Agnetha fick en dödsdom – cancern hade spridit sig

Agneta fick dödsdom
Den oförklarliga tröttheten berodde på 
aggressiv bröstcancer. Sedan visade röntgen att cancern spridit sig till skelettet. Agnetha 
sörjde att inte få följa sina barn och barnbarn. Och alla hennes närmaste försökte förstå, stötta och samtidigt förbereda sig på det allra värsta.

Prognosen var att hon skulle dö och Agnetha Lantz planerade sin bortgång. Hon såg över konton och lösenord eftersom hon ville avsluta allt och hon förberedde sin begravning – hon till och med spelade den musik hon valt ut för sina barn. Och barnen var förtvivlade: ”Nu går det åt skogen för morsan”, tänkte de mer än en gång.

– Men det gick inte åt skogen, säger en strålande glad Agnetha. Jag klarade mitt livs tuffaste match, kampen mot cancer, och i dag är all cancer borta. Jag är friskförklarad, även om sjukvården kommer att följa upp mig ännu ett par år.

Annons

Agnetha, 61, bor i Tranås och har barnen Susann, 33, Christian, 29, och Ellinor, 28. Hon är frånskild, men hon och exmaken Ingvar har bra kontakt. Hon är verksamhetsledare på ABF Östergötland, fritidspolitiker med flera tunga uppdrag och van vid att det ibland kan storma. Men inget är jämförbart med de orkanvindar som började svepa in i hennes liv runt årsskiftet 2016-17 och som var nära att släcka hennes låga. Allt började med en oförklarlig trötthet.

– Jag har alltid haft många järn i elden och nästan varit outtröttlig, berättar hon. Men precis innan årsskiftet började jag känna mig kraftlös. När jag kom hem från jobbet kunde jag bli sittande i bilen en halvtimme och mer innan jag orkade ta mig upp för de tre trapporna till lägenheten.

Annons

Sådant var hon inte van vid, men att hon hade drabbats av svår bröstcancer fanns inte i hennes begreppsvärld. Det var ju inte särskilt länge sedan hon varit på mammografi och då var allt bra. När en väninna ordnade en fest på Alla hjärtans dag den 14 februari 2017 blev hon för första gången orolig: Hon fick tacka nej till festen eftersom hon inte orkade gå och något sådant hade hon aldrig tidigare varit med om.

Upptäckte knöl i bröstet

Hon kämpade med sin trötthet och glömmer aldrig den sjätte april 2017. Hon skulle i väg på ett möte och stod i duschen när hon upptäckte knölen i bröstet.

– Jag ringde omedelbart vårdcentralen och fick tid dagen efter. Sedan ringde jag min äldsta dotter Susann.

Susann följde med henne till vårdcentralen och där undersöktes hon. Läkaren upptäckte också en knöl i armhålan och hon remitterades till onkologen i Jönköping där hon fick en återbudstid efter helgen.

Annons

Susann och Ellinor var med henne och de möttes av en fantastisk sköterska som tog hand om dem på bästa sätt. Hon undersöktes av läkare och svaret lät inte vänta på sig: Hon hade drabbats av trippelnegativ cancer som är mycket allvarlig och riktigt aggressiv. Läkarna hade hittat tre knölar i armhålan och cancern hade spridit sig. Agnetha bestämde sig genast för att ta till sitt bästa vapen: humorn.

– Jag ville skoja om eländet och hela familjen gick in för att vara positiv, minns hon med ett leende.

Jag skulle inte få se mina barnbarn växa upp

Snart fick hon börja med cellgifter och en kort tid därefter genomgick hon en röntgenundersökning. Läkarna upptäckte då skuggor vid ryggen som tydde på skelettcancer och sa att överlevnaden bara var ett par år.

– Då snurrade tankarna, berättar Agnetha. Först insåg jag att detta skulle göra fruktansvärt ont, sedan kom alla andra negativa tankar: Varför hade jag drabbats så hårt, jag som alltid jobbat och kämpat. Var detta tacken?

Hela familjen slöt upp vid hennes sida och träffade läkaren som återigen fick förklara att det troligen var skelettcancer. De pratade länge med läkaren, och samlade sedan kraft och mod och gick ut och åt en god lunch. Alla var inställda på att detta var början till slutet.

Agnetha sitter med en temugg i handen och berättar om sin svåra tid med cancer.
– Först insåg jag att detta skulle göra fruktansvärt ont, sedan kom alla andra negativa tankar: Varför hade jag drabbats så hårt, jag som alltid jobbat och kämpat, säger Agnetha om tankarna när hon fick veta att cancern spridit sig till skelettet. Foto: Lena Holmgren

Läkarna hade fel

Barnen fanns där och stöttade, bästa väninnan Ann-Mari som bor i Stockholm likaså. Hon ringde varenda dag och peppade Agnetha som bestämt sig för att kämpa som ett lejon.

– Det jobbigaste var faktiskt mina barnbarn säger hon. Mina barn är vuxna och har egna liv, men jag skulle inte få se mina barnbarn växa upp. Jag skulle inte få hämta eller lämna på dagis och inte vara med på deras skolavslutningar.

Leon, som då var ett år, skulle aldrig minnas henne och Hugo, fem år, skulle bara komma ihåg henne lite diffust. Det smärtade henne, samtidigt som hon förberedde det som hon trodde skulle bli hennes allt för tidiga död.

Jag fick ett liv till

Men, under sker och även läkare kan ha fel. I två månader levde Agnetha med sin dödsdom, sedan framkom det att hon inte hade skelettcancer. Skuggorna på röntgen visade sig vara förslitningsskador på ryggen.

– Jag blev så tacksam, även om jag var långt ifrån frisk. Cancern hade nu satt sig i binjuren och tumören i bröstet som jag trodde skulle explodera var stor som ett spädbarnshuvud.

Cellgifter sattes in och Agnetha började tappa hår. Hon insåg att det bara fanns en enda sak att göra, att klippa av det axellånga, blonda håret. Hennes syster är frisör och hon var den som höll i saxen när hårsvallet föll, assisterad av lille Hugo som också var med. Det som blev kvar trillade snart av och detta upplevde hon som det värsta av allt. Visserligen fick hon prova ut en peruk, men den kunde inte mäta sig med hennes eget hår.

– Att tappa håret och möta den skalliga personen i spegeln var fruktansvärt, säger hon med eftertryck. Plötsligt blev jag min pappa och nu var jag både sjuk och ful.

Barnen överraskade henne på födelsedagen

Men cellgiftsbehandlingen var något hon måste igenom. Cancern i binjuren gick inte att operera och dessutom hade hon cancer i lymfsystemet. Men det kändes ändå som en seger då den tidigare prognosen ju hade varit skelettcancer och att hon snart skulle dö. Men då beskedet var felaktigt tändes livsgnistan och hon genomgick behandlingen full av inre styrka.

Agnetha mådde inte illa av cellgifterna, men var fruktansvärt trött. Så såg livet ut och hon var fast besluten att göra det bästa av situationen och kunde till och med skoja om eländet. Hon försökte i möjligaste mån leva som vanligt även om hon var sjukskriven och trots att hon fick ta sig igenom det ena efter det andra. I augusti 2017 genomgick hon en operation och knölen i bröstet togs bort.

– I september, under pågående behandling, drog jag och Ann-Mari till Grekland en vecka för att njuta av sol och värme. Jag försökte hela tiden leva så vanligt som det bara gick och jag vägrade stanna upp.

Tumören var stor som ett spädbarnshuvud

Det fanns glädjeämnen, men det fanns också sorg och djup oro. Mitt i detta elände skulle Agnetha fylla 60. Sedan flera år tillbaka hade hon bestämt sig för att ha en stor fest för att fira födelsedagen, men insåg nu att det inte skulle vara genomförbart. Fast då hade hon inte räknat med sina barn…

Agnetha sitter I en soffa med sin familj och sina vänner – som stöttat henne under sjukdomstiden.
– Det är ett h-vete att gå igenom, men har man trygga människor omkring sig klarar man det, konstaterar Agnetha, med sin stora familj runt sig. Foto: Lena Holmgren

Barnen ordnade en överraskningsfest för henne. Kontakter togs med släktingar och vänner via sociala medier och alla slöt upp i festlokalen i Tranås. Och dit lurades Agnetha med bindel för ögonen.

– Jag hade trott att den närmaste familjen skulle ut och äta och blev grundlurad i positiv bemärkelse. När jag fick ta av mig bindeln och upptäckte det ena kända ansiktet efter det andra kände lyckan inga gränser. Jag har aldrig blivit så överraskad i hela mitt liv.

Festen blev väldigt lyckad och ingen pratade om cancer, den var inte bjuden. När släkt och vänner hade frågat hur de skulle uppvakta Agnetha svarade barnen att hon nog önskade sig pengar till en resa. Den blev verklighet och i december åkte hon med barn och barnbarn till Spanien.

Opererade bort lymfkörtlar

Det kändes jättebra och hon blev väldigt pigg, men när Agnetha kom hem gav livet henne en ny smäll. Hon fick influensa, lunginflammation och bältros och var väldigt dålig i februari 2018. Men i mars var hon tillräckligt stark för att genomgå en operation och 26 lymfkörtlar togs bort.

– Efter operationen var det bara att upp och hoppa och jag gjorde det direkt, säger hon med mycket envishet i rösten.

Det var en riktig hästkur och det värsta jag varit med om

Sedan väntade strålningsbehandlingar som gav bästa tänkbara resultat: Läkarna kunde bekräfta att all cancer var borta. Men hon fick inte glädjefnatt, hon konstaterade lugnt att hon var en av dem som skulle få förmånen att leva vidare och att döden fick vänta.

Men än var hon inte färdig för att lämna sjukvården. Hon fick ledigt några veckor och sedan väntade en tolv veckor lång cellgiftsbehandling.

– Det var en riktig hästkur och det värsta jag varit med om. Jag satte kryss i almanackan, nu var jag en dag närmare avslutningen på behandlingen. Och när jag gått i mål åkte jag fem veckor till Spanien tillsammans med syrran. Det var nog ganska tufft gjort, men väldigt skönt.

I dag är hon frisk och det är en ny Agnetha som träder fram efter denna mycket tuffa resa. Hon har alltid gett järnet, men har nu fått lära sig att ta det lite lugnare. Krafterna räcker inte alltid till och hon får avsätta tid för vila. Hon har klarat detta med stöd av nära och kära, men har fixat sjukdomstiden galant – mycket tack vare sin medfödda inre styrka. Hon har vägrat leva som sjuk utan hela tiden bevarat det friska.

– Det är ett h-vete att gå igenom, konstaterar hon, men har man trygga människor omkring sig klarar man det. Men det har inte bara varit av ondo, jag har lärt mig mycket om livet under resans gång – jag har fått möjlighet att leva ett liv till!

Att vara anhörig till någon som får cancer

Agnethas äldsta dotter berättar:

Vad var din första tanke när din mamma ringde och talade om att hon upptäckt en knöl i bröstet?

– Jag blev väldigt rädd och fick en känsla av att allt inte stämde. Jag följde med henne till vårdcentralen och såg direkt på läkaren att det var allvarligt. Det var ingen bra feeling.

Susann Bohman, 33, Agnethas äldsta dotter.
Susann Bohman, 33, Agnethas äldsta dotter.

Hur reagerade du när ni fick veta att det var aggressiv bröstcancer?

– Det var chockartat. Jag var 31 år och nybliven mamma och jag tänkte genast: Hur löser jag det här? Jag insåg hur mycket mamma betyder för mig och hur hemskt det skulle vara att mista henne. Samtidigt tänkte jag mycket på min då ettårige son Leon som skulle vara tre när mamma dog – han skulle inte ha några minnen av sin mormor. Och vem skulle jag ringa om mamma inte fanns?

Hur gick dina tankar när ni trodde att mamma hade skelettcancer?

– Jag tänkte mycket på hur ont det skulle göra och funderade över hur mamma skulle klara alla dessa smärtor. Och skulle jag som storasyster ta över mammarollen i familjen? Det var jättetungt.

Agnethas son berättar:

Hur kändes det när mamma skojade om cancern?

– Mamma har alltid haft mycket humor och att kunna skämta om cancern gjorde det lättare för hela familjen. Annars var det en väldigt tuff tid, då man slets mellan hopp och förtvivlan.

Vad tänkte du när din son Hugo var med och klippte av sin farmors hår?

– Det var väldigt känslosamt, men jag tyckte ändå det var viktigt att han var med för att förstå vad som egentligen hände. Men efteråt har han inte pratat om det så mycket, även om han nämnt det någon gång. Det har hänt att vi pratat om det.

Christian Lantz, 29, Agnethas son.
Christian Lantz, 29, Agnethas son.

Hur kändes det att se sin mamma flintskallig?

– Det var en ovan syn, men hon var fort farande mamma även om det var en väldig omställning. Hon hade ganska långt hår innan och plötsligt var allt borta. Men mamma har alltid varit väldigt stark och delade med sig av sin styrka, så tillsammans tog vi oss igenom den tiden.

Agnetas yngsta dotter berättar:

Trodde du att mamma skulle vinna kampen mot cancern?

– Ja, jag trodde faktiskt det. Hon frågade mig flera gånger om hon skulle klara sig och varje gång svarade jag: Du kommer att fixa det. Det kändes väldigt tungt när hon sörjde och trodde att hon skulle dö.

Ellinor Lantz, 28, Agnethas yngsta dotter.
Ellinor Lantz, 28, Agnethas yngsta dotter.

Vad tänkte du när hon spelade musiken som hon skulle ha på sin begravning?

– Det var fruktansvärt jobbigt när hon förberedde sig på att hon inte skulle klara det. Samtidigt var hon stark och varken hon eller jag gav upp i tanken. Men när hon spelade begravningsmusiken bad jag henne lägga av.

Kan du beskriva känslan du fick när det stod klart att det inte var skelettcancer?

– Det var en stor lättnad och jag tänkte ”fasen vad skönt”. Men jag var fortfarande orolig, det fanns annat som spökade i kroppen, även om det var en etappseger.

Agnethas bästa väninna berättar:Hur kändes det att se sin bästa väninna så sjuk?

– Det var jättejobbigt, det är svårt när man ser någon så sjuk. Jag tänkte inte på mig själv, allt gick ut på att underlätta för Agnetha. Men jag tror aldrig att jag accepterade att hon var så sjuk, hon höll hela tiden humöret uppe och kunde skämta om cancern. Det påverkade absolut inte vårt förhållande, men jag insåg hur skört livet är.

Ann-Mari Schwartz, 54, Agnethas bästa väninna.
Ann-Mari Schwartz, 54, Agnethas bästa väninna.

Vad är det värsta minnet under Agnethas sjukdomstid?

– Det var när jag fick veta att cancern hade spridit sig och att det inte fanns något att göra. Det som återstod var palliativ vård.

Vad tänkte du inför er semesterresa till Grekland under Agnethas behandling?

– Det var ingen skillnad, vi är inte så mycket för hålligång utan tar det alltid lugnt när vi är ute och reser. Vi äter, fikar och njuter av tillvaron och är nöjda med det.

Agnethas exman berättar:

Kan du beskriva Agnetha under sjukdomstiden?

– Det var stor skillnad, det var som natt och dag, men hon var stark hela vägen och försökte hela tiden se framåt. Men för mig var det en chock, jag har aldrig upplevt så svår sjukdom på nära håll.

Hur reagerade du när du fick veta att hon hade skelettcancer och bara två år kvar att leva?

– Då blev det kaos i huvudet, allt skulle plötsligt ligga i mina händer. Agnetha har alltid varit bra på att pussla ihop familjen och hur skulle jag klara den biten? Jag vet att jag tänkte ”att det är tur att barnen är vuxna”, men det var ingen rolig tid.

Ingvar Lantz, 54, Agnethas exman.
Ingvar Lantz, 54, Agnethas exman.

Hur beskriver du Agnetha i dag?

– Det är ingen skillnad, hon är framåt och social och igång med både jobb och politik. Hon är aldrig ledig, men det märks att hon fortare blir trött i dag.

Av Anna Lindau Backlund

Foto: Lena Holmgren

Mer inspirerande innehåll från allas.se: