemma väntade ännu en tuff tid. Dottern hade en sockersjukdom och krävde intensiv omvårdnad. Det blev många sjukhusvistelser.

Mitt i alltsammans kämpade Nina med sin mörkrädsla. Hon fick tre barn till, varav ena sonen fick svår astma. Det blev flera ambulansfärder till sjukhuset.

Samtidigt som Nina kämpade med sin mörkrädsla fick hon barn.

Samtidigt som Nina kämpade med sin mörkrädsla fick hon barn.

– På tio år fick jag sova fyra timmar per natt. Jag hade två sjuka barn och ibland var de inlagda samtidigt. Jag sprang mellan avdelningarna för att ta hand om dem. Min man hade svårt att vara där. Han var tvungen att sköta sitt jobb för att kunna försörja oss.

Maken såg hur Nina led av mörkrädslan och gav det stöd han kunde. Nina berättade även för sina barn att hon var rädd för mörkret, men var noga med att inte påverka dem så att de också blev rädda.

– Jag var inte orolig för att möta en människa eller ett djur som ville mig illa, utan det som skrämde mig var att jag inte hade någon kontroll i mörkret, säger hon.

Sprang hem

Värst var det under höst och vinter när solen går ner tidigt. Om Nina var ute på stan i ärenden när det började skymma gällde det att springa hem så fort som möjligt.

Det var okej att köra bil i mörker, men inte att gå ut ur bilen eller sitta i den när den stod stilla. När Nina handlade mat och det blev mörkt fick hon rusa ut från affären rakt in i bilen och låsa dörren så hon kände sig säker.

– Och när jag skulle gå sträckan från bilen in till i vår hall fick jag riktig panik. Jag gjorde allt för att slippa hamna i den situationen.

Nina försökte bli fri från sin rädsla, bland annat genom att sätta på pannlampa och gå ut i trädgården. Men det gick inte.

– Jag fick ångest, började hyperventilera och var nära att svimma. Jag gallskrek och sprang in igen, konstaterar Nina.

Hon tittar ofta ut genom fönstret under intervjun – en ovana från förr när hon hade stenkoll på när mörkret föll. Då var hon noga med att täcka för alla fönster.

– Jag sydde tyg som jag klistrade på kompostgaller och satte framför alla fönster när det började skymma. För ingen skulle heller kunna titta in i huset när det var mörkt ute.

Trots alla skräckinjagande händelser tog Nina aldrig lugnande medicin, och hon tyckte att terapi kostade onödigt mycket pengar.Hon försökte istället acceptera rädslan som en del av livet. Hon hade dessutom fullt upp med att ta hand om fyra barn och att jobba, bland annat som modell i reklamfilmer, medverkat i roller och som statist i kriminaldramaserien Wallander och humorprogrammet Hipp hipp.Hunden Luna Joy minskar matte Celicias panikångestLäs mer

Nina har tackat nej till flera filmuppdrag som skulle spelas in i mörker, men gjorde ett undantag när hon fick en talroll i biofilmen Trädgårdsgatan. Flera scener spelades in mitt i natten i Skåne.

– Det var det vidrigaste jag varit med om. Det var fruktansvärt. Jag skulle gå på en liten landsväg i den kolsvarta natten. Jag var nära att ge upp för jag hade sådan panikångest, men klarade det mot alla odds.

Familjen stöttade

Nina lyckades dölja sin rädsla väl för kollegorna, men barnen visste hur hon led. Och det var de som fick henne att ta tag i rädslan en gång för alla.

Familjen hjälpte Nina att ta tag i sin mörkrädsla en gång för alla. Här är Nina med barnen Patrick, Camilla, Fredrick och Carita.

Familjen hjälpte Nina att ta tag i sin mörkrädsla en gång för alla. Här är Nina med barnen Patrick, Camilla, Fredrick och Carita.

Nina blev utvald att medverka i tv-programmet I dag om ett år i SVT, en programserie om att förverkliga sina drömmar och med Pernilla Månsson Colt som programledare.

– Jag tog tag i min mörkrädsla själv, men fick jättemycket stöttning av familjen och av Kalle på filmbolaget ITV, som var min kontaktperson inför programmet.

Successivt vågade Nina på olika sätt utmana sin rädsla och i januari i år lyckades hon gå ut i vedboden på tomten i mörker.

– Det var ett genombrott, att jag kunde stå där i totalt mörker och inte vara rädd. Jag grät av lycka.

Tv-programmet blev vändpunkten. Nina lyckades förändra sitt liv och är idag fri från rädslan.

Nu kan hon uppskatta och njuta av mörkret. Hon kan se solnedgången och bli hänförd av en stjärnklar himmel.

– Nu föredrar jag nästan upplevelser i mörker före dagsljus! Mina barn får stoppa mig när jag vill göra lite väl galna upptåg, eller hur Camilla? frågar Nina dottern.

Camilla nickar tillbaka med ett leende. De brukar koppla av med tända ljus i trädgården sköna sommarkvällar.

– Det är sådan lättnad att jag slutat vara mörkrädd. Så mycket jag får uppleva nu – som doften av träd och dagg på kvällen; alla speciella ljud som kommer när mörkret faller.

Ibland gör det ont i hjärtat när Nina tänker på hur mycket hon har gått miste om. Hon som älskar att ta långa promenader och att styrketräna. Styrketränat har hon gjort sedan hon var 13, men kan nu äntligen göra det även i mörker om hon vill.

– Jag är så tacksam att jag har min familj. Utan dem hade jag förmodligen varit mörkrädd resten av mitt liv.