Lena Söderblom: Glad att jag slapp mina föräldrar
När du frusen kurar ihop dig i tv-soffan med en filt för att se årets upplaga av Stjärnorna på slottet kan du alltid trösta dig med att du har det temperaturmässigt behagligare än personerna i tv-rutan. Då programmet spelades in i slutet av juli låg en värmebölja av historiska proportioner över Sverige. Samtidigt som termometern sköt i höjden hade deltagarna ett sprängfyllt schema med olika aktiviteter att avverka från morgon till kväll. Men trots att svetten rann fick de en trivsam vecka tillsammans, intygar Lena Söderblom.
– Jag tyckte om alla fyra personerna som jag föstes ihop med. Inga av oss var bekanta sedan tidigare, men jag tror att vi alla åkte därifrån med väldigt positiva bilder av varandra. Det var också en skön vecka på så vis att man slapp bekymra sig om handling och matlagning. Fast jag måste medge att jag ändå var ganska utmattad när jag kom hem, både av värmen och av att ständigt vara i kameraögat och ha pressen på sig att säga vettiga saker.
Inför dagen då hon själv skulle vara programmets huvudperson var Lena tvungen att ta sig en titt i sin självbiografi Utan en tråd – En symaskinshistoria för att fräscha upp minnet.
Under de 63 år som gått sedan hon gick ut scenskolan har hon varit involverad i så många produktioner inom teater, tv och film att vissa hunnit falla lite i glömska. Lenas yrkesval var något av en lågoddsare med tanke på att hon föddes in i en teaterdynasti.
Växte upp hos morföräldrarna
Pappa Åke Söderblom var stor skådespelare, revyartist och kuplettsångare. Mamma Ann-Mari Ström gjorde omväxlande karriär som skådespelare och kostymtecknare inom teatervärlden. Morföräldrarna Albin och Anna-Lisa Lindahl var också de skådespelare. Albin blev senare ekonomichef vid Göteborgs stadsteater, medan Anna-Lisa valde att bli hemmafru. Det var hos dem som Lena kom att tillbringa merparten av sin barndom. Hon var bara en ettårig tulta då hon flyttade in i morföräldrarnas villa i Örgryte.
– Många fäster alldeles för stor vikt vid att jag växte upp hos mina morföräldrar. Det har aldrig varit någon sorg för mig. Tvärtom är jag glad över att jag slapp mina föräldrar i barndomen. De var unga, omogna och upptagna av sina karriärer. Vad jag fick var i stället två mogna människor som var färdiga med sitt karriärklättrande. Jag kunde inte ha haft det bättre än vad jag hade det med dem och min barnsköterska Astrid, kallad Syster, som blev kvar i familjen i 13 år.
Familjeidyllen sprack då mormor Anna-Lisa drabbades av cancer och så småningom dog. Tolv år gammal flyttade Lena till sin mamma, hennes nya man, scenografen Carl-Johan Ström, och sin treåriga lillebror Ted.
– Det är klart att det var en väldig förändring för mig, men eftersom jag var en trygg unge klarade jag den omställningen bra. En bidragande orsak till att det gick så smidigt var nog att min barnsköterska ”Syster” flyttade med mig till mamma. Jag hade också fortsatt nära kontakt med min morfar som vid det laget var pensionär. På eftermiddagarna satt han och jag ofta och spelade kort och hade det trevligt tillsammans, påminner sig Lena leende.
Mode – en stor passion
Någon längtan till teaterscenen hade hon aldrig under sin uppväxt, snarare en längtan bort från den.
– Teatermiljön var det enda jag kände till. Under inspelningen av Stjärnorna på slottet berättade de andra skådespelarna att det var när de kom i kontakt med teatern som de kände att de hade hittat hem. För mig var det inte alls så. Min lust låg snarare i att hitta verkligheten utanför teatern.
I ungdomen var Lenas stora passion mode. Hon slängde sig över modereportagen i Damernas Värld och Bildjournalen och satte sig sedan vid symaskinen och tråcklade ihop kopior av plaggen. Göteborgs stadsteaters dåvarande primadonna Gerd Hagman blev så imponerad av en kappa Lena sytt att hon gav henne förtroendet att designa scenkostymer till två av sina teateruppsättningar.
Att Lena själv skulle stå på scenen fanns inte i hennes tankevärld. Men när hon en höstdag såg en stor skock med scenskoleaspiranter utanför Göteborgs stadsteater skedde en helomvändning inombords.
– Det var mycket märkligt. Plötsligt kände jag: Men det är ju min teater, det är ju jag som ska in där!
In kom hon också. Att välja samma yrke som sin berömda pappa visade sig dock ha sina nackdelar.
– I början var det en belastning att vara ”Åke Söderbloms dotter”. Mina uppdragsgivare tog för givet att jag var lika mångfacetterad och underhållande som min pappa. De trodde att jag liksom han behärskade sång och dans. Men jag hade inte alls de talangerna utan var inriktad på mer renodlad teater. Det var inte förrän jag på 60-talet anställdes på Stockholms stadsteater som jag tyckte att jag helt och hållet blev min egen person i yrkessammanhang.
Pappan dog hastigt
Även om Lenas kontakt med pappa Åke var sporadisk hade de en god relation. Men riktigt nära kom de aldrig varandra.
– Min pappa var långt ifrån någon sprattelgubbe i verkligheten. När vi sågs var vi båda tystlåtna, försiktiga och alltför hänsynstagande. Det var synd. I efterhand har jag känt att det finns så mycket som jag borde ha frågat honom om.
Den 22 maj 1965 stod far och dotter båda på scenen, men i olika städer. Åke spelade på Lisebergsteatern i Göteborg medan Lena var på gästspel med en föreställning i Oslo. Mellan de två akterna kom ett telefonsamtal: ”Din pappa dog för en halvtimme sedan. Han fick en hjärtinfarkt under föreställningspausen.”
– Pappa var visserligen bara 55 år, men hans död kom ändå inte som en fullkomlig chock. Han hade jobbat hårt i hela sitt liv och hade känningar åt hjärtat så jag visste att han var ganska skör. Vid tidpunkten för hans död hade hans karriär så smått börjat dala. Tanken på att han skulle slippa uppleva att bli mindre och mindre efterfrågad skänkte mig viss tröst. Han var ju van vid att vara så väldigt populär.
Slutförde du din egen föreställning efter att ha mottagit dödsbeskedet?
– Jadå, måste man in på scenen så kan man inte braka ihop. The show must go on, konstaterar Lena.
Den ”ekorrpigga”
Några år tidigare hade hon fått sitt stora genombrott i filmkomedin Fröken April. Rollen som den näpna balettdansösen Maj medförde att Lena många år framöver fick finna sig i att bli refererad till som ”den där förtjusande ekorrpigga flickan”. Ett epitet som hon inte har känt sig helt bekväm med.
– Jag tyckte att det var en sådan enorm förenkling. Media ville gärna befästa bilden av mig som den ekorrpigga tjejen. Ung och snäll som jag var sa jag inte ifrån när någon fotograf ville att jag skulle klättra upp i träd och se lite skojig ut på tidningsbilderna.
Inspelningen av Fröken April är dock fortfarande ett kärt minne.
– Vilka motspelare jag hade! Jag fick gifta mig med Gunnar Björnstrand, springa efter Jarl Kulle och ge honom en örfil och kyssa Per Oscarsson. Fast ibland har jag känt att jag blivit så förknippad med Fröken April att man kan tro att jag inte har gjort någonting annat.
När jag invänder att hon för den yngre generationen nog är mest känd för sitt mångåriga samarbete med Gösta Ekman – däribland Herr och fru Papphammar – skiner Lena upp och utbrister förtjust:
– Det var så roligt att jobba med Gösta! Han hade ett sådant skarpt intellekt och en fantastisk humor och snabbhet i repliken. Vi tyckte båda om att improvisera. Jag minns speciellt en scen i Herr och fru Papphammar där vi ligger i en säng och Gösta får mig att skratta så att jag knappt får fram ett ord. Det var sättet han sa replikerna på. Under en period var det en del som ifrågasatte varför jag alltid lät Gösta ta kommandot i våra samarbeten, men hans idéer var så briljanta att det aldrig fanns någon anledning för mig att opponera mig.
Åren runt 1990 gjorde Lena sina sista teaterroller. Därefter gick hon över till att enbart regissera.
– Det var för stor anspänning att själv agera på scenen. Dessutom ville jag inte riskera att drabbas av dåligt minne och glömma mina repliker. Jag skulle avsky att gå ner på teatern och spela kväll efter kväll. Däremot tycker jag fortfarande det är jätteroligt att vara med i tv. Där har man mer kontroll och kan göra omtagningar om det behövs. Fler tv-roller gör jag gärna framöver.
Det här är Lena Söderblom
Yrke: Regissör och skådespelare.
Ålder: 83 år.
Familj: Maken Leif Zetterling, 78, två söner från äktenskapet med skådespelaren Ove Tjernberg samt fyra barnbarn.
Bor: I hus på Södermalm i Stockholm.
Aktuell: Lena medverkar i årets säsong av Stjärnorna på slottet.
Av Linda Andersson
Stjärnorna på slottet sänds i SVT1 med start lördagen 29 december klockan 20:00 och fem lördagar framåt, samt i SVT-play.