Martin Stenmarck: Förstod direkt att hon skulle dö

Martin Stenmarck i ”Ladies Night”

Efter ett enda långt segertåg genom Sverige har den något ekivoka showen ”Ladies Night” nått sin slutstation. Skådespelaren Kjell Bergqvist, 54, komikern Mikael Tornving, 46, och sångaren Martin Stenmarck, 34, har utmanat den kvinnliga publiken och damernas förtjusning har inte varit att ta miste på.

Hjärtan har satts i brand och många lär ha vandrat hem genom natten med hemliga drömmar om framför allt Martin Stenmarck. Så har han också en sällsamt pojkaktig charm på scenen. Att han dessutom sjunger bättre än de flesta och ser bra ut gör inte saken sämre.

Från scen till blöjbyte

– Jag tar det där med en nypa salt, skrattar Martin. Jag ser ut som jag gör. Det har jag alltid gjort. Och visst flörtar jag en del från scenen. Det ingår i jobbet. Men jag gör det med självdistans och humor. Annars skulle det inte fungera. Jag är en historieberättare som kryddar min anrättning med musik helt enkelt. Mitt jobb är att få publiken att glömma vardagen en stund.

Hans kärlek till musiken är inte att ta miste på. Martin älskar sitt jobb. Annars skulle han inte orka sjunga 300 dagar om året, påpekar han. När ljusen har släckts och publiken gått sin väg trampar han emellertid gasen i botten och kör hem till familjen i Vasastan i Stockholm. Sambon Hanna Hedlund, snart fyraåriga dottern Ida Engla-Li och ett år gamle sonen Love är de allra viktigaste.

Efter ”Ladies Night” släppte Martin albumet ”Det är det pojkar gör när kärleken dör”. Därmed satte han också klackarna i backen, drog sig undan och tog pappaledigt.

Allt för att skådespelande musikalartisten Hanna också ska få jobba ett tag. Medan hon spelar in sitt första egna album, fyller han sina dagar med välling, flaskor, blöjbyten och låtsaslekar med lilla Ida. Av och till hinner han kanhända också läsa en och annan bok. Fotografering är en annan hobby.

– Jag gör förstås lite promotion för plattan, säger han.

Det blir dessutom en konsertturné i februari. Sedan ska jag vara pappaledig igen i flera månader, kanske ett helt år. Det kan till och med hända att vi åker utomlands en tid, så att själen kan få ro. Det gäller att insupaliv också och inte bara ge hela tiden.

Martin: ”Född till artist”

Martin har sina rötter i Stockholm. Mamma Linda Gemvikoch pappa Mats Stenmarck hann få barnen Randi, Martin och David innan de gick skilda vägar.

Pappan flyttade till Örebro och barnen blev kvar hos sin mamma. De kom därför att stå sina morföräldrar särskilt nära.

– Mormor hette Julie Bernby. Hon hade varit primadonna och revydrottning hos bland andra Karl Gerhard. Men hon skrev böcker också och drack en hel del sherry . Morfar Olle Gemvik var uppfinnare men även en operettsångare av rang. Han klädde sig flott och körde alltid snabba amerikanare. Morfar fick faktiskt Jussi Björling stipendiet 1941 och missade aldrig ett tillfälle att predika artisters stora värde. I vår familj stod en underhållare betydligt högre i rang än exempelvis en läkare. Morfar sa att artister sysslar med själavård. Och själen är det viktigaste man kan vårda.

Pappa Mats gifte om sig och fick så småningom sonen Johannes. Mamma Linda gifte också om sig och fick i tur och ordning barnen Emelie, Axel, Elin, Mio, Linn, Benjamin, Olle och Josef.

När Martin skulle börja skolan drog han på sig en Robin Hood-hatt, hängde pilbågen över axeln och drog ut för att rädda världen. Pilbågen fick emellertid bara följa med en gång. Det såg lärarna till. Hatten behöll han på varje dag i två år, innan Robin Hood fått ge plats för nya idoler.

Martin visste redan då att han var född till artist. Det var emellertid en sanning han behöll för sig själv. Allt annat hade varit förmätet. Så han sa att han skulle bli cykelbud eller rent av kock. Sångardrömmen behöll han för sig själv i det längsta.

Elva år gammal flyttade Martin och lillebror David till pappa Mats i Örebro. Därmed lämnade de storstadens alla bekvämligheter bakom sig och flyttade långt ut i skogen. När de skulle någonstans fick de gå fyra kilometer till bussen som i sin tur inte gick särskilt ofta.

Inlåst på krogen

– David och jag sjöng när vi gick fram och tillbaka till bussen. Det var det enda vi kunde göra för att fördriva tiden. Det var en bra övning. Jag började drömma om en karriär som rocksångare och redan i högstadiet sjöng jag i ett riktigt hårdrocksband.

Martin gjorde lumpen och flyttade sedan tillbaka till mamma i Stockholm för att bli cykelbud. Wallmans Salonger sökte emellertid artister, så han ringde upp, fick provsjunga och blev anställd.

– Sedan dess har jag varit allt från sjungande servitör och musikalartist till sjungande tomte på McDonald’s. Jag har aldrig varit rädd att pröva nya saker. Jag ser alltid bara möjligheter. Man har alltid ett val. Ta chansen eller stå kvar.

Det var på en nyårsfest på restaurang Engelen i Gamla stan han träffade Hanna. Det är nio år sedan nu och de smög sig undan i ett hörn med en flaska champagne för att prata om livets allvar. När de så småningom kom fram igen hade alla gäster gått och krogen stängt.

– Dörren var låst, så vi kom inte ut. Men vi hittade lite mat, så det gick ingen direkt nöd på oss. Vi fick vänta i fem sex timmar tills städarna kom.

Mamman dog ung

Hanna och Martin flyttade ihop tämligen omgående. Att sedan Ida Engla-Li och Love har kommit till världen är en närmast ofattbar lycka. Lika stor är emellertid även sorgen och saknaden efter mamma Linda.

– Hon ringde mig under en turné år 2000 och berättade att hon hade fått ett malignt melanom på benet. Jag förstod direkt att hon skulle dö. Sedan var det som om sjukdomen exploderade i hennes kropp. Vi tvingades till vår förfäran se vår levnadsglada mamma kämpa förgäves i ett och ett halvt år innan hon förlorade kampen bara 51 år gammal.

Äldsta systern Randi, som redan hade tre egna barn, tog hand om de fyra yngsta syskonen. Martin är full av beundran för det.

–Vi åt tunnbrödsrulle med räksallad och chokladpudding med grädde på mammas begravning. För att hedra henne hade vi gjort i ordning ett bord med en stor bild av henne på. På bilden sitter hon i solen ombord på en ångbåt som styr ut i Stockholms skärgård. Min största sorg är att hon aldrig fick träffa Ida och Love.

Martin i ”Eurovision Song Contest”

Att Martin 2005 fick representera Sverige med låten ”Las Vegas” i ”Eurovision Song Contest” i Kiev, Ukraina, är onekligen en milstolpe i karriären. Att han efter sju dagars fest dygnet runt fick åka hem igen med en mental baksmälla efter att ha slutat på 19:e plats grämer honom inte längre.

– Kiev är en fantastiskt vacker stad, säger han. Dessutom fick jag se sångerskan Roslana spritt språngande naken när jag var där.

Martin satt och åt med några vänner på en restaurang på Eurovision-området, medan Roslana gjorde sin show utanför. Hennes scen låg med baksidan mot restaurangen. Bara en glasdörr skilde dem åt.

Såg stjärnan naken

– Mitt i en tugga såg jag Roslana komma nerspringande från scenen och slita av sig kläderna. Jag satt som förstenad. Åh, så pinsamt! Plötsligt fick hon syn på mig och fem sekunder senare hade någon hängt ett skynke för fönstret. Jag avbröt diskussionen vid bordet och sa att jag just sett Roslana naken. De trodde mig inte. Men det är sant! Hon var där alldeles nyss!

Martin gav ivrigt påhejad allt för att vinna tävlingen. Dessvärre fick han finna sig i att åka hem med svansen mellan benen medan medierna, som före finalen var så entusiastiska, plötsligt gjorde tummen ner.

Martin fick utstå hård kritik och ansågs väl närmast uträknad som artist.

– Jag jobbade på som vanligt men höll mig borta från presskarusellen i nästan ett helt år. Därmed kom jag i gång med skrivandet igen, vilket jag är tämligen tacksam över. Speciellt som jag fick jobba med begåvade personer som Jonas Inde, Peter Kvint och min lillebror David Stenmarck.

Friare än någonsin

Resultatet blev albumet ”Nio sanningar och en lögn” med låten ”Sjumilakliv” som tämligen omgående gick upp i topp på alla listor. Låten har sedan dess belönats med såväl en Grammis som Rockbjörnen för ”Årets låt” och sålt dubbel platina. Ändå ser Martin inte ”Sjumilakliv” som en revansch.

– Revansch är ett alldeles för starkt ord. Jag kom igång med låtskrivandet och kände att jag hade hittat hem. Sedan har framgång fött nya möjligheter som gör att jag känner mig friare än någonsin. Jag kan ju till och med ta pappaledigt nu en längre period. Det är en väldigt skön känsla.

Läs också: Efter oväntade slutet i fjol: nu intar Martin Stenmarck allsångsscenen igen

Läs också: Hanna Hedlunds tårar: ”Så tydligt att han är borta”

AV MONICA ANTONSSON

FOTO: AFTONBLADET, IBL