Aja Rodas: Jag tvingades ljuga om pappa– han satt ju i fängelse

Aja Rodas, 59 år, minns en händelse som hon funderat mycket på sedan hon blev vuxen.

Det var en vanlig dag då hon som liten flicka var ute och promenerade med sin mormor. Plötsligt kom Ajas pappa gående – och snabbt tog mormor Aja i handen och skyndade tvärs över vägen över till andra sidan gatan.

– Jag har funderat så mycket på det. Det var ju min pappa. Jag tror inte att det var det bästa sättet att försöka skydda mig.

Aja gör en kort paus men innan hon fortsätter:

– Pappa var en diffus figur som man inte skulle prata om. Det blev som en tystnadskultur. Mamma och mina morföräldrar tänkte nog att om vi inte pratar om honom så går det nog över. Och det var säkert i all välmening.

– Men det fanns så klart en sorg och en undran hos mig kring varför jag inte fick träffa min pappa. Som barn fantiserade jag mycket om honom.

Pappan var frånvarande under Ajas barndom

Skådespelaren Aja Rodas, yngst i en syskonskara bestående av tre flickor, föddes i Finland och var bara tre månader då hennes mamma och pappa separerade.

– Pappa var sedan frånvarande under hela min uppväxt. Han åkte in och ut ur fängelse. På något sätt vande jag mig vid att han inte fanns där och min morfar blev i stället som en pappa för mig.

'Aja förklarar att hennes mamma var 20 år då hon skilde sig. Den lilla familjen bodde därefter en tid hos mormor och morfar innan mamman gifte om sig.

– Hemma pratade vi finlandssvenska. Men ibland bytte de vuxna till finska och då visste jagatt de pratade om pappa.

I en hotellobby i Göteborg lutar sig Aja tillbaka i fåtöljen. Hon turnerar just nu med föreställningen Det ingen får veta om pappa – riktad till mellanstadieelever och baserad på de egna upplevelserna av att ha en pappa som sitter i fängelse.

– För någon vecka sedan var det en tjej som räckte upp handen och sa: ”jag är som du”. Hon kom fram efteråt och kramade om mig. Det var så starkt och modigt att hon vågade göra på det sättet.

Aja Rodas tvingades ljuga om sin pappa

Aja själv fick tidigt lära sig att inte berätta för andra om sin pappa. Du pratar väl inte om honom i skolan, hoppades familjen.

– Jag bar det som en hemlighet och när klasskompisarna frågade var min pappa var och vad han jobbade med skämdes jag och hittade på lögner. Jag sa bland annat att han var flygkapten. Det kom jag på eftersom min faster var flygvärdinna.

– Men det var väldigt jobbigt och ensamt att bära en sådan hemlighet.

Vid sällsynta tillfällen då pappan hade permission eller ”då han kommit ut ur fängelset och innan han gjort något dumt igen” – träffade Aja sin far.

– Det hände att pappa tog med oss systrar på kafé. Jag minns också några julmiddagar hos farmor och farfar. Men det var alltid väldigt spänt. Som barn vill man vara till lags. Jag var rädd att pappa inte skulle tycka om mig samtidigt som jag ville att han skulle se mig.

I tonåren hälsade Aja Rodas en enda gång på sin pappa i fängelset. Familjen hade vid tillfället flyttat till Sverige och Aja var på besök hos farmor och farfar i Finland.

– En morgon sa farmor att hon skulle besöka ”Loffe”, som pappa kallades, och undrade om jag ville följa med. Det var chockerande. Jag hade aldrig tidigare fått den frågan. Jag kände mig både nyfiken och lite rädd. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om mer än en sak som han sa: ”När jag kommer ut ska vi åka till Spanien”.

Aja blev sviken på nytt

Aja tystnar ett ögonblick innan hon lägger till:

– Den scenen finns med i pjäsen och barnen frågar alltid om vi åkte. Och nej, det gjorde vi inte och jag visste redan när pappa uttalade de orden att det inte skulle bli någon resa. Han hade svikit så många gånger tidigare.

I nästa andetag berättar Aja att hon under en period brevväxlade med sin pappa, men just alla svek gjorde att hon en dag slängde breven i sopnedkastet.

– Det gör mig lite ledsen nu. De hade varit en skatt att ha. Men samtidigt kan jag förstå mitt tonåriga jag.

– Än idag kan jag känna min undran varför pappa gjorde så här? Jag fanns ju, vi fanns ju.

Under många år hade Aja ingen kontakt alls med ”Loffe”. Men när hon 30 år gammal skulle gifta sig ville hon att hennes blivande man skulle träffa honom. Tillsammans åkte de till Vasa för att försöka ta reda på var han bodde.

– Jag hade trots allt alltid haft en bild av pappa som vacker. Han var mån om sitt utseende – alltid välklädd och tränade mycket i fängelset. Men lägenheten vi kom till såg ut som en knarkarkvart och mitt i rummet satt en alkoholiserad man. Pappa. Han kunde inte riktigt prata, han var så illa däran. Men han upprepade flera meningar och två kommer jag ihåg.

Pappas ord kändes som en kärleksförklaring

Aja ler svagt vid minnet.

– Pappa pekade med fingret på min blivande man och sa ”Om du gör henne illa kommer jag att döda dig”.

Det absurda var att det kändes som en kärleksförklaring och det hade jag aldrig fått från honom tidigare.

Sedan sa han ”Mina ögon gråter men det kommer inte några tårar”. Jag blir berörd varje gång det här spelas upp i pjäsen. Det var på något sätt vackert och poetiskt – och han sa det flera gånger.

När Aja sedan skulle gå ville hennes pappa ge henne något; en liten leksakshund.

– Den står på en hylla hemma och är det enda jag ärvt av honom, säger Aja. Den har ett affektionsvärde.

Pappan fick en ros vid sista mötet

Dagen därpå, innan hon reste tillbaka till Sverige, köpte Aja en ros och återvände till sin pappas lägenhet.

– Pappa tog tag i mig och kramade om mig. Det var vårt sista möte. Ett år senare dog han.

Jag förstod när vi sågs att det nog var sista gången. Han var i så risigt skick. Men det blev ändå en chock när han dog, så definitivt.

– Jag fick aldrig lära känna pappa. Men samtidigt har arbetet med pjäsen blivit mitt sätt att komma honom åtminstone lite närmare.

Aja ler och berättar:

– Jag får umgås med pappa varje dag. Jag får en vardag med honom. Jag tänker på honom minst två timmar om dagen och det känns väldigt fint och helande. Jag är inte arg på honom längre, jag känner bara sorg.

– Livet kan bli komplicerat. Inget av det han gjorde var för att vara elak. Min förhoppning med föreställningen är att barnen vi möter ska känna att även om man går igenom svåra saker så kan det bli bra.

Efter pjäsen brukar vi samtala. Idag tog frågorna aldrig slut. Det var så mycket händer i luften, berättar Aja och poängterar att pjäsen också tar upp många andra viktiga ämnen såsom mobbning, alkoholism, ensamhet och frånvarande föräldrar.

Aja skäms inte längre

Oavsett om man har en förälder i fängelse eller inte kan man hitta saker att känna igen sig i.

– Som barn skämdes jag även om det la sig med tiden. Idag skäms jag absolut inte. Det var inte mitt fel att pappa var som han var – det var inte heller mitt fel att vi inte pratade om det.

– Men barn idag skäms också. Därför känns det viktigt att lyfta ämnet. Man måste inte berätta sina hemligheter om man inte vill men man ska ha valmöjligheten, menar Aja.

– Jag tror på att berätta för andra och jag hoppas att fler ska våga, oavsett vad det är man går och bär på.

Innan hon sadlade om till skådespelare utbildade hon sig till socionom. Hon var 19 år när hon påbörjade utbildningen och under studietiden blev hon allt öppnare med sin bakgrund, hon vågade berätta för andra om pappa.

– Alla har sina problem, inser man. Jag kände mig inte längre udda och bland de jag studerade tillsammans med var ingenting för känsligt att prata om, inget sopades under mattan. Jag började också gå i terapi under den här tiden.

Aja tror även på att vara personlig på scenen och hon hoppas att barnen ska känna en identifikation med lilla Aja.

– Jag hade velat se en sådan här föreställning när jag var liten. Lucas Svensson, som är dramatiker och har skrivit manuset, har gjort ett fantastiskt jobb och blandat både sorg och skratt.

– Mina söner har sett pjäsen och de blev väldigt berörda. Den är en gåva till dem också, ett sätt att se var deras mamma kommer ifrån. Vi pratar mycket – men det här blir någonting annat.

Har accepterat tomheten

Aja berättar att hon i samband med föreställningen visar några foton av sin pappa. På ett av dem spelar han fiol.

– Hans dröm var att bli violinist – en dröm som aldrig riktigt fick blomma ut. Han satt i orkesterdiket på Wasa teater innan det blev för mycket av det andra och han började ägna sig helt åt kriminaliteten.

Se också: Kakan Hermansson om tiden som tonåring: “Jag grodde ett enormt självhat”

Efter reklamen: Kakan Hermansson om tiden som tonåring: "Jag grodde ett enormt självhat"

– Jag tycker om att titta på den bilden. Den representerar en annan sida av pappa. Tänk om han visste att han fått en teaterpjäs tillägnad sig. Jag tror att han hade varit stolt.

Det tydligaste minnet Aja har av sin pappa är från det sista mötet.

– Det var så starkt. Men jag kände inte pappa på riktigt så jag kan egentligen inte säga att jag saknar honom. Däremot saknar jag att ha en pappa – även nu som vuxen. Jag skulle ha velat ha en pappa att gå ut och käka middag med. Fast jag har accepterat att den här tomheten och saknaden jag alltid burit inom mig kommer att finnas där resten av mitt liv.