Regissören Rojda Şekersöz om nya filmen – och att jobba med sin man: ”Mycket som hade kunnat gå snett”

5 imponerande saker skådespelare lärt sig

Kulturen är en värld som ofta skälls för nepotism där barn till kändisar glider in på en räkmacka i teaterns, filmens eller mediernas sfär.

Rojda Şekörezs är motsatsen till en nepo-baby. Uppvuxen i Botkyrka och i lilla Älvdalen i Dalarna har hon skapat sin egen framgång utan kontakter, men med en stark dröm och övertygelse.

Rojda var tio år gammal när familjen flyttade från en av Stockholms största förorter till det lilla samhället i Dalarna, Sveriges mest glesbefolkade kommun, där hennes pappa öppnade byns första pizzeria. Det blev en kulturkrock för Rojda.

– Vi flyttade dit när jag var tio och jag bodde där i fem år. Det är de där åren när man söker sin identitet. Jag har alltid varit en dagdrömmare och fantiserat mycket, men där blev det mer konkret. Jag skrev dagbok, poesi och noveller och började titta på film. Vi hade ingen bio- eller filmkultur hemma, men jag köpte två filmer på en marknad när jag var omkring 13 år gammal.

En röst åt andra

De ”skeva karaktärerna” i Billy Elliot och The Believer – den ena om en pojke i ett gruvarbetarsamhälle som går mot konventionen och blir balettdansare, och den andra om en ung judisk man som blir nynazist och döljer sitt ursprung – slog an en ton i henne.

– Det var magiskt att få ta del av de här världarna från mitt flickrum. Jag blev otroligt berörd av och jag kände en sådan samhörighet med karaktärerna. Där i Älvdalen, där det var väldigt homogent och i princip bara vita svenska människor, var jag ensam om att vara barn till invandrare. Då blev det en identitet som jag behövde försvara.

Hon hade hittat människorna hon ville ge röst åt, karaktärer som kämpar med identitet och grupptillhörighet, precis som hon själv gjorde som förortstjej med kurdiskt ursprung i en by på den svenska landsbygden. Och hon hade slagits av filmens kraft.

– Tänk att kunna ge människor världen, på något sätt. Då bestämde jag mig för att jag ville bli regissör.

Därifrån har vägen varit spikrak, trots att hon som 13-åring inte riktigt visste vad en regissör egentligen gör.

– Nej, jag tror inte ens att jag visste riktigt, förutom att jag förstod att man bestämmer liksom. Man gestaltar historien och jobbar med skådespelare, det visste jag.

Yngsta antagna någonsin på utbildningen

Via Kulturama filmgymnasium följt av regilinjen på Stockholms dramatiska högskola, där Rojda var den yngsta som någonsin antagits, debuterade hon som långfilmsregissör med Dröm vidare (2017) en film som nominerades till två guldbaggar. Rojda tog hem det årets guldbagge som årets nykomling.

Dröm vidare var ett samarbetsprojekt med andra unga starka och målinriktade kvinnor hon träffat under sin utbildning.

– Jag gjorde min första långfilm utan att ha varit på en långfilmsinspelning tidigare, säger hon med ett skratt.

Det är snart tio år sedan och karriären har gått som på räls sedan dess även om det har funnits de som provocerats av hennes framfart. Hon berättar om producenten som förklarade att ”så gör man inte i den här branschen, du ska inte tro att du bara kan komma in och regissera”, och tyckte att hon skulle jobba som regiassistent först, men Rojda såg ingen anledning att gå omvägar mot sitt mål.

– Jag kände att jag vet ju vad jag vill berätta, och det passar sig i långfilmsformat.

Och hon har varit trogen sin ursprungliga känsla för vems historia hon vill berätta.

– När jag ser tillbaka på det jag har gjort ser jag att det genomgående handlar om karaktärer som kämpar med sin identitet och sin grupptillhörighet.

– Eller, jag har nog varit trogen tematiken, men inte perspektivet, vilket jag känner att jag går tillbaka till nu genom att välja att berätta ur arbetarklassens eller underklassens perspektiv.

Filmen är baserad på en sann historia

Där är hon också i sin senaste film Blir du ledsen om jag dör? som bygger på den uppmärksammade och kritikerrosade boken med samma namn, och är den sanna historien om Nicholas Lunabbas och Elijah Clarence.

Nicholas är baskettränare och verksamhetschef på Helamalmö, som arbetar för social rättvisa med fokus på barn och unga i utsatta områden. När han får syn på den arga unga pojken som är i riskzonen för att hamna snett på riktigt i samhället kliver han in, tar en plats i pojkens liv, och räddar honom undan ett öde som flera av hans jämnåriga dött eller gått under i. Verklighetens Elijah är nu 28 år, professionell basketspelare sedan många år och själv tvåbarnspappa.

Boken som hyllades som årets viktigaste, måste-läsning för alla politiker, är en berättelse om ett möte mellan två människor, en berättelse om hopp och förvandling genom medmänskligt engagemang. Men det är också en berättelse om Sverige i dag där samhällsväven trasas sönder och unga människor dör.

Regisserade sin man

Rollen som Nicholas spelas i filmen av Peshang Rad, som också är Rojdas man. De har levt ihop i sex år, känt varandra betydligt längre än så, men aldrig jobbat ihop som ett par.

Hur påverkade det er relation att jobba ihop?

– Jag tror att vi båda var lite nervösa inför arbetet, just för att vi aldrig har jobbat ihop och varit ett par, och det här är ju ett väldigt intensivt arbete. Vi var tvungna att flytta hela familjen till Malmö och bo varannan vecka med min mamma och varannan med hans, för att vi också hade ett litet barn att ta hand om.

– Vi jobbade båda två i princip varje dag och jättelånga dagar, och jag var höggravid. Så det var väldigt mycket som hade kunnat gå snett. Men jag tror bara att det berikade vår relation. Och jag tror att vi båda fick lite nyfunnen respekt för varandra, för att vi såg hur vi jobbade. Vi jobbade väldigt bra ihop och jag tror att vi båda kände att vi blev bättre av varandra.

Skriver på gemensamt projekt om föräldraskap

När inspelningen avslutades var Rojda i nionde månaden och sonen Destan föddes bara kort därefter.

Samarbetet gav mersmak och just nu skriver Peshang på en långfilm som Rojda hoppas ska bli deras nästa gemensamma projekt.

– Det är en ganska personlig berättelse om föräldrarskap, som har en del av vår historia i sig.

Innan den historien ser dagens ljus ska Blir du ledsen om jag dör? möta sin publik – en publik som sannolikt kommer att gripas på djupet av Peshangs trovärdiga gestaltning av Nicholas och hans tvekan inför att ta ansvar för en annan människas barn, parallellt med Elijahs motstridiga känslor inför valet mellan gänget och tryggheten.

– Jag tror vi kommer få blandad kritik, säger Rojda. Men jag hoppas att det blir en publiksuccé och jag hoppas, och tror, att den kommer resonera med publiken. Och jag hoppas ju att det blir Sveriges Oscarsbidrag nästa år.