Läsarberättelse: Min son begick ett fruktansvärt brott

Mamma med son sitter i en soffa

Foto: Shutterstock/TT

Hur gör man för att mildra sin ångest? Jag hade ingen aning och gjorde meningslösa försök att må bättre. Förtvivlan blev till skam som inte ville släppa.

När min yngste son begick ett fasansfullt brott stod jag helt skyddslös. Han hade misshandlat en kvinna. Jag förstod ingenting. Inte min son. Inte min älskade pojke som jag fött och uppfostrat. Inte lille Pelle som jag tagit så väl hand om och gett all min kärlek.

Eller hade jag inte det, hade jag missat något? Hade jag skämt bort honom och låtit honom göra som han ville? Gett honom för mycket saker och för lite kärlek? Hade jag egentligen inte brytt mig tillräckligt mycket? Inte gett honom av min tid och intresse som jag borde? Jag visste plötsligt inte och skulle aldrig förstå hur det kunde bli så illa som det blev.

Se också: 5 kändisar om sin tuffa uppväxt

1:9

Efter reklamen: 5 kändisar som öppet berättat om sin tuffa uppväxt

(1:9)

Min första reaktion var förtvivlan, som tyvärr övergick i skam. Jag skämdes över att vara mamma till Pelle. Det var mig som det var fel på, trodde jag att alla tyckte. För att markera att jag också tyckte det var fruktansvärt, det som Pelle hade gjort, tog jag alltmer avstånd från honom.

Jag trodde också att det var bra för Pelles syskon att vi inom familjen visade att vi var eniga om att Pelle var den onda som vi inte ville blandas ihop med. Jag ville visa utåt att vi hade förstånd att skämmas och ha så lite kontakt med honom som möjligt. Ett mycket märkligt ställningstagande, tycker jag nu efter alla dessa år.

Ett svart hål inom mig

På något vis måste jag ändå hantera min sorg. Det var som ett svart hål inom mig som måste fyllas. Och jag fyllde det med att visa för andra att jag var en lyckad person med många kvalitéer. Men det jag uppfattade som att vara lyckad var något helt annat än det som kunde hela mig och min familj.

Jag började arbeta intensivt och steg i karriären med allt högre lön och prestige. Jag försökte köpa mig fri från att vara den misslyckade mamman till Pelle. Jag var framgångsrik och respekterad. Det var så min omgivning skulle betrakta mig. Jag omgav mig med dyrbara vanor och mycket onödiga prylar för att framhäva mig själv.

Jag köpte ett stort fint hus, trots att alla barnen flyttat hemifrån och jag var skild sedan flera år. Vad skulle jag med det till? Jag jobbade ju ändå så mycket att jag inte vistades i huset speciellt långa stunder. Men det var förstås för att visa att jag hade råd och att jag minsann var en både rik och ordentlig människa.

Läsarberättelse: Jag svek min son under hans uppväxt

Jag hittade på det ena efter det andra som jag måste investera i. Jag renoverade en hel del på huset trots att det inte var nödvändigt. Jag köpte de trendigaste möblerna och en lyxig bil. Jag var alltid klädd i senaste modet och såg till att jag var vältränad och aktiv.

Jag levde ett ytligt liv

Så småningom fick jag barnbarn, men jag levde så stressigt att jag inte hade tid att engagera mig i dem. Jag fick ingen egentlig kontakt med dem om jag ska vara ärlig. Jag lärde aldrig känna mina små barnbarn trots att jag blev både mormor och farmor.

Mina barn insåg efter en tid att det inte var någon idé att ringa till mig och fråga om jag kunde ställa upp som barnvakt när det krisade. Jag var ju alltid upptagen. I stället gav jag dem pengar eller köpte något dyrbart när jag hade tid. Jag blev bara en person som gav dem prylar, aldrig en person som på riktigt brydde sig om dem.

Trots mina ekonomiska och yrkes-mässiga framgångar mådde jag allt sämre. Jag levde ett ytligt liv utan att inse dess fulla vidd. Jag trodde att jag måste köpa ännu mer och jobba ännu hårdare för att fylla mitt liv och bli lycklig. Jag märkte inte att barnen tog allt mindre kontakt med mig.

Se också: Frida Boisen om våldsamma uppväxten: "Jag trodde på riktigt att någon skulle dö"

3:40

Efter reklamen: Frida Boisen om våldsamma uppväxten: ”Jag trodde på riktigt att någon skulle dö”

(3:40)

Pelle fick ett kort fängelsestraff. Han ringde till mig och bad att jag skulle besöka honom, men jag vägrade. Vad hade jag, en framgångsrik kvinna, att göra på ett fängelse? Han fick skylla sig själv att han satt där ensam utan kontakt med sin mamma. Det var ju han som begått ett avskyvärt brott, inte skulle väl jag straffas genom att behöva besöka honom på ett så fruktansvärt ställe?

Fick veta att han tog droger

Jag rös vid blotta tanken på att behöva gå innanför fängelsemurarna och sitta i ett grått, kalt och smutsigt rum för samtala med min son. Kanske skulle jag visiteras också. Kanske skulle de tro att jag hade med mig något till Pelle, narkotika eller så. Nej, han fick ta sitt straff själv, inte skulle då jag dras in i hans situation.

Jag förstod att mina andra barn besökte honom, trots allt ont han gjort oss. Men jag frågade dem aldrig och jag skickade aldrig med någon hälsning till Pelle. Han skulle veta att jag tagit avstånd från honom och hans brott. Jag var ju en respektabel människa. Ett våldsbrott, så fruktansvärt. Han var avfärdad ur mitt liv som ett enda stort misstag.

När det var dags för Pelle att bli fri fick jag ett brev från honom där han bad mig förlåta honom, och skrev att han nu förstod hur illa han betett sig och att han verkligen skulle bättra sig. Han hade genomgått behandling under anstaltstiden och blivit fri från sitt narkotikaberoende.

Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

Det kom som en kalldusch för mig. Hade han narkotikaproblem också? Det hade jag aldrig förstått. Det såddes ytterligare en skuldkänsla i mig. Jag hade aldrig märkt att han använde droger trots att han bodde hemma. Hur väl hade jag känt min son egentligen?

Jag hade nog inte alls deltagit i hans utveckling och engagerat mig i hans liv. Jag hade bara trott att allt var bra med honom och att jag inte behövde bry mig så mycket. Det var en fruktansvärd insikt att jag hade försummat honom. Allt detta kanske aldrig hade hänt om jag hade varit en mamma värd namnet.

Efter att ha läst brevet gav jag upp. Det gick inte att köpa sig fri. Jag började gå hos en psykolog för att reda ut min och Pelles situation. Det var ett mycket bra beslut. Äntligen fick jag upp ögonen för vad som var viktigast i livet. Det är att verkligen ta hand om sig själv och sina relationer. Det är inte att stressa sig till en position med mycket pengar och makt. Det är bara ytligt och ger inte sann inre glädje.

Har mycket att ta igen

Den dag Pelle muckade fick han flytta hem till mig. Han måste ju ha en bostad. Alla måste ha tak över huvudet och trygghet och alla mår bra av att ha en ansvarstagande och kärleksfull mamma. Jag beslöt mig för att bli det, men det var inte lätt att helt ändra sin livsstil.

Jag jobbade länge på det och Pelle och jag har numera en bra relation. Han ska naturligtvis skaffa en egen bostad, men först ska vi ta igen lite av det vi förlorat. Vi måste bygga en tillit till varandra och en tro på att allt ska gå bra.

Vi har så mycket att ta igen och så mycket att ge varandra. Det ska tilläggas att mina andra barn är överlyckliga över att deras mamma äntligen insett vad som är viktigt i livet och försöker att leva upp till det. Hur kunde jag vara så dum och egoistisk?

Nu är jag nästan lycklig. Jag jobbar på att vara en bra mamma, mormor och farmor. Och jag tror faktiskt att jag kommer att lyckas nu när jag vet att lyckan inte sitter i pengar och karriär utan i goda relationer.

/ Stina

Relaterade artiklar

Sara: Jag växte upp med en alkoholiserad pappa

Läsarberättelse: Jag svek min son under hans uppväxt