Forskaren Joanna Nordstrand: Så får garn och stickning dig att må bättre

Så nyttigt är det att sticka - 5 hälsoeffekter

Joanna Nordstrand har stickat så länge hon kan minnas, faktiskt så länge att hon inte ens minns när eller av vem hon lärde sig att lägga upp maskor och sticka aviga och räta.

– Min mamma stickade – och framför allt min farmor satt alltid med en stickning i knät, så det blev naturligt.

Hon jobbar som arbetsterapeut på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och just nu specifikt med patienter som lider av den komplexa sjukdomen ME. Vid sidan av arbetet forskar hon och är doktorand vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi, vid enheten för Arbetsterapi och fysioterapi på Sahlgrenska akademin på Göteborgs universitet.

Eftersom hon själv alltid har en stickning i gång låg ämnet nära till hands när Joanna skulle göra sitt mastersarbete.

Studien baseras på 600 inlägg från Ravelry, ett internationellt internetforum för stickare, virkare och andra som handarbetar med garn. Ravelry har över sju miljoner medlemmar från hela världen och mer än 38 000 grupper med olika teman. Bland alla dessa finns en som heter ”Knit therapy” – stickterapi på svenska, och är en grupp för människor som använder sig av handarbete med garn för att hantera sin psykiska hälsa.

Handarbetet minskar ångest

Joannas forskning fokuserade på de som stickar och bland inläggen hittade hon belägg för att handarbetet med stickor och garn lugnar sinnet.

– Det vi såg var att det var väldigt olika beroende på person. För en del handlar det om att få utlopp för sin kreativitet, att göra någonting med händerna. För dem är själva skapandet som var den viktiga delen med stickningen. Men för andra så var det en fråga om få lite lugn och ro, att bara kunna sätta sig ner och göra någonting repetitivt med händerna. Då var det det viktiga, och kanske inte produkten eller utloppet för skapandet.

– För en del handlade det om att träffa andra människor och då var stickning ett sammanhang som man kunde använda sig av och få den sociala gemenskapen.

Men det fanns också en grupp som verkligen behövde sin stickning för sin psykiska hälsa:


– Det var en grupp som uttryckte att ”Jag måste sticka, annars mår jag pyton!” eller ”Jag vet att stickningen funkar för mig för då det minskar ångest. Det får mig att må bättre”.

Upplever lugn och ro

Studien som gjorts baserar sig förstås på människor som redan stickar – att mäta stickningens effekt på icke-stickare är inte genomförbart, även om det finns studier som har visat att puls och stresshormoner i saliven minskar när man stickar.

Inläggen i stickterapi-grupperna visar att det är starka upplevelser. Vissa uttryckte att stickningen var det enda som gjorde deras liv värt att leva, och några skrev till och med att de inte skulle levt i dag om det inte vore för stickningen. Att sticka var ett sätt att aktivt förebygga ett dåligt mående för många.

Flera beskrev hur de tog med stickningen till platser och situationer som de upplevde som stressiga, som väntrum, bussen och tunnelbanan, på lektion och till och med i köer. För den som inte vill eller orkar möta andras blickar är stickningen ett socialt accepterat sätt att vända bort blicken.

När tankarna rusar var det många som upplevde att lugnet lägrade sig så snart de fick sätta sig ner och låta händerna arbeta med stickor och garn.

Några använder stickningen som en sköld mot omvärlden och dess krav, medan andra beskriver hur de belönar sig själva med att sticka efter att de tagit hand om tråkigare uppgifter, som att städa eller diska.

Stärker självkänslan och ger tillhörighet

Det finns också en skönhetsupplevelse i att känna på garnens olika kvaliteter och strukturer, ibland till och med dofter, och alla olika färger som skänker glädje och tillfredsställelse. En beskriver att det inte är själva stickningen hon älskar – utan garnerna.

Stickningen – och att vara bra på att sticka – stärkte självkänslan och gav en känsla av kontroll när mycket annat i livet kändes utom kontroll. Stickningen kunde också ge en identitet och en känsla av tillhörighet, vilket är viktigt för många som genom psykisk ohälsa har förlorat andra identiteter och tillhörigheter, som student eller kollega.

– Om man har psykisk ohälsa och känner att man kanske inte tillför så mycket till samhället, eller att man inte har något viktigt att bidra med, då kan man vara den som kan hjälpa någon annan med stickningen, för man kanske kan just det där mönstret, eller har precis gjort just det
som någon annan har fastnat i, och kan ge tips om hur man kommer vidare eller inspirera, förklarar Joanna.

Stickkaféer och stickklubbar är den nya tidens syjunta och de är överlag vänliga och välkomnande miljöer, menar Joanna.– Det är väldigt snälla miljöer, tycker jag. Jag har varit på olika ställen och människor är väldigt hjälpsamma. Jag tror att det är en del av det hela också. På stickkaféer kan man komma en gång eller många gånger och alla är välkomna.

Har alltid ett par strumpor på gång

Joanna Nordstrand tror att det är den stora variationen i stickning som gör att den fungerar så bra som aktiv rogivare för så många. Projekten kan vara små och snabbt bli färdiga resultat – eller stora som tar lång tid.

De kan bestå av allt från enkla aviga och räta maskor till komplicerade mönster med spetsar, kabelstickning eller fair isle-stickning där mönstren ofta skapas genom att sticka med två färger i taget, en i varje hand.

Joanna har provat på andra hantverk, som keramik, tvåltillverkning och att göra chokladpraliner, men alltid kommit tillbaka till just stickningen, berättar hon.

– Stickningen är ju enkel, man behöver bara garnet och stickorna, så det är därför, tror jag.
Enkelheten och att det finns så mycket olika man kan sticka – och att det alltid finns något nytt att lära sig. Man ser nya mönster som man vill testa.

Hennes stickning har gått i vågor, säger hon.

– När jag fick barn när jag var 30 så blev det mer intensivt – då ska man ju sticka barnkläder. Jag har ofta olika stickningar i gång samtidigt, och alltid ett par strumpor, för det kan jag. Det är lätt att ta med sig och jag behöver inte sitta med något mönster, utan det är bara standardstrumpor. Men sedan tycker jag om att sticka tröjor och sjalar. Men
fingervantar kanske inte är favoriten för det är alldeles för
pilligt med de små fingrarna. Annars stickar jag allt, filtar, mössor …

Vad har du för råd till den som vill prova att sticka för att finna ro – men som kanske inte stickat sedan syslöjden i skolan?

– Gå till en fysisk garnaffär och prata med de som jobbar där, för de är jätteduktiga på att tipsa om nybörjarprojekt och man kan till och med kanske sätta sig i butiken och börja, och få lite hjälp av personalen där. Eller fråga dem om de känner till något ställe eller om det finns ett stickkafé. Då kan man bara gå dit. Eller fråga runt i bekantskapskretsen om det är någon som stickar och vill hjälpa till. Kommuner, bibliotek och kulturhus brukar ofta ha kurser.