5 härliga citat av Hans Alfredson som visar hans humor och värme

Lars Lerin reflekterar över sitt livsverk

Hans “Hasse” Alfredson var komiker, skådespelare, författare, regissör och ena halvan av Hasse & Tage. Tillsammans med vännen Tage Danielsson skapade han revyer, filmer och tv, och bildade 1961 produktionsbolaget Svenska Ord.

Hans mest berömda roll var kanske Lindeman, en figur som han improviserade fram varje kväll utifrån dagens tidningsrubrik. Men han kunde också vara allvarlig. Som regissör gjorde han filmer som Den enfaldige mördaren och Jim och piraterna Blom och som författare skrev han både kriminalromaner och barnböcker.

Sent i livet gjorde han klart att han föredrog sitt riktiga namn, Hans, framför smeknamnet Hasse, men de flesta av oss minns honom dock som Hasse. Här är fem citat som visar både hans humor och hans varma sida.

1. Om vikten

Hasse Alfredson var lika bra på att skämta om sig själv som om omvärlden. I programmet Tusenkonstnären Hasse Alfredson från Sveriges Radio inleds det med ett självporträtt ur en radiointervju från 1977, där han i torrt och sakligt tonfall räknar upp sina yttre kännetecken. Han är 1,78 lång, ”åtminstone var jag det när jag gjorde lumpen, jag kan ha krympt”, han är född 1931 och mustaschen har han haft sedan 1958. Sedan kommer vikten, uttalad som ett nyktert faktum men avslutad med en liten krok:

– Jag väger uppåt 90 kilo, men jag har bantat lite, så jag tror jag väger 88,3 liter eller något sånt där, utan hatt.

2. Om kändisar

Som känd person hade Hasse Alfredson en plattform som få kunde drömma om och han använde den mot kärnkraften. Vissa tidningar avfärdade protesterna som något för så kallade kändisar. I Tusenkonstnären Hasse Alfredson svarar han:

– Kändis, det är ett ord som jag hatar mer än alla andra. [...] En kändis är liksom en person som är någonting mittemellan en nummerflicka i tv och en massmördare.

3. Om sorg och glädje

När Tage Danielsson dog i oktober 1985 var det Hasse som fick hålla minnestalet över vännen och det är ett tal som många minns som ett av svensk kulturhistorias mest rörande. Han börjar i mörkret, men vänder sedan: han minns hur de vankade av och an i stugan på Söder och spånade fram lustigheter, att Tage aldrig blev arg på honom fast han ofta var dum och att de i livsåskådningsfrågor stod på samma enebacke. Talet återkommer gång på gång till samma fras, “Åh, vad jag har haft roligt med dig”, som en refräng.

Mitt i talet kommer han till något han lärt sig av Tage: att det är ens skyldighet att hålla glädjen levande och att ”den som drunknar i sorgen bara ökar världens elände”. När han tänker på alla som berättat vad Tage betydde för dem, hittar han den bild som talet är mest känt för:

– Liksom blommor får sin näring av det som har dött, så kan glädje växa ur sorg.

4. Om att fylla sin påse

En påse blir inte full av sig själv och kanske är det därför repliken sitter så bra på just Hasse Alfredson. Hans liv blev en påse som han fyllde med nästan allt: revyer, filmer, böcker, barnvisor, skådespeleri och en tid som Skansenchef. Han tog chansen när den dök upp. När Ingmar Bergman såg revyn Gröna hund och tipsade SF om att killarna kanske kunde göra en rolig film, blev det Svenska bilder. Med åren vågade han allt mer. Ju längre tiden gick, desto fler genrer prövade han, från de mest vilda skämten till allvarliga filmer om ondska och sorg.

Orden skrev han redan 1962, som en prästs tomma liknelse i Gröna hund och de var från början en parodi. Men Sveriges Radio konstaterar att upphovsmannen själv “fyllt sin påse till brädden”.

– Livet är som en påse, det blir tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.

5. Om slutet

Sommaren 2017 skickade Hasse Alfredson en sista hälsning till publiken. I ett mejl till Expressen, via dottern, tackade han alla som följt hans karriär och skrev att han mådde bra men kände sig lite skruttig, ”vilket är naturligt vid 86 års ålder”. Det var typiskt Hasse: ett tack med ett litet skratt i.

Den 10 september samma år gick han bort. När familjen skrev några ord till TT tackade de alla som skrattat genom åren och påminde om en önskan Hans haft om vad som skulle stå på hans gravsten. Det blev “nästan” som han ville, konstaterade de. Han hade tänkt sig tre ord som sammanfattar ett långt liv på ett klipskt och nästan poetiskt sätt:

– Log och dog.