Ulrika täljer dalahästar: ”Jag sänkte medelåldern rejält”

Kvinna täljer dalahästar.

När Ulrika täljt klart sina hästar till rätt form går de vidare till lackning, spackling och målning.

Foto: Susanne Stamming

De fanns i blodet – dalahästarna. Kanske hade Ulrika inget val när ödet slutligen slog in och hon ganska sent i livet blev nästa generation att föra arvet vidare efter hennes farfar som var professionell dalahästtäljare i lilla byn Håven i Dalarna.

– Det tog lite tid för egentligen fick jag en otäljd dalahäst och en bit sandpapper av min farfar Alfred Forsman redan när jag var bara några år gammal. Jag har dessutom suttit bredvid och sett honom tälja under hela min uppväxt, berättar hon.

– Det var inget märkvärdigt i de trakterna. Många täljde, men kanske mest äldre män och så är det även idag.

Se också: Erika är kvinna i en mansdominerad bransch

3:23

Efter reklamen: Erika kör lastbil i mansdominerad bransch: ”Ha vassa armbågar”

(3:23)

Sin första egna dalahäst inköptes i en presentbutik när hon var i treårsåldern och sedan dess har hon samlat på dem.

– Jag plockade bär och sålde när jag var runt 8 – 9 år och det mesta av pengarna jag tjänade gick till att köpa dalahästar. Det var kanske lite ovanligt, men dalahästar var ett stort intresse.

Ulrika tillbringade mycket tid hemma hos sin farmor och farfar i Orsa Finnmark under somrarna när hon var liten, men hon är själv född och uppvuxen i Gråbo, inte långt från Göteborg. Det har hon senare fått lära sig är ett rejält handikapp i dalahästbranschen. Trots detta såg Ulrika till slut förbi svårigheterna. Men först efter att ha haft två helt andra karriärer.

– Jag började som florist och sedan ganska många år nu jobbar jag som köksinredningsdesigner. Det är ett perfekt jobb att göra hemifrån och det är en av anledningarna till att det har gått ovanligt bra i coronatider. Dessutom är folk som galna i att bygga om hemma. Jag har fullt upp.

Alla får en häst

Nu vore det konstigt om Ulrika inte lyckades smyga in en och annan dalahäst även i detta jobb och mycket riktigt brukar det dyka upp en söt liten varelse i de verklighetstrogna ritningarna. Det lyckas hon nästan alltid med.

– Jag tycker det skapar en mysig känsla i ett kök. En gång var det en kund som ville ha en på riktigt och i samma färg som köket. Det var roligt. Den blev blå. Nu får alla kunder en häst som matchar när jag åker ut och tittar på resultaten av mina jobb.

Han ville att jag skulle söka jobbet

Men det riktiga hantverket som hennes farfar ägnade sig åt det kom hon inte riktigt igång med förrän 2019.

Då sökte nämligen de två största dalahästfabrikerna – Grannas A Olsson Hemslöjd AB i Nusnäs och Lelles Dalahästar i Mora, nya täljare och det uppmärksammade hennes son Johan som hittade annonsen på sociala medier. Han tyckte att det var dags för hans mamma att ta intresset till en ny nivå.

– Han ville att jag skulle söka jobbet och det gjorde jag. Vi var ett hundratal som var intresserade så det var lite konkurrens, berättar Ulrika.

Hon fick åka till Nusnäs för att testa sina förmågor och hon fick lite VIP-behandling på grund av sitt släktskap med en tidigare välkänd täljare.

– Fabrikschefen kom ihåg farfar och det var hedrande förstås.

Ulrika kände att kraven ökade och var lite nervös inför sitt första försök att tälja en hel häst.

Rosa dalahästar

Ulrika har sin egen stil när hon täljer dalahästar.

Foto: Susanne Stamming

– Som tur var hade jag en utmärkt pedagog i Nisse som visade och hjälpte mig under några dagar. Han hade tålamodet som behövdes för jag var riktigt långsam. Första hästen tog fyra timmar att tälja och den såg inte klok ut, skrattar hon.

Få kvinnor

Till slut efter att ha täljt tio godkända hästar kunde hon återvända hem efter att ha blivit godkänd att börja leverera till fabrikerna.

– Jag sänkte medelåldern rejält när jag började jobba och det är ju inte något man förväntar sig när man är över 50 år. Men de flesta som täljer är äldre män i 80-årsåldern. Jag och de andra som var lite yngre behövdes verkligen för att inte näringen skulle stanna upp en vacker dag, säger Ulrika.

Hon är en av mycket få kvinnor dessutom och det känns extra bra. Nu är täljandet inget man blir rik på och Ulrikas dalahästarbete står för en mycket liten del av hennes inkomster.

Jag har en egen stil

Hon får ämnen – vilket är otäljda hästar som ser kantiga och sträva ut hemskickade till sig och sedan sätter hon sig och täljer dem tills de har de rätta formerna och mjukare yta.

– Jag har en egen stil – för det har alla. Mina är kanske lite mulligare, med ganska breda ben och större rumpor än vad till exempel min farfars hästar såg ut. Han hade nog inte gillat mina.

Ulrika sitter oftast framför tv:n när hon täljer, men hon lyssnar mest – för knivarna är sylvassa och skaderisken stor även om hon tejpar fingrarna noga som skydd.

Gammal dalahäst visar sig vara dyrgrip: ”Visst är världen märklig?”

En vanlig dag täljer hon i genomsnitt ungefär 6 – 7 hästar och hon har totalt kommit upp runt 2500 hästar på ett år.

– Men tempot behöver inte vara lika högt just nu. Corona har förändrat mycket eftersom resandet och därmed turismen försvunnit. Det är ju turisterna som köper flest dalahästar. Förra sommaren kom det tre busslaster på hela sommaren till fabrikerna mot det normala tio busslaster om dagen. Det är stor skillnad. Nu väntar vi bara på att det ska återgå till det normala. Snart, hoppas jag.

När hon täljt klart sina hästar till rätt form går de vidare till lackning, spackling och målning, först till fabriken och sedan till olika professionella målare som gör alla detaljer. Klarlack är sista steget.

Olika former på dalahästar

– Så har det varit i hundra år och det kommer nog fortsätta vara på det sättet. Det är många hantverkare inblandade i en enda häst

Sedan har Ulrika själv en liten egen produktion där hon målar och gör sin egen design. Dessa hästar är signerade i begränsad upplaga.

Mitt nästa mål är att tälja en riktigt stor häst

– Jag föredrar att de är matta till ytan och inte med klarlack, säger hon och visar både en helröd julvariant och en gråfärgad som hon gjort med inspiration av gamla tiders dalahästar.

Allt eftersom hon blivit skickligare klarar hon allt fler storlekar också och en specialitet är de pyttesmå hästarna på knappa centimetern som används för att göra örhängen, men som också skulle kunna användas i dockhus. Långt från alla klarar det pilliga arbetet med dessa små.

– Det finns verkligen dalahästar för det mesta numera och i alla färger, säger Ulrika och visar både rosa, svarta, vita och blå förutom de klassiskt röda. Hon visar också att formen utvecklats och tar fram en äldre häst med smalare ben och mer krökt nacke. Både utvecklingen och att man får ha viss, om än begränsad konstnärlig frihet gör det lite extra roligt att jobba.

– Mitt nästa mål är att tälja en riktigt stor häst – en 50 centimeters häst. Det hade varit spännande, men det är tungt och kräver en del muskelkraft, säger hon och ler.

Fått uppmärksamhet

Ulrika har på bara ett par år dragit på sig en hel del uppmärksamhet genom sitt intresse och numera yrke som dalahästtäljare.

– Det började med SVT Dalarna som ringde. De ville hälsa på, men då fick jag berätta att jag faktiskt jobbade från Floda (nära Gråbo) där jag bor numera. De blev lite förvånade, men sedan lovade jag att åka upp och de kunde träffa mig i byn där min farfar och farmor bodde. Jag brukar ändå åka till Dalarna regelbundet för att få den rätta stämningen.

Sedan har förfrågningarna vällt in och hon är numera en riktig kändis i branschen.

– Jag gillar egentligen inte alls att synas. Jag berättar gärna, men hatar att vara i fokus. Ta bild på mina hästar, brukar jag säga. Det är bättre, skrattar hon.

– Jag är helst utanför eller i bakgrunden. Hästarna är det viktiga.

Hemma i villan i Floda översvämmas huset mycket riktigt också av färdiga, halvfärdiga och helt ogjorda hästar, men inte hennes egen privata samling – den finns till större delen hos hennes son, kanske lite i hopp om att han ska fortsätta familjetraditionen.

– Jag tror att det kan bli så. Vi får se.

12 tips: Så fyndar du på loppis

Själv tycker hon att täljandet har en terapeutisk effekt och att hon mår bra av det. Nu kan hon inte förstå att hon inte börjat tidigare.

– Det känns som att jag skulle kunna hålla på resten av livet, bara händerna hänger med. Jag älskar detta och det kan vara svårt att förklara. Det är lite som stickning, man fastnar och det är rogivande på något sätt.

Det här är Ulrika!

Namn: Ulrika Lindén

Ålder: 52 år

Bor: I Floda nära Göteborg

Familj: Maken Michael, vuxna sonen Johan.

Jobbar: Med att designa köksinredning digitalt och att tälja dalahästar åt de två av de största fabrikerna Grannas A Olsson Hemslöjd AB i Nusnäs och Lelles Dalahästar i Mora. Hon är även utbildad florist.

Fakta dalahästar

Två olika sorters dalahästar.3

Dalahästen är kanske den mest välkända symbolen för svensk allmogekultur och för Sverige.

Foto: Susanne Stamming

Traditionellt är det numera oftast en rödmålad täljd trähäst i furu ( de mindre i trädslaget al), med ett speciellt mönster kallad krusning.

Det finns numera mängder av färger, men även tidigare hästar kunde ha färger som grått och vitt för att efterlikna skimmelfärgen hos hästar.

Dalahästen är kanske den mest välkända symbolen för svensk allmogekultur och för Sverige.

Den har tillverkats sedan 1600–talet och då som en biprodukt till traktens möbelsnickeri, eller som en leksak som såldes på marknader.

Idag säljs den i mängder på flygplatser, i souvenirshoppar och andra ställen som lockar utländska turister. Dalahästen presenterades internationellt på världsutställningen i New York 1939 som en symbol för Sverige. Den är idag den vanligaste souveniren som turister köper och det för runt 24 miljoner om året bara i Nusnäs i Dalarna.

Den dyraste dalahästen såldes för över 350 000 kronor i februari 2021. Den var från 1836 och hade en ryttare på ryggen. Tidigare rekord var på 170 000 kronor.

Relaterade artiklar

Petra var första kvinnan i ett svenskt elitförband: ”Jag levde under kodnamn Pam”

Fannys stora passion är makramé: “Jag blir galen om jag inte får vara kreativ”