Kennet Andersson sörjer bäste vännen: "Otroligt tomrum"
Ännu i dag, 22 år efter det sensationella VM-bronset i USA, kommer det fram människor flera gånger varje vecka till Kennet Andersson och tackar för de underbara veckorna landslaget bjöd på den heta sommaren.
– Jag är inte så mycket för att titta tillbaka på sådant som varit, men det är klart att det vi gjorde då är något jag alltid bär med mig. Och genom åren har jag förstått hur mycket det har betytt för många svenskar, ler han.
Med fem egna mål svarade anfallsstjärnan inte bara för flest fullträffar av alla i Sverige, utan blev också delad trea i hela VM-slutspelets skytteliga.
– Förbundskaptenen Tommy Svensson fick oss verkligen att tro på oss själva och att aldrig vara nöjda. Det spelade ingen roll om vi mötte Brasilien eller Saudiarabien – det fanns inget annat än att vinna. Allt var extremt noga förberett och planerat i förväg. Sedan gjorde vi en av de absolut bästa turneringarna landslaget någonsin har gjort.
Hyllades som hjältar
Största minnet av allt var nog ändå när de kom hem och möttes av hundratals glada människor som hyllade sina hjältar i Stockholm – med direktsändning i SVT från Rålambshovsparken.
– Vi visste att många följde våra framgångar hemifrån, men att det skulle vara så extremt stort… ja, det var svårt att fatta. Det var otroligt häftigt när vi fick eskort från Arlanda och folk bara vrålade längs vägen. Jag hade sett på tv när hockeylandslaget hyllades på Sergels torg efter något VM-guld, men nu var det så mycket människor att de inte fick plats där och i stället lades firandet i Rålambshovsparken.
”Går inte en dag utan att jag tänker på Klas”
Det populära och historiska 1994-gänget hade en alldeles speciell gemenskap som har gjort att de träffats och hörts av mycket även efter sina avslutade fotbollskarriärer.
20 år efteråt hade de en stor jubileumsträff som spelades in och sändes i två delar i SVT.
Där kunde tyvärr inte Klas Ingesson vara med. Han drabbades 2009 av den kroniska blodcancern myelom och gick bort den 29 oktober 2014 efter över fem års kamp mot sjukdomen.
– Klas lämnade ett otroligt stort tomrum efter sig och vårt gäng kan aldrig bli sig likt igen. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom, berättar Kennet.
Höll alltid ihop
När Andersson lämnade hemstaden Eskilstuna och skrev på för IFK Göteborg 1989 var Klabbe en av dem som tog hand om Kennet lite extra och visade honom runt i staden.
De gjorde sig snabbt kända som en stor och stark duo – Klas på mittfältet och Kennet i anfallet – och följdes åt i flera utländska proffsklubbar, först Mechelen i Belgien, sedan Bari och Bologna i Italien. Och så alla år i landslaget tillsammans.
– På läger och vid bortamatcher delade jag alltid hotellrum med Klabbe och vi trivdes redan från första början väldigt bra ihop. Han var alltid rak, ärlig, drivande, energifull och en riktigt bra kompis som ställde upp i alla lägen. Aldrig något gnäll eller skitsnack. Vi fanns alltid där för varandra och stöttade när det var tungt.
Han fortsätter:
– Jag kommer att minnas honom som en person som spred mycket värme. Det finns ganska få sådana personer i dag. Han satte alltid laget i första hand.
Både på och utanför planen var Klas en kämpe som aldrig gav upp. Inför matcherna peppade han ofta Kennet med orden: ”Kom igen nu Kneten! Nu kör vi.”
– Det var en stor chock när jag fick veta att han drabbats av myelom. Jag tänkte att om det är någon som ska klara av att besegra den så är det Klabbe. Samtidigt tänkte jag att om Klabbe får det kan alla få det. Och så här i efterhand – om den kunde ta hans liv kan den ta allas liv.
Utomlands i 11 år
Däremot har det hemska och tragiska inte fått Kennet att ändra sitt sätt att leva.
– Jag tror ingen tjänar på att gå runt och vara orolig hela tiden över att man själv eller någon anhörig ska drabbas av en allvarlig sjukdom. Jag försöker leva i nuet så mycket som möjligt. När någon går bort så pass ung – Klabbe var ett år yngre än jag och bara 46 år när han dog – är det ändå klart att man får lite andra perspektiv.
De spelade i samma lag en stor del av Kennets proffskarriär utomlands. Den varade i 11 år, från 1991 till 2002 i Belgien, Frankrike, Italien och Turkiet.
Han träffade sin blivande fru Marie i Göteborg 1991 innan flytten till Belgien. Hon följde med honom under i stort sett hela äventyret, runt om i olika länder och städer.
I år har de varit tillsammans i 25 år och gifta i 10 år.
1995 sa Marie upp sig från sitt jobb och flyttade ner till Kennet i Italien. Dottern Stella föddes då han spelade i Bologna.
– Marie fick ge upp jättemycket och ställde verkligen upp på mig. När vi bodde utomlands pluggade hon lite på distans och trevade med olika saker, men det var svårt för henne att komma igång med något. Vi hann aldrig riktigt rota oss ordentligt innan det var dags att flytta igen.
Blev hemmapappa
Vilken dag som helst kunde Kennet ringa hem och säga att han fått erbjudande om kontrakt i den eller den klubben.
– Att vara fotbollsproffs är helt fantastiskt – tänkt att få hålla på med sitt allra största fritidsintresse på heltid och dessutom få bra betalt för det. Men det är också ett jäkla konstigt yrke. Man flyttar runt ofta, tränar mycket och går ofta i pension när man bara är runt 30–35 år. Men eftersom karriären är så pass kort kunde vi prioritera fotbollen under några år.
2002 tog motivationen slut och han bestämde sig för att lägga av, 35 år gammal.
– Jag är otroligt lyckligt lottad som fick sluta för att jag var färdig med min sport – inte för att jag blev skadad eller inte fick förnyat kontrakt.
När de flyttade hem var Stella tre år och Liam på gång. Då var det dags för Marie att få göra verklighet av sina karriärdrömmar att starta en egen reklambyrå.
Kennet blev hemmapappa under flera år – och njöt av att få vara så nära barnen.
– Jag blev förvarnad av många att det skulle vara tufft när telefonen slutade ringa och applåderna tystnade. Men jag tyckte att det var väldigt skönt faktiskt. Det enda jag saknade var adrenalinkickarna från stora matcher. Sedan var det en stor lyx att kunna vara hemma med sina barn. Just sådana förmåner är ju fördelen med att kunna lägga undan pengar.
Kennet menar att han är mätt efter all uppmärksamhet han fått genom åren och att det numera är mycket roligare att ge något tillbaka till barn och ungdomar.
Tränar dotterns lag
De sex senaste åren har han varit tränare för dottern Stellas lag, Älvsborg FF. Även sonen Liam spelar fotboll, i ett ungdomslag i IFK Göteborg.
Efter att först ha arbetat en del som expertkommentator åt Canal Plus (nuvarande C More) under fotbollsmatcher, började Kennet föreläsa och jobbade under några år med IFK Göteborgs ”Samspelet”. Det är ett projekt om att göra skillnad i samhället för ett bättre Göteborg med fokus på barn och ungdomar.
Nu för tiden frilansar Kennet åt en pr-byrå och sitter i styrelsen för Sportive People.
– På något sätt kommer jag ofta in på idrotten i allt jag gör. Det speciella med Sportive People är att det är ett bemanningsföretag som skänker hälften av sin vinst till idrottsklubbar.
För egen del håller han även igång och tränar några gånger i veckan – tennis, padeltennis (en blandning av tennis och squash), löpning och styrketräning.
Styrketräningen kom han faktiskt igång med efter deltagandet i Mästarnas mästare.
Kennet har följt i stort sett varje avsnitt sedan programmets premiär 2009.
– Det var väldigt roligt att träffa och lära känna andra elitidrottare, vi har ju mycket gemensamt även om vi har hållit på med olika sporter. Sedan är det alltid en stor höjdpunkt att se bilder från varje idrottares karriär. Och tävlingarna gör att tävlingsinstinkten väcks till liv igen. Det var länge sedan jag fick ta ut mig på det sättet. Det gav mig blodad tand att fortsätta köra på hemma.
Så räkna med att han sitter bänkad med familjen framför teven då han försöker upprepa tidigare lagkompisen Thomas Ravellis bedrift i förrförra omgången – det vill säga att ta hem hela tävlingen och bli mästarnas mästare.
Det här är Kennet Andersson
Född: 6 oktober 1967 i Eskilstuna.
Familj: Gift med Marie, dottern Stella, 16, och sonen Liam, 13.
Bor: Hus i Göteborg.
Yrke: Frilansar åt pr-byrån More PR samt sitter i styrelsen för Sportive People.
Intressen: Fotboll, träna på egen hand (tennis, padel, löpning och styrketräning), familjen.
Meriter inom fotbollen: VM-brons 1994, delad trea i skytteligan i VM 1994 med fem mål, två SM-guld med IFK Göteborg, turkisk mästare med Fenerbahçe, junior-SM-guld med IFK Eskilstuna, 83 A-landskamper och 31 mål.
Aktuell med: I Mästarnas mästare i SVT i samma grupp som Björn Ferry, Heidi Andersson, Inez Karlsson, Anders Eriksson och Kicki Johansson.
Vilken är din mest oanade talang?
– Tydligen är det att kunna spotta långt, i alla fall enligt min son precis nyligen, haha.
Om du fick resa tillbaka i tiden, vart skulle du då åka?
– Gärna en sväng till då dinosaurierna fanns. Då hade jag garanterat varit enda människan där – om ingen annan önskat samma sak (skratt).
Vad är det konstigaste du har ätit?
– Fårhjärna i Turkiet – det såg verkligen ut som att det var det också. Men jag vågade smaka och det var väl så där.
Vilket var ditt bästa respektive sämsta ämne i skolan?
– Mitt bästa var inte helt oväntat idrott och sämst var jag i kemi.
Vilket tv-program skäms du över att titta på?
– Det skulle vara Paradise Hotel i så fall, som jag sett lite på tillsammans med dottern. Men det är ju mest pinsamt för dem som är med. Kan tänka mig att en del ångrar sig i framtiden…
AV JOAKIM LÖWING
FOTO: PETER ERICSSON, JANNE DANIELSSON/SVT, ARKIVBILDER