Sanna Lundell börjar blogga på allas.se
En pampig trädallé leder upp till den vita herrgården. Förutom ljudet från några fåglar är det helt stilla här ute på landet.
Sanna, med lille Fox på armen, vinkar genom ett av fönstrena. När hon öppnar möts vi av ljudet från en dammsugare, det är den elektriska självpratande hjälpredan som är igång och jagar dammråttor i det stora huset.
– Jag skulle inte klara mig utan den! utbrister Sanna.
Snart är kaffemaskinen igång också. Hon ursäktar att hon inte har något att bjuda på men familjen är nyss hemkommen från en weekend i Bergen, där sambon Mikael Persbrandt har spelat i en teateruppsättning.
Parets vardag är allt som ofta kringflackande, därför är Sanna extra glad över hon och Micke, efter ett decenniums särboskap – som innebar ännu mer flängande fram och tillbaka – för fyra år sen tog beslutet om ett gemensamt boende.
Tillbringar mycket tid i stallet
Omgivningarna är oerhört idylliska med en liten hönsgård och en stor hästhage, där Sanna vistas så fort hon har tid. Hon erkänner att det nog är ganska irriterande för Micke när hon blir totalt uppslukad i stallet och tiden springer iväg.
– Jag säger att jag ska vara borta i en timme och kommer tillbaka tre timmar senare, haha. Men hästarna är hennes bästa vänner och läromästare.
Djur och gårdsliv har blivit en stor del av Sannas tillvaro och är något som vi kommer att få läsa mycket på den nya bloggen på allas.se.
Förutom hästar och höns finns också hundarna Whoopi och Mojo, samt nytillskottet Pennywise, en 14 veckor gammal katt som ska få i uppgift att skrämma bort råttorna i stallet.
Jag ville ha ett fritt liv där jag bestämde själv
Det är svårt att inte bli grön av avund. Inte nog med att de slagit sig till ro mitt i paradiset, deras hem är dessutom extraordinärt snyggt inrett. De spatiösa rummen är fyllda av stilfulla möbler och på väggarna hänger vacker konst och porträtt på stjärnor som Marilyn Monroe och Muhammad Ali.
Det märks att här bor ett kulturpar. På coffetablebordet ligger travar av tunga fotoböcker såväl som Pär Lagerkvists Dvärgen. Inne på toaletten finns ett exemplar av Lars Noréns dagbok. Såväl som en uppmaning att inte ”pinka på fjölen”.
Varför tog det då så lång tid för Sanna att bli sambo med mannen som är pappa till tre av hennes barn?
– Jag hade levt traditionellt samboliv med min dotters pappa, och efter det kände jag bara nej, nej, nej! Jag vill vara själv. Jag pallar inte. Jag ville ha ett fritt liv där jag bestämde själv.
Att leva nära bipolär sjukdom
Sanna har tidigare varit öppen med sin uppväxthistoria som medberoende i en dysfunktionell familj med en mamma, Barbro Zackrisson Lundell, som led av bipolär sjukdom och en far, Ulf Lundell, som var alkoholist.
– Jag vet att jag lätt börjar anpassa mig. Kärnan i medberoende är ju att man frångår sina egna behov, och tappar bort sig själv. Och har man levt så en längre period så börjar man till slut känna bitterhet mot personen som stulit ens liv.
I början av relationen med Micke kände Sanna att hon behövde ett fysiskt avstånd för att värja sig mot att gå in i medberoende. Och de är ingen hemlighet att de har gjort slut otalet gånger.
– Vi levde ju i en relation som var allt annat än lugn. Micke hade odiagnostiserad bipolär sjukdom och problem med alkohol och droger. Jag hade börjat gå i terapi och såg att särboskap var hur bra som helst för mig. Man måste inte lämna den som dricker eller drogar, men att skapa avstånd är skitviktigt, för att kunna se vad som är friskt och vad som är sjukt. Det gav mig ro att hitta mig själv.
Vad var det som till sist fick dig att våga gå in i samboskapet igen?
– En av de största konfliktpunkterna för mig har varit tillitsbrist, att inte kunna tro på att livet vill mig gott. Men efter tio tillsammans så har vi lyckats bevisa det för varandra, det har hänt mycket i vår relation. Jag har jobbat mycket med mitt medberoende och Micke fick hjälp med den bakomliggande problematiken, bipolära sjukdomen. Det förändrade allt.
Att leva nära en person som lider av bipolär sjukdom är inte så krångligt och svårt som många tror, menar Sanna.
– För mig har det varit jätteviktigt att få kunskap, och det har hjälpt mig att tänka på sjukdomen som vilken annan sjukdom som helst. Det var också befriande och skönt för mig att förstå att man inte är sjuk hela tiden när man har bipolär sjukdom, det är extrema upp- och nedgångar i humöret – däremellan finns det många besvärsfria episoder. Och man är inte sin sjukdom.
Det märks att Sanna befinner sig på en fridfull plats, både fysiskt och psykiskt. Vreden hon länge gick runt och bar på har lättat och hon kan i dag till och med tänka sig att gifta sig. Något hon lovade sig själv att aldrig göra, redan som 17-åring. Och som hon hittills hållit.
Rädslan för äktenskap bottnar i att vara uppvuxen med två föräldrar som levde i en dysfunktionell relation.
Den turbulenta uppväxten gjorde också att hon tidigt skaffade sig en stenhård rustning. Ilska var den enda känsla som var okej att känna. Samtidigt hade Sanna i sena tonåren sitt feministiska uppvaknande.
– Jag läste Under det rosa täcket, och tänkte ”Vad är det för jävla värld vi lever i?”. Då började jag fatta hur galet det är, att det finns krav på hur det är att vara någons flickvän. Med min första kille gick jag totalt in i normen och levde upp till samhällets förväntningar. Jag kände mig inträngd i en mall och blev grymt osugen på kärnfamilj.
Våra barn tycker det skulle vara kul om vi gifte oss
Hon nämner starka feministiska förebilder som Suzanne Brøgger och Louise Boije av Gennäs som också predikat det fria livet och till sist ändå slutat i äktenskapsträsket. Kanske är det inte så svartvitt? Med åldern kommer nya insikter.
– Tidigare såg jag tvåsamheten som en könsmaktsordningens bojor, i dag kan jag se på det med biologiska ögon. Det är ett smart sätt att överleva ihop om man ska föda och fostra barn. Och en bra familj kan vara en av de mest lyckliga miljöer man kan vara i.
Så kan du tänka dig att också bli gift?
– Ja, jag har omprövat det lite, våra barn tycker det skulle vara kul. Och det vore kul att nån gång i livet ha en stor fest.
Sanna tänker att det inte är en slump att hon dragits till en man som haft beroenden och har bipolär sjukdom – kanske är det den gemensamma förståelsen som gjort att relationen trots allt har hållit.
– Det finns en tröst i att hitta nån som lever nära problematiken. Det är bara vi som kan förstå. Och jag tror att det också kan vara läkande.
Jag hade inte hade gråtit på sju år
Under åren har Sanna omprövat många föreställningar om livet. Hon när ett genuint intresse för att utvecklas som människa och att försöka tolka sin omvärld. Sanna blev tidigt mamma, bara 22 år gammal. För att bli en bra mor förstod hon att hon behövde komma i kontakt med sorgen och rädslan, som hon trängt undan.
– Jag tänkte att jag var en känslomässigt störd person, för jag hade inte hade gråtit på sju år.
Många års terapi har hjälpt
Inte minst flera turer i olika terapisoffor har hjälpt henne att få åtgång till ett bredare känsloregister och att förstå sig själv och sina mönster. På köpet har hon också blivit mer ödmjuk.
– Det har gett mig så mycket, man tror man har koll på allt, liksom såhär funkar mänskligheten. Efter 40 år kan jag bara konstatera att världen är så jäkla obegriplig och magisk. Livet har blivit på ett helt annat sätt än jag kan kunnat föreställa mig. Buddha säger ”Livet är ett lidande”, och det gör det för alla människor. Jag har fått min beskärda del av lidande, sorger och förödelser. Ingen går fri. Däremellan ser jag till att njuta maximalt.
Att Sanna refererar till profeten Buddha är ingen slump. Religion är ett stort intresse och hon har studerat både religionskunskap och islamologi. Hon kallar sig troende men refererar inte till någon gud.
Världen är så jäkla obegriplig och magisk
Det hon drivs av är livsglädje.
Även om hon kanske förknippas med många tunga ämnen, och till viss del blivit ett ansikte för just medberoende efter det omtyckta tv-programmet Djävulsdansen, så är hon i själva verket en väldig glad prick.
– Jag är en av de mest levnadsglada personer som finns, jag älskar verkligen livet, säger hon och skrattar.
Och liv var just det hon behövde skapa i det mörka tomrum hon föll ner i efter att hennes älskade mamma hastigt gick bort för två år sen.
– Jag var helt slagen till marken av sorg, det åt upp mig. Det var som att hela världen fick ett grått filter över sig. Det tar så mycket kraft och energi.
Hon har benämnt 2017 som ett ”rövår” och öppet pratat om hur det påverkade hennes relationer, speciellt till Micke, så negativt att hon övervägde att fly fältet. Skilja sig och flytta till andra sidan jorden.
– Det fanns inget ljus. Man måste lära sig att leva med det, det är outhärdligt.
Det enda som kunde hjälpa henne, var tanken på nytt liv.
– Jag behövde livskraft för att kunna uthärda det här tillståndet. Jag kände att jag måste få bli helt tagen av kärlek, jag behövde en klump av kärlek.
Bara ett halvår efter mamma Barbros bortgång var Sanna gravid. Och klumpen av kärlek står nu i vardagsrummet och förflyttar koncentrerat jord från jättepalmens kruka till golvet. Foxen som han kallas har de blåaste ögon och ett glatt humör mest hela tiden.
Sanna fortsätter:
– Nu har min själ vant sig men jag känner mig amputerad, jag tänker hela tiden ”det här borde mamma varit med om”.
Min själ har vant sig men jag känner mig amputerad
Sanna som är en arbetshäst hade lovat sig själv att föräldraledigheten med Fox skulle bli annorlunda. Hon skulle inte ta på sig för mycket jobb, utan bara njuta av att vara hemma med sitt barn. Hon skulle tacka nej till allt.
Men så blev det inte. Lite smått började Sanna jobba när Fox var fyra månader gammal och dessutom tackade hon snart ja till att delta i Let’s dance. En produktion som slukade hennes tid så till den grad att hon missade dagen då hennes son började gå.
Ångrar du ditt beslut?
– Jag skulle inte säga att jag ångrar det, men det var inte så det skulle bli. Det är klart jag blev ledsen när han hade lärt sig gå… Men det är inte så enkelt, som frilansare är man rädd att försvinna. Jag har alltid jobbat under min föräldraledighet, säger hon.
Räds inte att uttrycka sina åsikter
Tack vara en barnvakt fungerar det bra. Sanna ammar fortfarande sin sin 1-årige son och har inte bråttom med att sätta honom i förskola, tvärtom vill hon vänta med det så länge som möjligt. Hon tycker heller inte det är optimalt att staten går in och bestämmer att tre månader är reserverade för pappan, även om det i grunden är en bra idé att dela på ansvaret.
– Jag är kritisk till systemet. Vad är egentligen bäst för ett barn? Om mannen ska ta barnet de här tre månaderna så sker ju det när barnet är åtta månader och som mest känslig för separation och som mest olämpligt att byta vårdnadshavare. Det stjälper mer än det hjälper. Jag tycker att systemet hade kunnat vara utformat på ett annat sätt, säger hon bestämt.
Sanna är som i många frågor skarp i sina hållningar och räds inte att uttrycka sina åsikter. Hon är journalist i grunden och har många prestigefyllda uppdrag inom public service på sitt cv. Hon har gästat både Sommar och Vinter i P1 och programlett SVT-serien Djävulsdansen. För närvarande guidar hon radiolyssnare i det omåttligt populära programmet Karlavagnen och programleder Flocken – ett drömprojekt som hon själv kallar det.
När hon under graviditeten fick frågan om att jobba med ett tv-program om människors relation till hästar så gick det bara inte att tacka nej.
För Sanna betyder de allt. Stallet var tillflyktsorten under barndomen och i dag lär hon sig att sakta ned livet och att vara i nuet genom att umgås med de stora trygga djuren.
När vi kommer ut i hästhagen får vi hälsa på hennes fyra ögonstenar Shiloh, Sammy, Pegasus och Ninna. Sistnämnda är dräktig och nästa sommar ska Sanna förhoppningsvis för första gången få ett föl i familjen.
I arbetet med hästarna utgår hon från natural horsemanship vilket betyder att djuren ska vistas i så fritt tillstånd som möjligt och att hanteringen och träningen av dem strävar efter att ta utgångspunkt i en djupare förståelse av hur hästarna uppfattar omvärlden. Och Sanna menar att hon genom arbetet med hästarna lärt sig mycket om kommunikation – och barnuppfostran.
– Hästar har lärt mig mer om att vara människa än människor har gjort. Hästar är väldigt direkta i sin kommunikation. De har inga filter, gör sig inte till, utan är tydliga. Och jag har märkt hur allting blir otroligt mycket lättare om jag är mer tydlig i min kommunikation – både med barn och partner – ja, alla mår bättre av det.
Kvinnlig list är bättre än ilska
Sanna har tidigare sagt att hon länge upplevde det som hotfullt och obehagligt att dryfta oenigheter och att det var ex-partnern Wille Crafoord som lärde henne att bråka. Hon medger att i relationen med Micke är det mestadels hon som har stått för det livliga diskuterandet, men bråk har blivit en mindre och mindre del av hennes liv.
– Jag har aldrig bråkat så lite som jag gör just nu, jag är på en plats i livet där jag har möjligheten att fylla mina behov. Min erfarenhet har varit att det finns en kraft i ilskan och att vara arg, men jag har kommit fram till att det är tvärtom. Ilska dränerar, och man får inte de resultat man strävar efter.
Har du någon annan taktik nu?
– Kvinnlig list, haha. Jag sa faktiskt till min dotter nyligen att hon måste använda sin kvinnliga list mer. Att vara mild men bestämd när man leder någon till en annan tanke är väldigt effektivt.
Ni som vill veta mer om Sannas kvinnliga list, gårdsliv, hästskötsel, matlagningsglädje och familjeäventyr – besök nya bloggen här!
Varför är Sanna Lundell känd?
En vanlig googlesökning på dig är varför du är känd? Vad svarar du på det själv?
– Det raka svaret på den frågan är att jag har blivit känd för att jag är Ulf Lundells dotter. Något som jag har lyckats kräma ut något av. När jag sedan blev ihop med Micke så bidrog det till att gemene man vet vem jag är. Istället för att bara vara ett bihang till Micke gjorde ett val, att dra nytta av det. Det började med att jag började blogga på mama.se och sen har jag fått bevisa att jag har en egen röst och ett eget berättande. Jag är lyckligt lottad som har fått nå ut!
Och hur är det med relationen till din pappa nuförtiden, är den så frostig som den emellanåt beskrivs i medier?
– Frostig är den verkligen inte, däremot är det ju väl känt att han varit nykter alkoholist i 20 år men inte är nykter längre vilket skapar en distans i vår relation skulle jag vilja säga. Så länge han är aktiv i den här sjukdomen är det ganska svårt att ha en nära och innerlig och kärleksfull relation. Det kan bli för smärtsamt av praktiska skäl.
Vad är du rädd för?
– Höjder och döden.
Vad bjuder du helst på till söndagsmiddagen?
– Om jag har gott om tid, så blir det en ossobuco, med risotto milanese. Jag är galen i italiensk mat. Ett långkok på kalvlägg, med mina egna tomater och kryddor från trädgården – det kan inte bli bättre än så. Till dessert bjuder jag på en Gino, det är en klassiker – och sååå god.
Vad är den senaste insikten om dig själv?
– Jag har levt med en del män som inte gillar socialt liv. Micke hävdar att han är blyg, därför har jag tagit det sociala ansvaret för föräldramöten och trädgårdsfester. Men jag har kommit på att jag också är blyg och att gå på mingelfester är min sämsta gren – det tar på krafterna.
Vad tror du folk har för fördomar om dig?
– Många tänker nog att jag är en mörk och seriös person – men det är helt fel. Jag är jättelevnadsglad!
Vad lär du dina tre söner?
– Jag försöker att prata mycket med mina pojkar, jag läste nyligen att pojkar har mycket sämre ordförråd än flickor. Det är också viktigt att fråga dem frågor som man ofta frågar flickor, till exempel hur många barn de vill ha när de blir stora. Jag försöker också att lära dem att alla känslor är okej och lika viktiga.
När är Micke som mest irriterande?
– Han är väldigt sällan irriterande. Men det jag kan bli irriterad på är att han inte är så projektledaraktig. Han kan säga ”det där är jag för gammal för”.
När känner du skam?
– Jag undviker att göra saker som ger skam, men jag kan känna mig mycket skamsen om jag skvallrar eller snackar skit om nån.
Vem är Sanna Lundell?
Gör: Journalist, programledare och föreläsare.
Ålder: 40.
Aktuell: Som ny bloggare på allas.se. Driver podcasten Supermorsorna ihop med Ann Söderlund och är programledare i SVT-programmet Flocken.
Bor: På en herrgård utanför Stockholm, övernattningslägenhet i centrala Stockholm.
Familj: Sambon Mikael Persbrandt, 55, dottern Olga, 18 och sönerna Igor, 13, Lo, 9 och Fox, 1.