Utåt sett har jag det perfekta livet, men på insidan har jag ibland nästan gått sönder. Jag trodde att jag var ensam om problemen, men så otroligt fel jag hade …
Andrea förlorade ögat i cancer
Mitt liv har nästan alltid gått som på räls. Lycklig barndom, lyckade studier, bra arbete och en trofast och kärleksfull äkta man. Två barn, en pojke och en flicka, en vacker villa i ett bra område, ett litet torp att njuta av sommaren i.
Utåt sett har jag haft det perfekta livet – ett liv som jag gärna berättade om genom vackra bilder på Instagram – men på insidan höll jag på att gå sönder.
Känslan smög sig på långsamt över lång tid, och till en början trängde jag undan den. Jag hade jobbat för mycket, engagerat mig lite för mycket i barnens idrottsaktiviteter, tagit på mig lite för mycket som klassförälder …
Men jag tror att jag redan då förstod att det handlade om något annat, något större, och det skrämde mig så mycket att jag inte ville tänka på det.
Höll uppe en fasad
Till sist blev det omöjligt för mig. Jag blev trött, håglös, låg och sorgsen. Minsta småsak fick mig att tappa fotfästet och jag fick sömnproblem och hjärtklappning.
Till slut gick all min energi åt till att hålla uppe fasaden, vilket naturligtvis tog ut sin rätt, inte bara på mig utan även på min familj. Både Magnus och barnen märkte att något var fel, att mitt glättiga leende var tillkämpat, att jag ständigt var nervös, men när de frågade låtsades jag som om allt var som det skulle.
Att prata med någon föll mig aldrig in – jag trodde inte att någon skulle förstå. De skulle tycka att jag var bortskämd, gnällig, otacksam. Jag hade ju allt, så vad hade jag egentligen att klaga på?
En enorm respons
Men en kväll, efter att familjen somnat och jag själv låg klarvaken med hjärtklappning, kände jag att jag var tvungen att göra något. Jag loggade in på mitt Facebook-konto och skrev några rader som jag publicerade offentligt innan jag hann ångra mig:
”Jag vet att jag borde må bra. Jag har allt som någon kan önska sig. Ändå känns det som om jag drunknar inombords. Jag vet inte hur man pratar om det här, men nu försöker jag. Om det finns någon därute som känner igen sig, hör gärna av er.”
Efteråt kunde jag faktiskt somna. Och när jag vaknade på morgonen hade något hänt. Inlägget hade delats över 100 gånger, fått hundratals kommentarer – och jag hade fått 50 privata meddelanden.
Det var småbarnsmammor, tonåringar, pensionärer, folk från olika yrkesgrupper och av olika kön. Vissa var vänner från förr, sådana som fanns med i vänlistan på Facebook, andra var främlingar. Alla skrev de om sin egen ångest, stress, oro och rädsla – och om sin tystnad.
”Ditt inlägg satte ord på något som har skavt i mig nästan hela mitt liv. Jag trodde jag var ensam. Dina ord har gett mig tröst” skrev en för mig okänd kvinna.
Meddelandena blev som terapi
Jag satt vid köksbordet och läste alla kommentarerna och meddelanden och plötsligt började jag gråta. Men det var en lättnadens gråt – tårarna som föll kändes renande och nästan glädjefyllda. Vetskapen att så många kände precis som jag gav en tröst och en styrka som lyfte mig ur den allra värsta ångesten.
Meddelandena fortsatte att komma och jag tog mig tid att svara på vartenda ett, utförligt och personligt. Det blev som en terapi i sig och allt kändes så mycket lättare nu när jag visste att jag inte var ensam.
Jag hade alltid tänkt att ett bra, välordnat liv skulle innebär ett slags skydd mot psykiska problem men nu förstod jag att det inte alls stämde.
”Man kan ha ett lyckligt liv och ändå vara olycklig”, skrev en man till mig och de orden gick rakt in i mitt hjärta.
Han ville inte tränga sig på
Jag startade en Facebookgrupp som jag döpte till ”Vi som borde vara lyckliga”, och den fick ett enormt genomslag. Det dröjde inte länge förrän vi var flera tusen medlemmar och i gruppen skrev vi om allt, om både vår ångest och våra lyckliga stunder.
Att öppna upp där gjorde det också lättare för mig att öppna mig för min familj. Det visade sig att Magnus länge anat att jag var svårt drabbad av ångest men han hade inte velat tränga sig på.
Efter en tid tog lokalradion kontakt med mig och frågade om jag ville vara med i ett program och prata om den svårbestämbara ångest som jag berättade så öppet om i gruppen. Jag frågade Magnus vad han tyckte och han gjorde omedelbart tummen upp.
– Det är klart du ska göra det, folk pratar alldeles för lite om hur de mår och du kanske kan hjälpa fler genom att låta dig intervjuas, sa han.
Vill ge ut en bok
Det är nu några år sedan och sedan dess har mycket hänt. Ångesten har jag kvar men jag har en helt annan kontroll på den nu än tidigare, och framför allt skrämmer den mig inte på samma sätt längre.
Facebookgruppen har vuxit ännu mer och numera håller jag också föreläsningar, både digitalt och fysiskt. Tillsammans med några vänner i gruppen försöker jag sammanställa personliga berättelser till en bok som vi ska försöka få utgiven.
Inget av detta hade varit möjligt om jag inte hade brutit tystnaden.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?