Bioaktuella Lena Olin: "Jag låter inte min ångest stoppa mig"

Vi träffar Lena när hon är i Sverige tillsammans med maken Lasse Hallström och deras dotter Tora Hallström för att prata om sin senaste film.

Filmen handlar om konstnären Hilma af Klint. Hilma var en svensk målare, teosof och pionjär inom abstrakt måleri som levde mellan 1862 och 1944. Hennes systematiska målningar kan sägas vara "visuella representationer av komplexa filosofiska idéer och andliga begrepp".

Lasse påbörjade manus-arbetet för nästan fyra år sedan. Både Lena och Lasse var besatta av Hilma, vem hon var och hur hon levde sitt liv som konstnär.

– Hilma var ju väldigt spirituell och filosofisk, det vi idag kallar ”att vara mindful”. Jag beundrar Hilmas kamp som konstnär och kvinna, en person som aldrig gav upp det hon trodde på. Tron på att vi alla hör ihop och är besläktade med varandra kan jag känna igen mig i. Det finns ett sätt att förhålla sig till varandra, djur, natur och människor.

Efter reklamen: Se också: 5 svenska filmer som har premiär under hösten 2022

Lena Olin tror på en högre makt

Lena identifierar sig med Hilmas intresse för den andliga världen då Lena, ända sedan hon var liten, har trott på en högre makt.

– Det känns tryggt och hoppfullt att tro på något större och att allt på något vis är sammanlänkat. Det är inte så att jag går i kyrkan varje söndag, men vår dotter konfirmerades i kyrkan och det var i kyrkan som Lasse och jag gifte oss, berättar Lena.

Så länge Lena kan minnas har hon tampats med en hel del rädslor.

– Jag har jobbat med att hantera min ångest. Periodvis har det varit tufft med en hel del panikångestattacker, men nu vet jag hur jag ska göra för att inte dra igång på alla cylindrar och hur viktigt det är för mig att under sådana stunder lägga mig på golvet och andas djupa andetag, säger Lena.

På scenskolan var det som värst.

– Det var gräsligt. Hemskt verkligen! Jag var märkligt blyg och utåtriktad på samma gång och trivdes inte på scenskolan, som kändes både politisk och krävande. Jag och Dan Ekborg var de yngsta i klassen och jag hade prestationsångest men framför allt led jag av enorm dödsångest. Det var så starkt att jag fick fysiska symtom som eksem, berättar Lena.

Enligt Lena var det först när hon började jobba på Dramaten som hon ”blev besatt” av teateryrket. Genom att spela och använda sig av en roll kände hon att hon kunde visa vem hon var — i skydd av sin karaktär. Om inte hon själv stod på scen, satt hon och kollade när kollegorna repeterade sina uppsättningar.

Vill inte falla offer för farlig stjärnkultur

”Glädjerik och traumatisk i en salig blandning med betoning på salig, med tanke på all kärlek” – så vill Lena Olin beskriva sin barndom.

Uppvuxen i en skådespelarfamilj där Hasse och Tage, Povel Ramel och Ingmar Bergman hörde till familjens närmaste vänner, var det inte särskilt märkligt att hon valde vägen som skådespelare. Lena var ”redan frälst” av den världen. Det var ingen mindre än Ingmar Bergman som fick Lena att söka till scenskolan. På frågan hur Lena minns Ingmar svarar hon:

– Han var en stor konstnär som inte befattade sig med sin stjärnglans. Jag tror att stjärnkulturen är invalidiserande och livsfarlig för den kreativa människan. Det är svårt att säga själv, men jag tror inte att jag fallit offer och hoppas jag inte kommer falla för den heller. Jag tror att många människor i vår bransch skulle vara mer fängslande om de inte hade fastnat i den där stjärnkulturen.

Lena har gestaltat en lång rad karaktärer inom både film och teater sedan 70-talet. Hon känner sig tacksam över möjligheten att välja bland de rollförfrågningar hon fått och för nåden att få livnära sig ett helt liv på det hon älskar allra mest.

– Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan skådespeleriet. Både jag och Lasse kommer nog jobba hela livet. Man blir aldrig fullärd i det här yrket. Inför varje roll jag går in i är det en ny sida av mig själv som jag erövrar. Det är otroligt spännande, säger Lena.

Lena Olin om att jobba med familjen

Inspelningen med maken Lasse som regissör och dottern Tora som också spelar huvudrollen som Hilma men i en yngre version, beskriver Lena som fantastiskt glädjefylld.

– Jag facetimade med en väninna då jag var sminkad som en 85-åring. När hon såg mig mig sa hon ”Lena, om du ser ut sådär när du är 85, då ska vi fira”, säger Lena och fortsätter:

nöjeLena Olin om att jobba med dottern Tora Hallström

– Många tror att det blir tjafsigt och gnatigt att jobba ihop med sin familj, men jag skulle säga att det är precis tvärtom. Under en inspelning är vi alla våra bästa jag. Det är underbart att vara en familj och även om vi inte har så mycket tjafs på hemmaplan så har ju hemmalivet alltid sina komplikationer på grund av att man blir så närsynt. Men i en sådan här situation blir allt så välsignat okomplicerat. Alla går utanför sig själva för att nå samma mål.

Tagen av dottern Tora Hallströms insats

Detta är den fjärde filmen Lena gör ihop med Lasse. Hon tycker alltid att det är lika fascinerande att se honom in action.

– Att se Lasse göra film är som att se världens bästa bagare som snurrar pizzor, att få simma i Lasses vatten är otroligt spännande. Han går in i sin bubbla och jag blir bara glad att han kan bli så uppslukad av det han känner sådan passion för. Att även få se Tora agera var otroligt och jag känner mig så stolt.

Lena berättar att Tora har dansat och haft flera kreativa sidor ända sedan hon var liten, men Tora valde en annan bana inom finansvärlden. Delvis ville hon visa både för sig själv och andra att hon är självständig och ville gå sin egen väg, men också för att hon har ett sinne för siffror. Men hon kände att finansvärlden inte var helt rätt för henne och hoppade därför av efter två år. Lena säger att Tora inte ångrat sig en sekund. Hon har visserligen gjort ett par mindre roller tidigare, men i samband med filmatiseringen av Hilma kände hon att hon ville gå samma väg som sin mor.

– Tora glänser verkligen under inspelningen. Jag är oerhört tagen av Toras sätt att förbereda sig och att fullständigt kunna gå in i karaktären, menar Lena.

Varit ihop med Lasse Hallström i 31 år

Det har gått 31 år sedan Lena och Lasse blev ett par och deras kärlek till varandra är onekligen anmärkningsbar. Lena menar att hon ibland kan känna sig beroende av Lasse och hon skulle aldrig kunna tänka sig ett liv utan honom vid sin sida.

– Vi gör precis allt ihop. Handlar, dricker te eller tar promenader med hundarna. Vi ger oss aldrig iväg utan den andre. Efter intensiva arbetsperioder älskar jag när vi är hemma och bara tar det lugnt. Vi har alltid något att prata om, dessutom skrattar vi en hel del ihop. En vän till min bror sa till mig en gång: ”När du träffar någon och det inte känns som ett offentligt framträdande då är det rätt”. Och så känner jag med Lasse. När jag träffade honom var det som att komma hem. Vi är också väldigt ärliga med varandra. Ingen av oss går runt och surar eller bråkar, men vi diskuterar och säger alltid rakt ut vad vi tycker och känner.

Lena har vuxit upp med två kända föräldrar, precis som hennes egna barn.

– Tora har aldrig mått dåligt över att växa upp med två föräldrar som är offentliga. Hon har snarare tyckt att det varit trevligt med uppmärksamheten om folk stoppat oss på stan eller så, väldigt avspänt förhållande till kändisskapet. Min son August har däremot upplevt slagsidan av berömmelsen från sin biologiska pappa (Örjan Ramberg) och har helst undvikit den världen, säger Lena.

Sa nej till en hel del stora roller

När Lena kom till USA sa hon från början nej till en hel del stora roller. Hon beskriver hur hon kunde åka på Sunset Boulevard och pricka av reklamaffischer av olika filmer som satt uppe på stora billboards och säga: ”Den där rollen sa jag nej till. Och den, och den…”.

– Jag var ganska tillbakalutad precis när jag kom till USA. Jag hade August som var väldigt liten, var nyskild och då var det fortfarande rädslor som till stor del styrde mig. Det var inte så att jag kände ”det är nu det händer och jag måste passa på att rida på den här framgångsvågen”. Producenten för Varats olidliga lätthet, som jag slog igenom med internationellt, tittade undrande på mig när jag under en presskonferens sa att jag helst av allt bara ville fortsätta spela teater på Dramaten. Jag älskade den världen, ville bo i min lilla lägenhet med min bebis, inte ha några omständligheter och jag ville bo nära min mamma.

nöjeLena Olin om att jobba med dottern Tora Hallström

Vad är hemma för Lena Olin?

Lena menar att det därför var med skräckblandad förtjusning som hon började jobba internationellt.

– Det tickar in förfrågningar än idag, men kanske i en jämnare takt, förklarar hon.

Hade du någonsin en b-plan gällande yrkesval?

– Jag var väldigt ambitiös och hade bra betyg. Ett kort tag tänkte jag att jag skulle bli läkare. Jag var ihop med en läkare så det var nog mest därför, för jag var ju livrädd för sjukhusmiljön, haha!

Föredrar du USA eller Sverige?

– Jag älskar USA, men så fort jag kommer hit så börjar svenskheten i mig att blomma. Jag trivs med den enkelhet och rättframhet som finns här. Jag känner mig hemma på båda ställena och även främmande på båda och det är inte oävet. Det känns bra att inte vara så självklart definierad av där man är.

Vad gör dig lycklig?

– Lyckan kommer inte när man jagar, tror eller äntligen har. Den kommer smygande i det lilla. Jag är inte som mest lycklig när jag till exempel går på Oscarsgalan. Sådant där är spännande, men framför allt kan det mest kännas ångestfyllt och stressande för mig. Lyckan är att dricka te, saligheten jag känner när barnen mår bra och gör roliga saker. Och när jag får ligga och dra mig i sängen utan huvudvärk.

Har du ofta huvudvärk?

– Ja, jag har migrän. Jag vet inte vad det är som utlöser den men den kommer med jämna mellanrum och då är det riktigt illa. En orsak kan vara att jag är allergisk mot gluten, något som jag fick veta först efter 60.

Vad gör dig mest rädd?

– Allt! Men det som är positivt i mitt liv är att jag inte låter min ångest stoppa mig. Låter man sin skräck stoppa en så växer den sig bara ännu större. Att lyckas våga göra saker man inte trott sig våga, vare sig det handlar om praktiska eller svåra emotionella saker, då kan jag känna ett enormt lyckorus och stolthet. Jag har aldrig känt mig berättigad att livet bara ska vara lätt, bra eller självklart. Snarare känner jag att när tillvaron är bra och harmonisk så är det ett slags nåd, ett mirakel.

Vad är du mest stolt över?

– Mina barn såklart. Jag står väldigt nära båda mina barn, men jag har väldigt olika relation till dem. August och jag bråkar mycket och kan ryka ihop. Med Tora har jag mer hetlevrade diskussioner. August ser jag inte lika ofta numera sedan han bor med sin fru i Los Angeles, vilket är jättetrist.

Kan du längta efter barnbarn?

– Ja verkligen. Tora kan få vänta lite, men jag tycker att det är dags för August snart. Jag längtar massor efter att få barnbarn för jag trivs enormt mycket med barn och unga människor.