Pamela Andersson om hjärntumören: ”Jag dog, 47 år gammal”

Pamela Andersson med sin man Christer, till vänster, och vid behandling mot cancern, till höger.

Anna Thors/Privat

”Träna mig till mitt livs form – hjälp mig att leva.” När Pamela Andersson fick veta att hon drabbats av en hjärntumör ringde hon sin personlige tränare mitt i natten och vädjade om hjälp. Christer svarade att han självklart skulle hjälpa henne. Och innan han la på luren hörde hon orden: ”Pamela, jag älskar dig  …”

Pamela Andersson utstrålar sann livsglädje och säger att det är ett mirakel att hon överlevt. Mot alla odds.

Hon och maken Christer Skog befinner sig i stugan i Hälsingeskärgården som hon och hennes bror delar efter pappans död. Stället är viktigt för Pamela, inte bara känslomässigt. Det är också en plats där hon finner ro.

–Här hämtar jag kraft och energi, det är mitt andrum, och hela familjen älskar att vara här, säger Pamela som är född och uppvuxen i Hudiksvall.

Träffades innan Pamela blev sjuk

Hon tittar kärleksfullt på sin Christer, och berättar att hon är övertygad om att det var ödet som såg till att deras vägar korsades för sex år sedan, bara några veckor innan hon blev sjuk.

–Han är mitt livs kärlek, och utan hans stöd hade jag aldrig orkat hålla ut i kampen mot cancern.

Christer och Pamela hade lärt känna varandra via jobbet på 1990-talet. Pamela var sportjournalist för Sundsvalls tidning, Christer förbundskapten för svenska skidlandslaget. Pamela minns hur hon jagade honom för att få till den perfekta intervjun och under vinter-OS i Nagano 1998 möttes de och åt middag ihop. Det var en trevlig kväll, men mer än så blev det inte. Genom åren träffades de ibland och hejade på varandra.

Pamela Andersson och maken Christer.

Christer är Pamelas livs kärlek. – Utan hans stöd hade jag aldrig orkat hålla ut i kampen mot cancern.

Plötsligt en vårdag 2012 fick Pamela ett mejl. Christer ville börja träna privatpersoner och inte bara elitidrottsmän.

–Jag fick rådet av vänner att kontakta Pamela eftersom hon nu var chefredaktör för Topphälsa och hade koll på hela branschen, säger Christer.

Bodil efter bröstcancern: Hur ska jag kunna träffa någon?

Pamela fick en idé: att göra reportage om personlige tränaren som skulle träna tidningens nya chefredaktör.

–Jag var en före detta vältränad handbollstjej som då hade urusel kondition. Det skulle kunna bli intressant läsning att följa min resa mot en vältränad kropp. Jag presenterade idén för Christer, och han nappade.

Han bodde då i Mariefred och Pamela i Stockholm så de fick sköta upplägget via mejl och telefon. När tid gavs träffades de och tränade ihop.

De började båda två känna att det fanns något mer mellan dem.

4:29

Efter reklamen: Se Cancerfondens film här

(4:29)

Tappade ord i meningar

Samma vår hade Pamela börjat märka att hon tappade ord i meningar, och att hon sa fel ord när hon pratade. Ibland stammade hon, något hon aldrig gjort förut. Hon trodde att det var stressrelaterat eftersom hon haft två chefsjobb under en period och dessutom hade en jobbig skilsmässa bakom sig.

–Jag tänkte att det säkert skulle bli bra igen när jag fick semester och en möjlighet att återhämta mig.

En kväll i juli var Pamela ute och sprang med bästa väninnan. Efter ett par kilometer kände hon sig yr och tvingades sakta ner och började gå i stället.

–Plötsligt tog det stopp, jag märkte hur någonting hände i huvudet…

När hon väl lyckats hitta en bänk att sätta sig på kände hon hur högra armen skakade. Talet blev otydligt, och efter ett par sekunder fick hon svårt att prata.

På sjukhuset undersökte de henne, tog prover och konstaterade att det inte var en stroke. Pamela fick ligga kvar i tre dagar. På måndagen kallades hon tillbaka till sjukhuset.

Pamela fick genomgå operation, strålning och cellgifter för att bekämpa hjärntumören.

Pamela fick genomgå operation, strålning och cellgifter för att bekämpa hjärntumören.

När hon kom till läkarens rum satte hon sig ner på en stol framför hans skrivbord. Och hon glömmer aldrig deras korta och omvälvande dialog:

”Du har en hjärntumör”, sa läkaren.

”Hur lång tid har jag att leva?” undrade Pamela.

”Det vet vi inte”, blev det korta svaret.

Skulle jag dö från barnen?

–Där och då kändes det som att jag dog, 47 år gammal. Jag fick en chock och bröt ihop. Här stannade livet för mig. 10 juni 2012, det datumet kommer jag aldrig, aldrig att glömma.

Hon lämnade sjukhuset med medicin mot epilepsi eftersom tumören hade orsakat det. Om sex veckor skulle hon komma tillbaka för att opereras.

När hon kom hem satte hon sig på sängen och bara grät.

–Tankarna kom på barnen. Skulle jag dö ifrån mina barn? De behövde sin mamma, de var bara 5 och 8 år…

Plötsligt fick hon en uppenbarelse. Hon skulle träna sig stark, och vara i sitt livs form på operationsdagen.

–Jag ringde Christer tio minuter över tolv på natten och sa ”Jag vill att du tränar mig till mitt livs form. Jag vill vinna den här kampen. Jag vill leva vidare och vi har sex veckor på oss – kan du hjälpa mig?”

Pamela och maken Christer gifte sig 2014.

– Det är underbart att få uppleva äkta kärlek och känna att någon älskar en även om man inte kan visa sina bästa sidor, säger Pamela om sin make Christer.

Christer svarade att han självklart skulle hjälpa henne. Och så, alldeles innan han la på luren, tillade han:

”Pamela, jag älskar dig.”

–Jag var kär i Pam, och jag ville att hon skulle veta att jag skulle finnas där för henne.

Pamela svarade inte. Inte just då. Men hon tänkte desto mer…

–Hur kunde han bli kär i en kvinna som var på väg att dö? Varför gick han inte sin väg?

Trodde att Pamela skulle göra slut

Några dagar efter samtalet åkte hon till Christer som befann sig i Dalarna. Tillsammans tränade de tre till sex timmar dagligen. När Christer jobbade vilade Pamela. All ledig tid spenderade de tillsammans. Christer tog hand om henne och såg till att hennes kropp tränades i den takt den klarade och så mycket den orkade.

– På natten, när Pamela sov, hade vi en pulsmätare som läste av hennes puls och hjärtslag, det var viktigt att se att kroppen fick återhämtning.

Under den här tiden kom de nära varandra. De upptäckte att de hade roligt ihop och skrattade mycket tillsammans. Varje dag tänkte de positiva tankar och fokuserade på att Pamela skulle bli frisk igen.

–För mig var det konstigt att jag under den jobbigaste tiden i mitt liv kunde ha så roligt. Att jag kände mig mer levande än någonsin, fast jag egentligen var döende.

Två veckor innan operationen återvände Pamela till Stockholm, eftersom hon skulle arbeta några dagar. I sin ensamhet insåg hon hur otroligt mycket hon saknade Christer. Men när hon ringde upp honom och sa att de måste prata trodde han att hon tänkte göra slut.

I stället sa hon: ”Jag älskar dig också. Hur går vi vidare?”

–Det är egentligen så konstigt att man lyckas bli kär under den värsta tiden i ens liv, när man inte vet om man lever många dagar till. Det är underbart att få uppleva äkta kärlek och känna att någon älskar en även om man inte kan visa sina bästa sidor, säger Pamela.

Pamela gick barfota i brudklänning, till tonerna av Perra Moraeus fiol.

Till toner från Perra Moraeus fiol kom Pamela barfota med tärnorna bakom sig nerför backen mot Christer som stod och väntade med marskalkarna omkring sig.

Så kom dagen för operationen, den 21 augusti 2012, då tumören skulle tas bort. Hon hade fått veta att det skulle bli svårt att prata efteråt, och att hon skulle få vara kvar minst sex veckor på sjukhuset. Men, efter sex dagar fick hon åka hem, och sedan komma tillbaka när hon skulle strålas.

–Strålningen pågick i 28 dagar. Jag var trött och mådde dåligt efter behandlingen, men Christer och jag fortsatte att träna tillsammans.

Pamela var fast besluten om att bli stark nog att övervinna cancern.

I januari 2013 flyttade de ihop i Pamelas lägenhet i Stockholm. De ville vara tillsammans så mycket de bara kunde.

–Det kändes så rätt, jag ville leva med Christer, det fanns ingen tvekan.

Cyklade bort sorgen

Vid en efterkontroll fyra månader senare fick hon veta att tumören var kvar. Den hade inte krympt.

Redan samma kväll inleddes cellgiftsbehandlingen.

–Det kändes som att livet tog slut igen. Jag såg smärtan i Christers ansikte, fast han försökte dölja den.

–Vi ville båda fokusera på det positiva i livet. Pamela behövde allt stöd hon kunde få. Sorgen tog jag ut genom att cykla i timmar, jag har nog satt världsrekord i cykling, säger Christer och skrattar.

Pamelas träning fortsatte varje dag, dagsformen fick styra upplägget. Cellgifterna tog hårt på hennes kropp. Christer fanns ständigt vid hennes sida och för varje träningspass växte sig kärleken starkare. I hemlighet planerade han ett frieri. En dag när Pamela var riktigt dålig och låg i sängen hemma i lägenheten kände han att det inte kunde vänta längre.

–Jag gick ner på knä och frågade om hon ville gifta sig med mig.

Pamela som avslöjar att hennes 62 år gamle make är en romantiker berättar att han även smygplanerade förlovningen i Marbella.

Christer hade förberett allt. En romantisk frukost med champagne, goda vänner och vacker utsikt mot havet.

Lyckan bubblade över, tårarna rann. Hon tänkte på sin pappa som dött tre veckor innan, hur glad han skulle blivit för hennes skull.

–Jag hann inte mer än tänka det förrän det kom fram en stark solstråle mellan molnen, in genom fönstret och lyste på diamanten på fingret. Då kände jag: Han ser detta.

Pamela och Christer gifte sig i Dalarna 2014.

Pamela är övertygad om att det var ödet som såg till att hennes och Christers vägar korsades för sex år sedan.

Bröllopet ägde rum 16 augusti 2014 i Dalarna på platsen där Pamela och Christer blev kära i varandra. De bestämde sig för att ha en stor fest för familj, släkt och vänner. De ville tacka alla som stöttat dem medan de pendlade mellan hopp och förtvivlan.

–Jag tänkte att om jag nu skulle dö skulle jag i alla fall ha en dunderfest som varade i tre dagar!

De gifte sig utomhus. Pamela hade en vit brudklänning men var barfota, hennes fötter gjorde ont av cellgiftsbehandlingen.

–Det var så mäktigt och vackert. Ett sagolikt bröllop. Jag var så lycklig, berättar Pamela.

Två år senare skulle Pamela vara med i en inspelning för cancergalan i TV4. Teamet fick följa med henne när hon träffade läkaren. Då fick hon veta att röntgenbilderna visat att tumören var borta.

–Känslorna bara svämmade över för mig, jag trodde inte det var möjligt.

Den dagen bestämde hon sig för att njuta mer av livet. De senaste sex åren har hon kämpat varje dag för att överleva. Tränat sig stark för att orka med alla starka cellgifter.

I dag lever Pamela livet annorlunda.

–Jag fick en andra chans i livet och den tar jag vara på. Jag njuter mer, jag stressar mindre och är noga med att tala om för omgivningen att jag älskar dem.

Hon återkommer till att utan Christer hade hon varit död, det var han som fick henne att aldrig ge upp.

– Han räddade mitt liv. Han är tryggheten, den jag kan lita på till hundra procent.

Relaterade artiklar

Eva fick en av världens värsta sjukdomar – planerade sin egen begravning

Bodil: Jag blev mamma åt min bästa väns barn