Svampfantasten Beatrice: ”Det finns inga dåliga svampår”
Så fort skogen visar minsta tecken på svamp, börjar det klia i fingrar på Beatrice Wiklander från Sundsvall. Då har hon redan väntat otåligt sedan snön la sig året innan. Bilen packas med korgar, svampkniv, regnkläder, tjocka tröjor och kompass. Färskt vatten fyller hon på varje dag för att alltid vara redo.
– Längtan är enorm efter svamp. Jag är alltid så förväntansfull när det är dags för ny säsong. Jag hade velat hoppa över sommaren och bara ha höst. Det har blivit en sjuka, svampplockning, säger Beatrice Wiklander.
Svampplockning som livsstil
Hon drabbades av ”sjukan” för sex-sju år sedan när hennes barndomskompis pappa tog med sig dem på en fisketur. Vid ett ställe på vägen stannade han till och visade upp sina hemliga kantarellställen.
Sedan dess har svampplockningen blivit Beatrices livsstil. Helgen är helt vikt för svampen, semester nästan uteslutande också. Det är aldrig någon konkurrens om att få semesterveckor på höstkanten. När det är vardag äter hon ofta en matlåda i slutet på jobbdagen och åker ut i skogarna.
– Hela grejen är väl att jag älskar frisk luft och att vara ute i skogen. Svampen gör att jag har något att göra när jag är ute. Jag plockar också mycket bär. Det är otroligt häftigt vad naturen har att ge. Hade jag kunnat bo mitt där i skogen hade jag gjort det!
Går ofta vilse i skogen
Hon är i princip alltid ute och plockar själv. Det är skönast så, menar Beatrice, eftersom hon helst vill vara ute från åtta på morgonen till det börjar skymma. De flesta andra Beatrice känner nöjer sig med ett par timmar. Ensamheten är inga problem för henne, hon förlorar sig helt i skogen – så pass att hon ofta går vilse.
– Jag har ett så dålig lokalsinne att jag inför denna säsong har köpt en pannlampa om jag skulle vara vilse när det har börjat skymma. Men jag är så van att gå vilse nu så att jag tar det med ro. Jag har ju GPS på mobilen och jag har köpt kompass. Det har gett mig mycket svamp genom åren att gå vilse, säger Beatrice och skrattar.
I skogarna runt Sundsvall har hennes favoritsvamp trattkantarellen nyligen börjat komma upp. Kantarellerna har funnits ett bra tag. Beatrice skrattar högt vid frågan om hon hittills tycker att det är ett bra svampår.
– Det finns inga dåliga svampår! Jag tror inte på någon som säger att det är ett dålig svampår. Det säger bara folk som har letat för lite eller för dåligt.
”Det var gult överallt”
Själv kan Beatrice åka sex-sju mil för att hitta nya marker att leta svamp på. I veckan gjorde hon sitt största fynd av kantareller någonsin. Hon hade laddat upp för en heldag i skogarna runt Sundsvall, ut mot Njurrundan. Hon skulle just vända tillbaka till bilen i utkanten av en av skogarna eftersom hon tyckte att marken var för blöt och sur.
– Då fick jag syn på några kantareller och gick och tog dem. Sen tog jag ytterligare några steg in och så var det gult överallt. Jag har aldrig kommit in i ett hav sådär. Det var sinnesjukt mycket svamp!
Beatrice beskriver sig själv som en väldigt lugn person, men där ute i skogen hoppade det till inombords.
–Många som såg kantarellhavet på film frågade om jag inte skrek rakt ut – och då fanns där många, många fler än vad som fastnade på filmen. Jag skrek inte, men det blev ett riktigt adrenalinpåslag. Sen plockade jag som om det fanns tio personer bakom mig som skulle ta dem, trots att jag var helt själv, säger Beatrice och skrattar.
På en timme fyllde Beatrice korgen till bredden. 4,7 kilo kantareller blev det. Den mängden är egentligen inget speciellt för henne. Varje gång hon är ute och plockar trattkantareller kommer hon hem med fem-sex kilo. Men att det är kantareller från ett och samma ställe är en engångsupplevelse för henne.
– Jag lämnade flera kilo dessutom. Många svampar var under vatten och luktade unket, och sen kunde jag inte bära mer. Jag tömde det i bilen och körde vidare och plockade lika mycket trattkantareller. Men det blev en kort dag, jag åkte hem redan vid fyra.
Firar med kantarellmacka
Efteråt väntade många timmar av rensning och förvällning i ”svampfabriken” hemma. Det är därför hon föredrar trattkantareller, eftersom de kan torkas direkt efter rensningen. Kantareller behöver desto mer omsorg.
Det finns många rön om hur svampar ska rensas och torkas på bästa sätt. Beatrice är väl medveten om att hon inte följer så många av dem.
– Jag använder pensel till att rengöra trattkantarellerna och ser till att skära i varje skaft. Man kan hitta mycket äckligt där inne. Sen lägger jag ut svamparna på tidningspapper och använder bordsfläktar för att torka dem – trots att jag har läst att man inte ska det. Men det går inte på något annat sätt i den här svampfabriken, det är ständigt något på tork.
När hon har rensat färdigt firar hon som vanligt med en kantarellmacka. Hennes specialare är med smörstekta kantareller och lök, stekt ägg och västerbottensost som åker in en sväng i ugnen.
”Hur ska jag ha tid att jobba?”
När Beatrice har varit ute och plockat kilovis med bär om somrarna ser hon ibland till att sälja lite, men svampen ger hon bort.
– Jag är bara tacksam för att folk vill ha. Det är sjuka mängder svamp och jag kan inte göra av med det själv trots att jag använder trattkantareller i sås och grytor hela året.
På frågan om hon någon gång inte tröttnar på svamp, skrattar hon bara.
– Jag tröttnar aldrig! Kanske blev jag lite less när jag rensade fem kilo kantareller och sen fem kilo trattkantareller. Då ville jag inte se en enda svamp till – den kvällen. Men tröttnar helt gör jag inte. Det har blivit som en drog. Snarare ställer jag mig frågan: hur ska jag ha tid att jobba?, säger Beatrice Wiklander och fnissar till.