Alexander Karims insikt efter inspelningen – vill inte vara utan sina barn

Se också: Bjud på aperitivo med Sofia Wood

Recept här!

För Alexander Karim är det alltid familjen som kommer först.

Det innebär att även om han måste tillbringa flera månader utomlands på en inspelning så följer hustrun Malin och de tre barnen med. Medan pappa filmar och mamma sköter sitt jobb på distans kan barnen roa sig, inte minst med att bo på hotell.

– Vi har blivit hotell-junkies. Malin och jag slipper städa och laga mat. Och barnen älskar det. Speciellt om det finns en pool, säger Alexander.

Vi träffas på Petite France, ett populärt fik/restaurang på Kungsholmen. Alexander har promenerat hit. Familjen bor några gator bort. Alexander vill bara ha kaffe – han undviker just nu att äta för mycket, han vill hålla sig i trim. Man kan aldrig veta när filmvärlden kan kalla för en roll som kräver styrka och spänst, då är det bra att vara förberedd.

Som när han för några år sedan fick ett samtal från sin agent som frågade om han möjligtvis hade en provfilm där han såg arg ut: ”Ridley ska göra en ny film.”

Kunde det handla om legendariske regissören Ridley Scott? Jodå, och Alexander hittade den efterfrågade provfilmen. Till slut ledde detta till en roll i Scotts nya storfilm Gladiator 2 som utspelas tjugo år efter megasuccén Gladiator. Den första gav då rätt okände Russell Crowe en Oscar.

– Jag spelar en före detta gladiator som nu är läkare och tar hand om skadade gladiatorer, berättar Alexander.

Filmen spelades in på Malta.

– Det var så enormt stort. De hade byggt upp hela centrala Rom, jag tränade på att rida och jag red omkring i det gamla Rom. Och de hade byggt upp Colosseum i skala 1:1. Men det gäller att försöka se bort från det. När allt kommer omkring är det samma samtal med regissören, kameran ser likadan ut, klappan också. Det faktiska jobbet är detsamma.

Från Gladiator 2 till Håkan Bråkan

När vi träffas berättar han att han för närvarande gör någonting betydligt mindre, en biroll i en ny Håkan Bråkan-film.

– Dels för att det är en nära vän som gör den, men jag vill också skådespela i saker som jag tycker är kul. Målmedvetenheten finns hos min agent, själv söker jag också upp saker som är kul. Det är viktigt.

Det där gäller också om han mitt under en inspelning känner att det här blir verkligen inte bra.

– Det är bara att bita ihop. Har du tackat ja så har du. Du har haft alla möjligheter att tacka nej. Då får man behandla det med respekt och göra sitt bästa och ha det så kul som möjligt med de andra.

De senaste åren har utlandsjobben blivit allt fler, men det innebär som sagt inte att familjen glöms bort. Tvärtom. Hustrun Malin är författare och kan jobba var som helst. Och barnen följer med, pluggar på hotellrummen och får sedan möjlighet både att roa sig och ta till sig nya kulturer.

– En gång filmade jag på Curaçao, vi var där i sju veckor. En sådan resa hade jag aldrig bokat själv.

Aldrig mer filminspelning utan frun och barnen

Han säger att han en gång åkte till Kenya för en filminspelning utan familjen.

– Jag ville bara hem hela tiden. Halva min själ var borta. Jag hatar att vara utan min familj.

Kan det ha någonting att göra med att Alexanders pappa försvann när barnen var små, och reste tillbaka till Uganda? Alexander nickar.

– Idén att alltid ha barnen med mig, att kunna känna att jag har flocken omkring mig, och att vi har kul ihop, det måste ha kommit en del från det. Malin är skilsmässobarn, vi vill båda att den lilla gruppen ska vara sammanhållen.

– Sedan vet man ju att man kommer att bli övergiven. Det tog tjugo år innan jag förstod varför pappa reste tillbaka. Innan dess var jag alltid arg på honom. Sedan började jag sakteliga inse att detta är livet. Det som händer kan vara bra eller det kan vara miserabelt.

Vi talar om hur vi som är pappor till döttrar har svårt att säga nej till dem, hur gamla de än blir.

– Det är något visst, vi blir tofflor. De är ju så små, det är svårt att säga nej. Så länge de inte blir bortskämda. Malin brukar säga ”she has you wrapped around her finger”. Jag lider inte av det.

– Jag har oerhört svårt att höra folk säga att de tar avstånd från sina barn. Att barn tar avstånd från föräldrar, det hör till, det är frigörelsen. Men att inte vilja ha kontakt med sina barn, det förstår jag inte.

Rasism i filmbranschen

Första gången jag träffade Alexander var för mer än tjugo år sedan, då han och bröderna Othman och Baker bodde i Skåne. Jag mötte alla bröderna i det hus på landet där Othman bodde. Han bor där fortfarande, Baker och Alexander bor i Stockholm. Alla tre bröderna jobbar med film. Alexander skriver dessutom böcker, ofta ihop med Malin men även på egen hand (en av dem ska förhoppningsvis bli tv-serie). Han har ett produktionsbolag tillsammans med brorsan Baker och Camilla Läckberg. Så är han nöjd med sin karriär?

– Nöjd? Jag är glad. Jäkligt glad över balansen mellan det privata och karriären, att kunna gå från det stora till det lilla.

Det finns ett rykte om att hans ansikte en gång raderades från affischen för en viss film. Stämmer det?

– Den skitfilmen, ja. Det gjordes en affisch med huvudrollsinnehavaren i stor bild och sedan alla andra i små bilder runtomkring. Där fick jag inte vara med. De ifrågasatte om det var så bra med en bild på en svart kille.

Han har upplevt andra exempel på rasism, men säger lite ironiskt att det blivit mindre av det nu när folk vet vem han är.

– Jag tycker om att bo i en storstad. Jag gillar anonymiteten, det finns ingen som glor in genom fönstret. Det är en smältdegel. Samtidigt kan man ju konstatera att SD fick 28 procent av rösterna i Helsingborg.

– Sedan märker man hur saker sätter sig hos folk som bor där. Någon kan säga ”varför har de persisk flagga på studentflaket, det är ju Sverige som har betalat”. Sitter man länge nog så tar man intryck. Det är som de i USA som bara ser Fox News och matas med den politiken.

Över Atlanten en mäktig upplevelse

Till kändisskapet hör också inbjudan till diverse tv-program. Som när Alexander i sällskap med fem andra kändisar, tv-team och besättning reste över Atlanten i en tjugo meter lång båt och tillbringade tre veckor med att segla och inte kunde kommunicera med omvärlden.

– Det var jobb dygnet runt, vi sov i fyratimmarsskift. Allt gungade, att göra en kopp kaffe tog en halvtimme eftersom vattnet skvätte ut. Men det var också fantastiskt, att vara mitt ute på Atlanten och känna sig så enormt liten. Ovanför himlen, under var det femtusen meter till botten. Att stå och titta i gryning eller skymning, när allt lugnat sig, den känslan.

– Farligt? Det störde mig inte. Jag tycker inte död är så läskigt. Men det var tufft att ha noll kontakt med omvärlden, vi hade lämnat ifrån oss telefoner och datorer. Om det hade hänt något därhemma hade jag inte kunnat få veta det, å andra sidan hade jag inte kunnat göra något åt det.

– Att komma i land var magiskt. Känslan av att snart få duscha… jag hade gjort det två gånger under hela resan. Vi hade sötvatten som ransonerades. En gång duschade jag naken, en gång med kläderna på, det var ett sätt att försöka tvätta dem också.

När vi träffas är det en månad kvar till premiären på Gladiator 2. Alexander gör sig redo att ta del i pr-maskineriet vilket innebär först intervjuer i Stockholm, därefter i London och på andra ställen. Det har så att säga gått några år sedan han och Baker för första gången besökte filmfestivalen i Cannes.

– Vi hade inga pengar, vi var studentfattiga. Vi gick förbi lyxhotellet Carlton och såg en kille som stod på balkongen till en svit, klädd i ljusblå skjorta och smuttade på ett glas vitt vin. Vi tänkte: ”Vad är det för kille, varför får han bo där?”

– Många år senare skulle jag till Cannes med tv-serien Advokaten. Jag fick veta att jag skulle bo på Carlton. Jag tänkte att det blir väl i källaren. På hotellet kom en kvinna och sa ”välkommen, jag ska ta er till ert rum”.

Alexander tänkte att han väl kunde leta upp det själv.

– Men hon tog med mig upp till en dubbeldörr där det stod ”Bernardo Bertolucci suite”. Jag tittade åt sidorna och undrade vart vi skulle gå, när hon öppnade dubbeldörren och sa ”det här är ert rum”. Och det var den sviten från många år tidigare. Så jag letade upp en blå skjorta i bagaget, hittade vitt vin i minibaren, hällde upp det i ett glas, ställde mig i fönstret och ringde till Baker och sa ”gissa var jag är”. En sån känsla!