Stina Wollter: Jag har aldrig åtrått Micke mer
Det var augusti 2015. Stina Wollter tittade gång på gång på en video där hon, endast iklädd shorts och behå, hämningslöst dansade loss till låten U can’t touch this på sommarstället. Inom henne trängdes motstridiga känslor. Hon resonerade med sig själv om hon skulle dela med sig av videon till sina många tusen följare på det sociala forumet Instagram eller inte. I Stinas huvud fanns två röster som försökte överrösta varandra.
– Den ena rösten sa: ”Titta vad äcklig du är. Du väger för mycket och din mage dallrar.” Den andra rösten opponerade sig mot den första: ”Men det här är ju en underbar människa som du ser framför dig”, sa den. Det var den senare rösten som till sist vann och fick mig att trycka på knappen publicera. Jag tänkte att jag måste få finnas och synas, för annars är världen faktiskt förfärlig, konstaterar Stina.
Läs också: Stina Wollters kärlekslycka: ”Nu har vi gift oss”
Reaktionerna lät inte vänta på sig. På bara ett dygn spreds videon lavinartat. Mestadels fick Stina ta emot beundran och hejarop, men det fanns också de som provocerades av hennes tilltag. Efter att en känd bloggare hånat Stina i tv startades motståndrörelsen ”Dansa för Stina”. För att visa sin sympati för Stina publicerade över 2 300 personer med allsköns kroppsformer instagramposter där de dansar lättklädda.
Stina ser det som sin mission att få människor som inte känner att de passar in i den rådande normen att våga synas och uttrycka stolthet över sina kroppar. Men även om hon själv kommit långt på resan mot självacceptans medger hon att hon fortfarande inte är i mål.
– Det är en daglig kamp, jag tänker inte ljuga om det. För bara några dagar sedan fick jag kämpa för att orka visa mig i bikini. Ibland kan jag fråga min man: ”Kan du älska mig med den här hängmagen?” Skillnaden mot förr är att jag inte längre inbillar mig att jag skulle bli lyckligare om det försvann några kilo här och där på min kropp. Jag har nog aldrig suttit ihop mer kroppsligen och själsligen som människa än vad jag gör nu.
Lovade att leva för båda
Utan 30-åriga dottern Lisas peppande och stöd hade Stina förmodligen aldrig lyckats bryta med självföraktet.
– Min terapeut sa en gång: ”Genom att behandla ditt barn som du själv hade behövt bli behandlad som barn lagar du dig själv.” Precis det har hänt när det gäller mig och Lisa. Hon är min läromästare. Att få se henne växa upp till en person med stark självrespekt och inre kompass har inspirerat mig. Ibland tänker jag att hela meningen med mitt liv var att jag skulle föda Lisa. Hon är min present till världen.
Den knubbiga kroppsbyggnaden var inte det enda Stina hade komplex för som barn. Hon förde också en hopplös kamp för att lägga band på sin yviga personlighet som fick henne att ta större plats än vad hon tyckte sig vara berättigad till.
– Tänk om jag som tonåring hade kunnat få se någon som Stina Wollter sväva runt i Let’s dance i rosa glitterklänning. Det var därför jag tackade ja till att vara med i programmet. De 14-åriga tjejer med stora kroppar, lite för hög röst och en dallrig själ som sitter där ute och tittar på programmet behöver en vuxen förebild. Herregud, det är ju ännu värre för dagens tonårstjejer än vad det var för mig. Idealen för hur man ska se ut och bete sig har bara blivit snävare med tiden, suckar Stina beklagande.
Stinas två år äldre syster Ylva är en av alla tjejer som aldrig hann känna sig nöjd och trygg i sin kropp. Efter 18 år av anorexi kombinerat med diabetes gav Ylvas kropp upp, bara några dagar innan hennes 30-årsdag. När Stina stod vid sin systers kista lovade hon att hon skulle leva för dem båda.
Läs också: Stina Wollters sista ord till systern: ”inte tid att prata”
– Att ha upplevt Ylvas död har gjort det svårare att svika mig själv. Löftet till min syster har medfört att jag inte längre accepterar bilden av att vara ”för mycket” bara genom att ta min plats på jorden. De 18 åren med en tillvaro nära Ylvas ätstörning är min klangbotten och mitt skydd när jag drabbas av näthat och elakheter. Det faktum att jag stått bredvid de yttersta formerna av självplågeri och sett följderna av det på nära håll har delvis gjort mig osårbar, förklarar hon.
Sårig relation till mamman
I sin nya bok Kring denna kropp visar Stina ännu en gång prov på stort mod. Självutlämnande delar hon med sig av händelser och personer som påverkat hennes självbild och format henne till den person hon är i dag. I ett av kapitlen berättar Stina om hur hon och hennes mamma lyckades läka sin såriga relation när mamman, personlighetsförändrad av två strokes och demens, var i slutskedet av sitt liv.
Läs också: Stina Wollter: Jag kan inte vara arg på mamma längre
– I mammas värld kunde man inte vara lycklig och åtråvärd om man inte var smal. Hon var en i grunden briljant människa som blev fånge i det fängelse som den tidens rådande värderingar utgjorde. Mamma tjatade aldrig om att jag borde banta, men hennes egen viktmedvetenhet fick mig att känna att jag var fel i hennes ögon. Hon var generad över min storlek.
Mamman åldrades och det var fortsatt spänt mellan henne och Stina.
– Jag var jätterädd att mamma skulle hinna dö innan jag fick chansen att tycka om henne, men så skedde miraklet. Jag hade längtat efter mammas villkorslösa kärlek och till slut fick jag den. Jag hann älska henne på det mest uppfyllande sätt man kan tänka sig. Det är jag överlycklig för.
I mars i år somnade Stinas mamma Annie Jenhoff, 88 år gammal, in med Stinas hand över sitt hjärta.
– Nu när mamma är död sörjer jag inte bara förlusten av henne utan också förlusten av en massa år då vi kunde haft det underbart tillsammans. Det är väldigt starkt att nu ha sänkt ner mammas urna bredvid Ylva. De är två människor som fick betala höga pris för det rubbade samhälle vi lever i, konstaterar Stina och torkar tårarna som tränger fram.
Läs också: Kroppsaktivisten Linda-Marie: Nu älskar jag min kropp!
Knepigt vara kändisbarn
Mamma Annie Jenhoff träffade Stinas pappa, Sven Wollter, då de båda arbetade som skådespelare i Stockholm. Att vara ett kändisbarn är knepigt, tycker Stina.
– Jag förstår att du och andra journalister ställer frågor om min pappa eftersom han är en stor skådespelare, men tänk om jag någon gång kunde få göra en intervju utan att prata om pappa, säger hon nästan drömskt.
En person hon hellre vill lyfta fram är Svens mångåriga livskamrat Viveka Seldahl som kom in i Stinas liv när hon bara var sju år.
– Viveka har alltid varit oerhört betydelsefull för mig. Mina föräldrar har båda varit känslomänniskor med starka, dramatiska uttryck. Viveka utgjorde en välbehövlig motvikt. Mitt i allt det fladdriga stod hon som en fura i mitten med sitt jämtländska lugn. Viveka var varm, rak, rejäl och inte särskilt känslokladdig. Uppriktigt sagt tror jag att jag hade blivit psykiskt sjuk om jag inte hade haft henne.
Läs också: Sven Wollter till dottern: ”Du kanske blir förnedrad”
När Stina var 13 år flyttade hon från sin mamma i Uppsala till Sven och Viveka i Göteborg. På kvällarna när de var på teatern tog Stina hand om lillebror Kalle.
– Jag kände inte riktigt att pappa och Viveka gav mig bekräftelse för att jag passade min lillebror i fem års tid medan de arbetade.
Flera år efter Vivekas död satt Stina och bläddrade i en gammal damtidning i väntrummet på en läkarmottagning. Där fanns en intervju med Viveka.
– När hon fick frågan om hon var en moderlig typ svarade hon sanningsenligt: ”Nej, jag är inte den moderliga typen”, med tillägget: ”Den moderliga i den här familjen är Stina.” Sedan fortsatte hon att säga snälla ord om mig. Tårarna bara sprutade när jag satt där och läste. Det kändes som att hon gav mig en gåva från andra sidan.
Doften av Micke
Stinas mångsidighet kan göra vem som helst grön av avund. Vid sidan av sin huvudsyssla som bildkonstnär gör hon bland annat radioprogram, skriver krönikor, komponerar musik och sjunger. Skådespeleri är den enda konstform som hon hittills inte har förkovrat sig i.
– Jag tillät inte ens mig själv att fundera över om jag hade någon längtan till skådespeleriet eftersom den platsen var Ylvas – hon gick på scenskolan i Stockholm innan hon dog. Dessutom har konsten alltid varit mitt viktigaste uttryckssätt.
På senare tid har hon dock fått några erbjudanden om filmroller.
– Om jag får ett erbjudande som känns kul finns det inget som skulle kunna hindra mig från att tacka ja till en filmroll. I dag vet jag att man inte tar en plats från någon annan genom att göra sin grej. Jag är säker på att Ylva skulle applådera mig från sin himmel.
I våras släppte Stina debutalbumet Garden songs som hon komponerat tillsammans med livskamraten Micke Olsson. Samma vecka som albumet kom ut gifte de sig i New York, där dottern Lisa numera är bosatt.
– Att ingå äktenskap var en respekthandling för allt vi har gått igenom och den familj vi har skapat. Huvudanledningen var att Micke ska kunna adoptera Lisa. Han har varit hennes pappa i 24 år, så det känns fint att han nu ska bli det även rent juridiskt.
Stina menar att det finns en tredje part i hennes och Mickes förhållande – allt slit som de lagt ner för att få relationen att hålla.
– Vi har varit på väg ifrån varandra jättemånga gånger. När jag har varit less och bara velat dra ifrån allihop har jag tvingat mig själv att tänka tanken att aldrig få känna doften av Micke igen. Nej, det går inte, vi får köra en runda till, har jag kommit fram till varje gång.
Förhållandet har aldrig varit bättre än nu.
– Jag har aldrig åtrått Micke mer. När jag tittar på honom gör det nästan ont, så djupt älskar jag honom.
Av Linda Andersson