Här minglade svenska kungligheter och Greta Garbo – nu är lyxbåten till salu

Svenska och norska kungahuset: En livslång vänskap

Det fanns en tid när slanka, smidiga och vackra fartyg befor världens hav. Christina O var ett av dem, Aristoteles Onassis lyxjakt, 100 meter skönhet och lockbete som även lockade Greta Garbo - hon älskade att åka yacht, där kände hon sig fri och var obevakad av paparazzi.

Christina O var byggd 1943 som ubåtsjagare i den kanadensiska flottan och den grekiske skeppsredaren köpte henne för skrotvärdet, han köpte de flesta av sina båtar för skrotvärdet, det var onödigt att bygga nya när de gamla var lika bra. Om man inte var sjösäkerhetspedant förstås.

Döpt efter dottern Christina

Med Christina O, döpt efter hans enda och dyrkade dotter, var det annorlunda. Han lät bygga om henne till den tidens läckraste och lyxigaste yacht som någonsin kryssat på oceanerna eller åtminstone i Medelhavet.

Då, 1953, sparades det inte på vare sig drachmer eller sjösäkerhet, nu kan den som har en dryg halv miljard över få köpa den "i skick som ny" försäkrar man hos skeppsmäklaren Fraser Yachts (men det säger säljare alltid).

Fartyget var Onassis hem men också en flytande reklampelare för Monaco och casinot i Monte Carlo. Hon skulle locka alla förmögna och vara en kugge i det maskineri som skulle rikta strålkastarna på casinot som var konkursmässigt efter kriget.

Hasard var landets enda inkomstkälla, om casinot rasade var ekonomin hotad även för de flesta av 20 000 invånarna. Vid Zeus, då gällde det att hans Christina inte gick i kvav.

Det är här som Greta Garbo och hennes vän (och lite mer) George Schlee kommer in i bilden.

Efter kriget rörde sig paret som guldfiskar i aristokratins akvarium; St Moritz eller Davos i Alperna på vintern, Rivieran med Nice och Antibes tidig och sen sommar och så Monaco där Greta ägde ett mindre palats, Villa Roc (fast det låg i Cap dÁil i Frankrike, tryckt mot gränsen till furstendömet).

Om Rainier var fursten var Onassis kungen. Han var huvudägare i bolaget, (SBM, Sociétè de Bains de Mer) som ägde casinot och i princip allt annat i Monaco (utom den lilla tidningskiosken där nere i hamnen kanske).

Efter kriget travades det inte upp pyramider av marker vid spelborden längre och det muntra ljudet av kulan som glatt studsar runt hördes inte mer, intäkterna mellan 1945 och 1950 pekade rakt ner i champagnehinken och antalet besökare backade med 74 procent. Catastrophe! Om det fortsatte skulle Monaco snart i konkurs.

Där ute låg Europa i ruiner. Inget hopp om en ljusning på spelfronten, inte ens i England med sin aristokrati, som tidigare mer än gärna satte sprätt på sina juveler i Monaco, vågade riskera dem längre. Och den ryska aristokratin, som brukat sätta både livegna och gods på spel, var bortskjuten sedan länge.

I det läget räddade den förmögne Onassis den lilla staten från ruin. Han köpte hälften av aktierna i SBM och sköt till ett ansenligt kapital.

Furstehuset Grimaldi, Rainier III, hade kvar en stor ägarandel, men det var Onassis som var kaptenen på skutan under 1950-talet eftersom han stod för riskkapitalet.

I Hôtel de Paris, mittemot kasinot, hade han sitt kontor, sin telexapparat och sina telefoner, härifrån kunde han sköta sina kontakter över hela världen, han hade ju en tankerflotta och ett flygbolag - Olympic Airways - att ta hand om också. Hans hem var hans båt, det enda riktiga fasta boendet i livet som dittills mestadels varit olika hotell världen över.

Dåtidens superkändisar blev gäster ombord och följde mer än gärna med på kryssningar till Capri, Malta, Tunisien, Alexandria, Venedig och Skorpio, som var Aris egen privata ö - alla exklusiva hamnar som stod att uppbringa i Medelhavet plus några vändor till Karibien förstås.

Han älskade att omge sig med berömdheter eftersom de samtidigt var bra för affärerna - Winston Churchill som inte hade något emot allt som var gratis (han pratade bara om krig, tyckte Greta, och bjöd henne på cigarrer), exkung Edward och Mrs Simpson, en exkung till, Farouk, - stående inslag var förstås Greta och hennes George Schlee.

För hans gäster ombord var allt fritt, fattas bara, men inte för dem som spelade på casinot. De betalade gratischampagnen och kaviaren med sina förluster (Churchill hade förlorat stora pengar i Monte Carlo redan 1922).

Svenska kungligheter klev ombord

Carl Johan Bernadotte, Gustaf VI:s yngste son, och hans hustru Kerstin var också välkomna ombord. Att Carl Johan inte var prins längre var av mindre betydelse (han hade gift sig med Kerstin som var ofrälse, frånskild och dessutom journalist), en gång kunglighet alltid kunglig och paret Bernadotte var rätta personerna att gnugga sig emot på Christina O där de vimlade, minglade och dansade med andra världskändisar.

”Vi kom rätt mycket med i svängen där nere. Middagar och fester. Roligast var Aris fantastiska lustjakt med en höj - och sänkbar simbassäng som på kvällen blev dansgolv”, skrev Carl Johan Bernadotte i sina memoarer Det var en gång.

Ari Onassis spelade aldrig på rouletten själv, han tyckte det var korkat. Dessutom var det omoraliskt att lura folk med på dobbel och spel. Men som ägare såg han gärna att de förmögna gjorde det. Han ville ha det på den nivån, att locka folk som inte hade råd att förlora ville han inte ha som gäster - han tyckte synd om dem och ville inte se dem bli av med sina besparingar på hans casino.

Ari ville återuppliva något av den gamla förkrigsglansen. Monaco skulle bli som det varit en gång, ett paradis vid det azurblåblå Medelhavet med lyxiga restauranger och fantastiska hotell för världens alla aristokrater och miljonärer. Där kunde han sola sig i deras glans och de kunde sola sig i hans, bli av med mycket pengar utan att skjuta sig i parken utanför casinot för det (det gjorde ganska många ändå).

Rainier III var inte riktigt enig med Onassis om vem det var som höll i rodret. Han ville också få fart på sin stat, som hans släkt Grimaldi ägt i flera hundra år. Men han ville göra det på sitt vis, "bredda kundunderlaget" och inte bry sig om att de som förlorade inte hade råd med det. Han vill få Onassis ut ur bilden så fort det var snurr på rouletten igen.

Behövde hitta en fru åt Rainier

Men han och Ari Onassis hade ett gemensamt problem som skulle klaras först - Rainier höll på att passera de 30 och det började bli hög tid att han gifte sig och skaffade nya blivande furstar. Ett Monaco utan en regent som kunde blixtra med medaljerna men som stod ensam på balkongen och vinkade till undersåtarna var inte bra för affärerna, bortsett från allt annat det inte var bra för, skvallerpressen inte minst.

Trots att Onassis inte gillade Rainier såg han förstås att utan honom gick det inte att driva det lilla furstendömet. Hans gäster på Christina började bli gårdagens nyheter - en överårig Churchill, ett par exkungar som var skandalösa på 1930-talet och även Greta Garbo hade ju gjort sitt i den absoluta kändistoppen. De var inga magneter längre som drog in nya spelare med nya pengar - de fanns i Amerika.

Tillsammans med George Schlee och Greta sydde de ihop en bra plan; om Rainier gifte sig med en amerikansk kändis som glimrade på vita duken och dessutom ogift skulle det locka amerikanska förmögna till landet. Inte överraskande hamnade de på Marilyn Monroe.

Tillsammans med chefredaktören för Look Magazine, Mike Cowles, sökte Schlee upp Marilyn i Hollywood och förklarade vilken toppenkille som regerade i ett två kvadratkilometer stort land, en leksaksstat helt enkelt, och som fortfarande var ungkarl - kunde hon tänka sig att träffa honom? Rik som ett troll, sa jag det? Marilyn visste inte vem Rainier var eller var Monaco låg, men visst, hon kunde ställa upp.

"Men det kanske är så att han inte vill gifta sig med dig, trots allt?" sa George Schlee som ville gardera sig för säkerhets skull. Rainier var ingen muntergök, förmögna självupptagna tråkmånsar är bland de tråkigaste som finns -"man vet ju aldrig" .

"Ge mig två dagar med den här killen och han kommer att vilja gifta sig med mig", sa Marilyn. Det hade han säkert. Men han fick aldrig chansen och hade ingen aning om den här konspirationen bakom hans rygg.

Rainier hade själv tänkt i liknande banor - eller hans rådgivare hade tänkt - och hade hunnit träffa Hollywoods blondin nummer två, Grace Kelly, under tiden. Hon var inte lika känd som Marilyn, men ur strategisk synpunkt kanske en lämpligare kandidat, hon såg ut som en tvättäkta aristokrat till skillnad från Marilyn som såg ut som en tvättäkta sexsymbol.

Men det sattes inga hjärtan i brand första gången Grace Kelly och Rainier träffades. Hon tyckte att Rainier var charmig men lite blyg (han var inte charmig, han var tråkig och högdragen).

Hon var 26 och hade botaniserat runt i listan med manliga filmidoler och testat de flesta - William Holden, Bing Crosby, Gary Cooper och Clark Gable var några av de mest kända. En kvartett testosteronpaket (kanske inte Crosby), men inga hållbara pappor och hon ville ha barn. Slå sig till ro men med bibehållen filmstjärnestatus, dvs ha tillgång till såar av pengar och samtidigt skaffa gulliga avkommor, nästan som i en hollywoodfilm i technicolor som hon själv spelat huvudroller i.

Pappa Kelly var stenrik tegelstensfabrikör och hade bättre koll på Europas kungligheter än Marilyn Monroe (som inte hade någon pappa), att få in en tvättäkta furste därtill casinoägare i familjen var som att lyckas spränga banken.

Så fick det bli. De båda gifte sig i ett av decenniets många Århundradets Bröllop med tusentalet gäster. Hollywoodtricket fungerade, Monaco hamnade i fokus igen och började tjäna pengar, det sammanföll också med världsekonomin den blomstrade efter kriget.

Gifte sig med Jackie Kennedy

Onassis var nöjd. Men maktkampen mellan honom och Rainier var inte avgjord. Det blev den när Ari gifte sig med president Kennedys änka Jaqueline, världens då kändaste kvinna.

Grace och Rainier hamnade i skuggan av det här drömparet som slog ut dem från kändispressens förstasidor. Grace hade inte filmat på flera år och kändisskap är färskvara. Att tävla med den dyrkade president Kennedys vackra änka var dömt från start. Monaco hade blivit för litet för de två och Rainier - som hamnat på grön kvist igen - utnyttjade en klausul i aktieägaravtalet som gjorde att han kunde köpa ut Onassis och göra sig till ensamägare igen.

Greken hade räddat hans land en gång, men nu fick han sätta sig på sin älskade yacht Christina och styra ut ur Monacos hamn för att aldrig mera komma tillbaka och så var den sagan slut.

I dag är Marilyn, Onassis, Greta, alla exkungar och alla värda namnet som trampat hennes däck under de gyllene femtio- och sextiotalen döda - men Christina O lever och ser exakt lika lyxig och glänsande ut som hon gjorde för sjuttio år sedan.

Så. Den som har drygt en halv miljard över kan alltså få köpa henne, men det börjar bli lite bråttom. Budgivning pågår som det brukar heta.