Hon skapade populära Lovikkavanten för över 100 år sedan – på grund av en missnöjd kund

  • author Camilla Spjuth Palve
    Camilla Spjuth Palve
Poppis vantar i alla tider. Som i vintermodet 1980Foto: TT
Varma, mjuka och klassiska. Känner du till historien bakom Lovikka-vantarna?
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto

Lär dig sticka: Sticka flätor utan flätsticka

Brand logo
Lär dig sticka: Sticka flätor utan flätsticka

Vem minns inte hur tunga Lovikkavantarna blev efter ett redigt snöbollskrig. Tunga snösjok bet sig fast i ullen och det kändes som om vantarna vägde ett par kilo styck. Minst! Och den där alldeles speciella doften av blöt ull bet sig för alltid fast i minnet av barn­domens vintrar.

Vad är historien bakom Lovikka-vantarna?

Men tror du att de klassiska Lovikkavantarna är typiska för just din barndom? Ja, då får du tänka om. De här kära klassikerna har nämligen hängt med länge och värmt både stora och små händer i många generationer.

Vita vantar är vanligast, men här är ett par grå emd sigill från Husmodersföreningen i Pajala.Foto: Marie Swartz/TT

Faktum är att hela 134 år har gått sedan de första maskorna i en Lovikkavante stickades. Som
namnet avslöjar skedde detta just
i Lovikka, en liten ort i Tornedalen, 12 mil norr om Polcirkeln i Norr­botten.

Erika Aittamaa föddes 1866 i Junosuando.Foto: Wikimedia commons

Upphovskvinnan till de berömda vantarna hette Erika Aittamaa och föddes 1866 i Junosuando. Erika brukade sticka vantar och sälja som ett tillskott till den inte alltid så stora hushållskassan.

Vantarna har värmt många barn under kalla vintrar.Foto: Örebro läns museum

Kommer du ihåg…

Kommer du ihåg…? är ett återkommande inslag på allas.se som du också hittar i Hemmets veckotidning varje vecka. Här blickar vi bakåt i tiden till dofterna, modet, maträtterna och prylarna som vi hade eller ägnade oss åt förr. En del har vi glömt, en del kanske gömt (på vinden) – och en del kanske går mot en ny vår. Kommer du ihåg?

En dag fick hon en beställning av en man som ville ha riktigt varma vantar. Rejäla doningar skulle det vara. Erika stickade då vantarna riktigt hårt, så att de inte skulle släppa igenom den bistra vinterkylan. Men kunden blev dessvärre inte särskilt nöjd – han tyckte att de var alldeles för stela och hårda.

Erika kasserade dock inte vantarna som kunden ratat. I stället tvättade hon upp dem och ruggade dem – flera gånger om. Resultatet blev över förväntan. Nu blev vantarna nämligen väldigt mjuka och sköna. En succé var född och kunderna radade upp sig för att få ett alldeles eget par. Vantarna blev så populära att Erikas make fick rycka in och sticka han med.

Lovikkavanten – en riktig klassiker, här prydd med sigillet som visar att det är äkta vara!Foto: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet


Inte så konstigt att vantarna blev omtyckta. Oemotståndligt ulliga och mjuka. Varma förstås, så länge man inte blötte ner dem fullständigt. Och så med ett litet geometriskt mönster i pigga färger längst ner och en tofs i samma glada färger. Det flätade bandet med den lilla tofsen har en praktisk funktion också – det gjorde dem enkla att hänga upp på tork.

På 1930-talet fick Erika Aittamaa hjälp av en lärare i Lovikka att söka patent på sina vantar. Det blev beviljat, men Erika hade inte råd att lösa ut pantbrevet. Det var synd och skam tyckte ortsborna och anordnade en insamling. Men Erika var en stolt kvinna och ville inte ta emot de insamlade pengarna. Så pantbrevet skickades så småningom tillbaka.

Erika gick bort 1952 och nio år senare hölls traditionen med Lovikkavantarna fortfarande vid liv av kvinnorna i byn. 1961 lät Husmodersföreningen registrera Lovikkavanten som varumärke. Därefter pryddes den äkta varan med ett litet sigill som garanterade att produkten stickats i just Lovikka.

I runt 20 år fanns också företaget Lovikkavanten AB på orten, men 2012 fick de lägga ner. Konkurren­sen från mer eller mindre lyckade kopior blev för stark. Men visst stickas det fortfarande i Lovikka. Traditionen är stark. Förhoppningsvis i 134 år till
– minst!