Ainbusksystrarna har stöttat varandra under de tuffa åren
Ainbusksystrarna Marie och Josefin sitter på ett fik i Visby. Ute sliter vinden i husknuten, inne brinner stearinljus på borden och stämningen är varm. Systrarna sprudlar av energi och optimism inför comebacken men är också påtagligt nervösa. Trots att de varit artister mer eller mindre hela livet.
– Vi har ju en viss rutin på det här. Vi har stått på scenen sedan vi var små, vi har ett eget uttryck och vi har sjungit och skrivit i många år. Nu har vi väntat ett tag på rätt ögonblick att komma tillbaka. Men livet pågår hela tiden, exakt rätt ögonblick kommer inte bara så där, resonerar Marie.
– …men nu känns det som att det är rätt ögonblick att försöka. Om det blir som vi har tänkt oss så blir det väldigt bra, fullföljer Josefin.
Men det har inte varit självklart för systrarna att söka sig tillbaka ut i offentligheten. När de slog igenom för mer än 30 år sedan blev de Ainbusk med hela svenska folket. De fyra unga tjejerna från När på södra Gotland – Birgitta Jakobsson, Annelie Roswall, Marie Nilsson och Josefin Nilsson gjorde succé direkt!
Från allra första början var dock inte Josefin Nilsson med.
– Du var för liten då, säger Marie till sin åtta år yngre syster.
Storasyster Marie började spela klassisk musik, mycket piano.
– Jag gick skrivarkurser och tog musiklektioner. Samtidigt var jag blyg och rädd som liten, jag var ”storasyster duktig” med fläta och glasögon, minns Marie sin tidiga barndom.
Samtidigt visade sig lillasyster Josefin vara ett musikaliskt underbarn som redan då gjorde stort intryck på sin storasyster.
– Hon kunde sjunga så starkt och hon hade en sådan utstrålning. Det var helt magiskt! berättar Marie.
– Jag började tidigt och jag visste vad jag ville. Allt var bara så roligt, minns Josefin samma period.
Marie Nilsson Lind och Josefin Nilsson hyllades stort
Redan då höll systrarna Nilsson ihop i vått och torrt och de svetsades samman än mer under tiden som följde; genom de enorma framgångar som Ainbusk rönte, men också genom motgångarna som skulle komma.
Gruppen hade hyllade krogshower i Stockholm, Göteborg och Malmö och en bit in på 2000-talet även julshower och en bejublad julskiva.
– Turnéerna var otroligt kul, men det var samtidigt tufft och slet en del, säger Marie.
Framgångssagan Ainbusk höll på till långt in på 2000-talet men sedan tog det stopp. Att ständigt vara påpassad av media och leva i offentlighetens ljus var slitsamt.
År 2009 valde Josefin Nilsson att ta en paus. Men det som var tänkt att bli ett kortare uppehåll blev betydligt längre än tänkt…
– Jag flyttade hem till Gotland för att komma ifrån allt. Första tiden bodde jag hos våra föräldrar i När.
– Men sedan kom du hit, tillägger hon med ett leende och ger systern en knuff i sidan.
Drabbades av psykisk ohälsa
Marie hade även hon haft en tuff tid. Ända sedan tonåren har hon lidit av depressioner. Under långa perioder av framträdanden, skivinspelningar och en inrutad artistvardag trängde hon de mörka känslorna åt sidan. Men till slut höll det inte längre.
– Det finns ett lyckorus i att stå på scenen. Och visst, det blir ett sätt att glömma, säger hon men konstaterar samtidigt att det är ett resonemang som inte håller i det långa loppet. Det har varit en kamp, det har det. Men jag försöker leva med det.
I samma veva tvingades Josefin till två operationer av ryggen, vilket ledde till flera stelopererade kotor.
– Vi har varit sjuksköterskor åt varandra under lång tid, stöttat och hjälpt varandra rent praktiskt, säger de båda unisont.
När Marie mådde som sämst åkte hon in och ut på psykiatriska kliniker, fick elchocker och mediciner.
– Man tar sig ur det till slut, men depressioner är ju inget som går över direkt, säger hon.
När Marie och Josefin återvände till hemön bodde de först tillsammans på Högklint söder om Visby. Sedan skaffade de ett gemensamt hus i Visby innerstad, och där bor de tillsammans än i dag. Marie är gift men maken bor än så länge kvar på fastlandet.
– Vi har bara varit särbor de senaste åren. Jag längtade så till Gotland, jag får kraft av att vara på ön och jag får kraften att vara kreativ med min syrra, beskriver Marie sitt särboskap – som nu ser ut att åter bli ett samboskap, för nu i vår är Magnus på väg till Gotland.
– Han har sålt sin lägenhet i Stockholm så nu letar vi hus här.
Ainbusksystrarna stöttar varandra
Josefin ser framtiden an med försiktighet när det kommer till kärleken.
– Jag tror på kärleken och vill gärna dela livet med någon, men inte till vilket pris som helst. Senaste åren har jag varit så sjuk att det mer har handlat om att överleva än om att leva. Så att höja blicken och fånga någons intresse har inte varit en möjlighet, jag har gått med solglasögon och hatten på… i regn, solsken, dimma och snöstorm. Men jag funderar på att ta av mig solglasögonen snart, säger Josefin.
Marie och Josefin är inte bara syskon och sambor, de är också bästa vänner. De stöttar varandra i såväl med- som motgång, och att de betyder oerhört mycket för varandra går inte att ta miste på.
– Om jag inte hade haft Marie…börjar Josefin, och hon säger det med en innerlighet, rakt ifrån hjärtat:
– …då vete fan. Hon ser mig, hon förstår mig, hon ger mig kraft. Med henne är allting möjligt. Även privat betyder hon förstås mycket, hon är min bästa vän.
– Jag känner samma sak. Vi är två sidor av samma mynt, säger Marie.
Den stundande comebacken på hemmaplan kom efter en fråga från chefen på Länsteatern på Gotland, Thomas Sundström. Han undrade om systrarna skulle kunna tänka sig att sätta upp en ny föreställning?
– Det är tack vare Thomas som vi kan göra det här, säger Marie om föreställningen som går under namnet Systrarna Sisters.
Även Abba-profilen Benny Andersson, som Ainbusk har samarbetat mycket med, finns med på ett hörn, han har skrivit en del av musiken till den nya föreställningen.
– Benny har stöttat oss i alla år, han har aldrig glömt oss, säger Marie.
Med sig in i projektet har de alla sina erfarenheter, mörka som ljusa. Och lite är det också därför de vill sätta upp en föreställning till, för att få berätta om livet. Svart på vitt, utan krusiduller eller försköningar. ”Allt mellan fostervattnet och balsameringen”, har de själva beskrivit innehållet.
Vill gå vidare med ny musik
Visst finns en liten rädsla för att depressioner och tunga minnen ska göra sig påminda igen när de återvänder till scenen. Men de gör det för att kunna gå vidare, för att lägga mörka tider bakom sig och för att kunna blicka framåt. För att försonas med sig själva.
– Människor ska bli berörda, det är nog huvudsaken. Om de sedan blir arga eller lyckliga eller glada, det får vi se. Men visst blir det personligt, om det ska bli bra måste det komma härifrån, säger Josefin och lägger handen på hjärtat.
– Vi ska hitta tillbaka till det vi hade från början, det vi älskar och vill och kan. Det blir mycket ytterligheter, inte så mycket däremellan, säger Marie.
– Vi är inga trallande flickor som sjunger snälla sånger längre. Det får inte bli så att vi är artister bara för sakens skull, vi måste ha något att säga, fortsätter Josefin.
Det är premiär den 20 februari och sedan ges närmare 30 föreställningar under våren.
– Om det blir som vi har tänkt oss… då blir det riktigt bra, myser Josefin Nilsson.
Av CHRISTER NILSSON
Foto: H PRESS AB, IBL, Stig Hammarstedt/Länsteatern