Kriminalinspektör Helene Thorsen är tillbaka på jobbet efter att ha varit ledig sedan hon förlorat sin lille son i cancer. Hennes chef skickar henne till Naturhistoriska riksmuseet – man har hittat mänskliga ben där man förvarar valskelett. Det går snabbt upp för Helene att liket inte är förhistoriskt.
När hon parkerar bilen framför kontoret har hon lust att vända om, sätta nyckeln i tändningen igen och köra hem och lägga sig under den ljusblå stickade filten som hon har gömt sig under de senaste sex månaderna.
Helene Thorsen vet mycket väl att det är dags att komma tillbaka till arbetet, men Jonas finns inte mer och allt i hennes väsen stretar emot att återgå till normalitet, att världen går vidare som om ingenting hade hänt, fast ett åttaårigt barn har dött i cancer.
Hennes åttaåriga barn. Hennes lille son.
När hans lilla kista sattes in i likbilen borde världen ha öppnat sig med helveteseld, hagelväder och jordbävning. Men det var en mild vinterdag med dimma och när hon körde tillbaka från kyrkan passerade hon människor som stod och väntade på bussar, släpade hem påsar med potatis till sina levande familjer, såg Bolibompa, Rapport, gick och la sig och gick upp till jobbet nästa dag.
Hon kollar klockan i bilen. Det är tre minuter tills hon officiellt ska börja på våldsroteln. Tre minuter till mötet med Severin.
Psykologen menar att du är redo nu
Hon stiger ur bilen, slätar till kjolen och den kortärmade nystrukna skjortan som känns ovan mot huden efter de många månaderna i träningsoverall och urtvättade t-shirts. Hon har inte tagit på sig mascara. Tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken. Sommarvärmen slår emot henne när hon sneddar över den heta asfalten och hittar fram till chefens kontor.
Severin har lagt ansiktet i allvarliga, medkännande veck och hon hoppas att det ska vara över snabbt, så hon kan komma ner till sitt eget kontor och sätta igång med vilket ärende som helst som kan avleda hennes tankar, bara för ett ögonblick.
Han harklar sig och kastar en blick på ett par hophäftade papper.
– Psykologen menar att du är redo nu. Håller du med?
– Ja, säger hon bara.
De många månaderna ensam har gjort att hon kommit ifrån vanan med de långa målande, förklaringar hon gärna använde förr. Då hon hade en son.
Severin harklar sig. Han verkar nästan mer obekväm med situationen än hon själv.
– Ja. Vi har ju i princip redan fördelat de stora sakerna här inför semestern. Juel och Johansson är djupt upptagna med bankrånarmålet och Pelle håller på att avsluta undersökningen av den misstänkta dödsolyckan i hamnen.
Ta dig tid nu att landa
Han säger inget om Helenes fasta partner Erik Lau, men hon vet från vykortet han har skickat till henne att han fortfarande är på föräldraledighet i Vietnam och inte kommer tillbaka förrän till hösten.
– Så vi har inte riktigt så mycket nu. Du kanske kan se om det är något gammalt kallt fall som behöver dammas av lite? Bara tills det dyker upp något, eller hur? säger Severin ursäktande.
När Helene var på kontoret sist var det en evig kapplöpning med tiden. Ärendena hopade sig och de skulle ha behövt en bemanning som var tre gånger så stor. Att högen plötsligt skulle vara borta när både hon och Lau varit borta verkar osannolikt.
– Jag är inte här för att ha något anpassat skrivbordsarbete, säger hon utan omsvep.
– Nej nej nej, självklart inte, säger Severin så förläget att hon får en känsla av att precis det var meningen.
Han rotar lite på skrivbordet:
– Vi har den här anmälan som kom in i morse. Troligen bara något rutinmässigt, men de vill gärna ha ut en utredare för säkerhets skull.
Han räcker över lappen till henne och hon ser förvånat upp på honom.
– Naturhistoriska riksmuseet?
– Ja. Det är säkert inget och jag uppfattade inte riktigt vad som hade hänt, men kan inte du bara ta det?
Hon tar emot pappret, vill inte verka ha svårt för att samarbeta. Hon har trots allt varit borta länge.
– Bara någon gång under dagen, okej? Ta dig tid nu att landa och komma in i rutinerna igen.
– Ja. Tack, säger hon.
Redan innan hon är ute genom dörren är Severin i färd med att ta ett samtal på mobilen.
Hon går genom korridoren och allt är så välbekant. Doften av kaffe som stått lite för länge, Juels envisa användning av rakvattnet Old spice, särskilt genomträngande i sommarvärmen, och det sätt som hennes sandaler låter mot det slitna linoleumgolvet.
De delar kontor alla sex i gruppen och hennes bord brukar vara mittemot Erik Laus.
Juel och Johansson sitter med var sin kaffe och tittar på högar av papper med långa rader på. När de får syn på henne blir de först helt tysta och säger sedan samtidigt:
– Vi trodde att du skulle komma tillbaka först nästa vecka, säger Juel.
– Förlåt, vi skyndar oss att plocka ihop, säger Johansson i munnen på honom.
Helene sneglar mot sitt gamla skrivbord som är täckt av papper sorterade i högar.
Hon orkar inte med det som kommer nu. Kondoleanserna. De obekväma och kanske därför alltför formella orden som inte når in till henne som någon form av tröst. De tjänar inte annat till än att frammana bilden av en tapper Jonas som ler blekt med huvudet vilande på en kritvit sjukhuskudde, som hans hud nästan smälter ihop med.
Och vad ska hon svara dem? Att det går bra? Det gör det ju inte.
Snabbt ger hon dem ett falskt leende som når hela vägen upp till tandköttet.
– Det är okej. Severin har skickat ut mig för att kolla ett ärende. Jag är tillbaka om en timme, säger hon och vänder på klacken och går ut till bilen igen.
Förr var det här museets källarparkering
Hon kör genom stan med öppna fönster och njuter av att vinden svalkar lite. Hon riktar all sin uppmärksamhet mot känslan i kroppen, svetten som pärlar under armarna, den kalla luften som träffar pannan och hur hennes långa, mörka hår känns som en björnskinnsmössa i värmeböljan.
När hon svänger in på parkeringen vid Naturhistoriska riksmuseet har hon fått så pass mycket kontroll över sig själv att hon kan koncentrera sig på anmälan, som har gjorts av en museichef Jens Strange. Hon frågar efter honom i biljettluckan som ligger strax intill kiosken omgiven av plast-dinosaurier, delfin-gosedjur och nyckelringar med fossiler.
Medan hon väntar ser hon sig omkring och njuter av museets svala skugga och lugn. Inte många turister verkar vara redo att byta bort solskenet i Stockholm mot montrarna med allt från påfåglar till valrossar och uppstoppade bävrar.
– Är det du som är från polisen?
Helene vänder sig om mot den ljusa kvinnostämman och tänker att det måste vara Stranges sekreterare.
– Ja. Jag är utredare Helene Thorsson.
Kvinnan nickar vänligt. Vid närmare granskning liknar hon ingen sekreterare, där hon står i en blommig sommarklänning med en öppen vit rock över. Det korta ljusa håret och de mörka glasögonen för snarare tanken till en forskare på väg att knäcka cancergåtan. Helene viftar bort tanken med en kraftansträngning. Inte tänka på Jonas nu, bara få det här ärendet avklarat.
– Strange hade inte tid. Vi har en viktig konferens nästa vecka som han måste förbereda. Så du får hänga på mig, säger hon vänligt, innan hon räcker Helene handen med ett varmt leende, som Helene inte kan låta bli att besvara helt automatiskt.
– Maria Langberg, presenterar hon sig.
– Okej. Du kan kanske berätta vad det handlar om? Anmälan var ganska vag.
– Japp. Vi tänkte att det var bättre att ni själva kom förbi och såg vad det var. Jag är ganska säker på att det bara är en registreringsmiss. Någon idiot har glömt att föra in något i protokollet, det har hamnat på fel lager eller vad vet jag. Men vi måste ju följa procedurerna när sånt här händer.
Helene blir mer och mer förbryllad:
– Vad menar du?
– Ja, alltså när vi hittar något som det här.
– Men det står inte i anmälan vad det är ni har hittat? säger Helene frustrerat.
– Du får följa med, säger Maria Langberg och leder henne ut ur museets foajé igen och tillbaka mot parkeringen hon nyss kom från.
Här har vi den alltså – valkällaren
De går ner i en liten asfalterad sänka och står framför en metallport som verkar leda in till ett garage.
Maria Langberg trycker in en sexsiffrig kod som får porten att långsamt och motvilligt lyfta sig, som om det var evigheter sedan någon smorde den.
– Förr i tiden var det här museets källarparkering. En plats där museidirektören och ledningen kunde ställa sina bilar.
Porten är nästan uppe nu och en obestämd lukt träffar Helenes näsborrar som drar ihop sig i protest. Fuktig betong, gamla ben och en kemisk lukt av konserveringsmedel.
– Men efterhand som vi behövde mer plats på museet drogs parkeringsprivilegierna in och här har vi den alltså – valkällaren.
Maria gör en gest in mot ett rum som är lågt i tak och fullt till brädden med valskelett och gigantiska valbarder som legat i åratal i mörkret. Det ser ut som en kuslig kyrkogård.
Hon ser nu att det finns en liten stig på betonggolvet mellan de många hyllorna med ben och benhögarna på golvet. Vissa av benen är fortfarande vita, medan andra är i olika stadier av gult, övergående i åldrad tobaksbrun.
– Ja, jag vet att det ser rörigt ut. Men det finns ett system. Grönlandsvalarna ligger för sig här borta. Resten är någorlunda ordentligt arkiverade. Men samlingen härstammar ju från en tid när det var vanligt att donera döda valar till museet. Ser du där borta? Där har du ryggraden från en blåval. Man kan fortfarande knappt förstå hur stora djuren är.
Ill: Midjourney
Maria pekar längre in i rummet och tänder ljuset medan garageporten automatiskt glider ner igen. Lysrören blinkar några gånger i protest mot att bli väckta ur sin dvala, men fyller sedan rummet med ett vitt, vetenskapligt sken.
Valens långa ryggrad vilar på ett stort stativ och Helene tycker det är oändligt sorgligt att tänka på det stora däggdjuret som ligger här ensamt i mörkret, långt från havet.
– I dag är det inte många som använder valkällaren. Vi besöker den nästan bara när vi har specialturer efter stängning, förklarar Maria.
– Ja, men ni hade något ni ville anmäla? Det kan jag kanske få se? frågar Helene för att få tillbaka dem på spåret.
Hennes fascination av den illaluktande källaren är inte som Marias och hon längtar efter att få det överstökat, komma bort från sjukhuslukten som påminner henne alltför mycket om barnavdelningen, dropp och kanyler.
– Ja, förlåt. Jag blir bara så fascinerad av det här och jag är ju mest van vid att vara guide.
Hon går längre in i rummet och tecknar åt Helene att följa efter.
I det ena hörnet står en hylla full av gamla lådor av mörkt trä med etiketter som verkar skrivna med reservoarpenna, fastklistrade med lim.
– Ja, vi hade satt en av våra praktikanter på att städa upp här nere. Elias. Han är en snäll person, men han är inte så bra på kontakt med besökarna. Han har liksom inte den där naturliga känslan för vad barnen vill höra om, om du förstår vad jag menar.
Det gör Helene egentligen inte, men nu vill hon bara bli klar, gå ut i solljuset och den friska luften.
Maria pekar på en låda på den översta hyllan.
– Ja, så hittade han ju den här och kom upp till mig. Jag bad honom att ställa tillbaka den precis där den stod. Jag har ju sett nog med kriminalserier för att veta att man inte ska pilla på något, säger hon och tittar på Helene som för att få erkännande.
Vi ska ju anmäla fynd av mänskliga kvarlevor
Helene betraktar lådan. Den är lite större än en bananlåda och består av blanka, mörka sidor. Förmodligen teak, bedömer hon. Etiketten är bleknad och det ena hörnet fransigt. ”Grönlandsexpeditionen 1938” står det med vacker skrivstil, skrivet av en hand som kanske en gång har harpunerat valar men som för länge sedan blivit sänd till den sista vilan.
Helene ser sig omkring och får syn på en låda med engångshandskar som ligger på en av hyllorna vid dörren. Det måste vara de som personalen använder när de flyttar valskeletten.
– Får jag ta ett par? frågar hon och utan att vänta på svar drar hon på sig de blå latexhandskarna och ställer sig på tå så hon precis kan nå lådan och ta ner den på golvet.
– Var det den här?
Maria bekräftar med en nick och pratar nervöst.
– Jag är säker på att det inte är något. Kanske någon sorts felarkivering. Kanske från något annat museum? Och förlåt att vi ens ringde om det inte ens är något.
Locket sitter förvånansvärt hårt, men till slut kan Helene lirka upp det.
Ill: Midjourney
En skalle ler rakt upp mot henne. Under den kan hon se vad som troligen är resten av kroppen, packad som en kuslig byggsats för arkeologer, lårben, revben och beniga fingerleder.
– Vi ska ju anmäla fynd av mänskliga kvarlevor, men vi räknar verkligen med att det i själva verket är något annat museum som på något sätt har slarvat bort lådan. Vi håller ju bara på med zoologi, fortsätter Maria.
Helene böjer sig ner och undersöker skallen närmare. Håller lådan mot ljuset, och det råder inget tvivel. Skallen är kritvit.
Utan att fråga mer ställer hon varsamt ner lådan igen, tar av sig gummihandskarna och ringer på mobilen.
– Jag behöver ett fullt team till Naturhistoriska riksmuseet så fort som möjligt, säger hon, och så snart samtalet är avslutat vänder hon sig mot Maria:
– Vi måste låsa källaren. Vem har tillgång till den förutom du?
Maria vrider sina händer.
– Ja, de flesta anställda har ju koden. Så mer eller mindre alla.
– Jag vill ha en lista, säger Helene strängt.
– Ja, självklart, men…
– Och så vill jag att du hämtar din chef Jens Strange. Jag måste prata med honom, men jag kan inte lämna fyndplatsen förrän mina kollegor från NFC har säkrat den.
– NFC? Vad pratar du om? frågar Maria, nu tydligt orolig.
