Alexia lyckades besegrade sin anorexi

Porträtt av leende Alexia som besegrat sin anorexin.

Foto: Pernilla Wahlman

I många år led Alexia Mäntylä av anorexi. Hon var bra på att dölja sina problem. När hon fick frågan om hon ville leva eller dö kändes det som en självklarhet att välja livet – men det tog tid för henne att inse hur sjuk hon var.

Egentligen började det redan i högstadiet. På den tiden bloggade den idag 30-åriga Alexia Mäntylä, och på nätet fick hon ta emot hat och glåpord från andra tjejer.

– De skrev elaka kommentarer, de flesta handlade om mitt utseende. Det påverkade så klart och till slut började jag undra om jag var så ful. Alexia tystnar, men fortsätter:

– Mamma tog med mig till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, när jag gick i åttan eller nian. Men jag minns inte så mycket från den tiden. Jag mådde inte bra, fast då förstod jag det nog inte själv.

Samtidigt som hundvalpen Ted snurrar runt kring bordet i villan i Kungsgården beskriver Alexia hur hon ofta struntade i att äta. I gymnasiet blev problemen allt värre.

– Men bland vännerna pratade vi aldrig om att vara smal. Det var mest i sociala medier. Jag kunde lägga upp en bild på Instagram och få kommentarer som ”gud vad smal du är”. Det var det jag ville höra men det var ingenting jag berättade om för andra – det var något jag bar på inom mig.

Mamma anade mina ätstörningar

– När jag började spy var det heller ingen som visste om det. Jag tror inte ens att Stoffe, min pojkvän, märkte det, säger Alexia funderar lite innan hon lägger till:

– Men mamma anade nog hela tiden. Hon såg att jag gick ner i vikt och att jag hade koll på vågen. Under en period blev jag också besatt av att springa.

Porträtt på Alexia och hennes mamma.

”Mamma sa: Du är sjuk men inte ensam i det här”.

Foto: Privat

När Alexia var i 19-årsåldern eskalerade det dåliga måendet. Hon hade då gått ut gymnasiet, flyttat ihop med pojkvännen och jobbade i klädbutik.

– Jag började få mer och mer ångest, värre än tidigare. Jag har alltid haft ångest till och från, den har jämt funnits med mig, men kanske utan att jag riktigt förstått. Fast då blev det värre. Det var också i den vevan som jag började kräkas – för att lindra ångesten. Det hjälpte på något sätt.

Alexia skakar lätt på huvudet.

– Jag har inte tänkt så mycket på det på senare tid – men nu när jag berättar och förklarar blir jag påmind om hur elak jag var mot mig själv. Jag levde så länge på det där sättet…

– Det kändes inte konstigt då, men jag kan se det nu. Jag tror inte att jag förstod ens när jag började spy att jag var sjuk. Jag var i min bubbla.

Det var bara alla andra som var fina och perfekta

– Alla sa att jag var smal, och att vara smal var ju synonymt med att vara fin för mig. Det var det jag ville höra. Samtidigt triggade de här ”snälla” kommentarerna mig.

Alexia förklarar att hon hade svårt för att känna sig nöjd med sig själv.

–Det var bara alla andra som var fina och perfekta – jag önskade att jag såg ut som dem. Det blev värre och värre. Jag åt knappt, och det jag åt ville jag få ut igen. Jag hade ingen kontroll och var som i en dimma, säger hon.

– Hade jag varit ute med kompisarna och festat fick jag alltid ångest och grät efteråt, men utan att berätta för någon. Det var det som var det jobbigaste, att jag satt med det själv.

2011 ordnade Alexias mamma så att dottern fick komma till Länsenheten för ätstörningar i Gävle.

– Jag hade ingen ork kvar. Jag var så förstörd psykisk, men förstod inte.Innan dess hade de tillsammans, Alexia och hennes mamma, berättat för Alexias pojkvän.

– Det var mest mamma som pratade, säger Alexia med ett svagt leende. Stoffe hade så klart fattat att något inte stämde, jag var ju ledsen hela tiden. Men man blir bra på att dölja och förneka.

Alexia ville först inte prata

Alexia gör en kort paus.

Alexia med lille svarte hunden Ted under en rönn.

Alexia med lille hunden Ted, en familjemedlem i dag. m

Foto: Pernilla Wahlman

– Jag kände mig misslyckad och var så rädd att Stoffe skulle lämna mig. Men han sa till mamma ”så klart vill jag finnas där, jag älskar ju henne”.

Att komma till ätenheten var dock tufft till en början. Alexia förstod inte att hon var sjuk.

– Först ville jag inte alls prata om det. Jag var mest ledsen och arg. Men psykologen lyckades ganska snabbt komma henne på djupet. Hon blev en trygghet.

– Det var verkligen speciellt, magiskt. Jag började öppna mig mer och mer och hon fick mig att förstå vad jag gjorde mot mig själv. Hon fick mig att inse att det inte var sunt – att jag förstörde min kropp.

Alexia berättar hur psykologen vid ett tillfälle sa att jag måste välja mellan livet och döden.

Porträtt på leende Alexia Mäntylä.

”Bland vännerna pratade vi aldrig om att vara smal”, säger Alexia Mäntylä.

Foto: Pernilla Wahlman

– Då tyckte jag att det var en dum fråga, det var väl självklart att jag ville leva. Jag hade fortfarande inte helt insett allvaret då.

Alexia minns att hon fick den frågan även på BUP, om än lite mer inlindad.– ”Vill du inte ha ett liv, växa upp och må bra? Väljer du den här vägen kommer det inte att gå”.

– Det var ungefär så de sa på BUP. Psykologen på ätenheten var mer direkt och sa att jag måste välja.

Under tiden i Gävle mötte Alexia även andra tjejer med liknande problematik vilket fick stor betydelse.

– Det hjälpte jättemycket. Vi blev väldigt tighta och förstod varandra. Tidigare hade jag känt mig så ensam i det men när jag träffade de andra tjejerna insåg jag att jag inte var själv om att ha det så här. Vi gick igenom samma sak och vi gjorde det tillsammans.

Stödet från hennes mamma, syster och övrig familj var också viktigt poängterar Alexia. Helst ville hon inte vara ensam. Då kom ångesten och rädslan för vad hon skulle kunna göra.

Mamma har alltid funnits för mig

– Innerst inne var jag rädd för att jag skulle kräkas eller låta bli att äta. Jag försökte boka lunch så ofta som möjligt med någon kompis eller med mamma. Mamma skjutsade också in mig varenda gång jag skulle till ätenheten och satt utanför och väntade.

Alexia ler återigen när hon lägger till:

– Mamma har funnits där hela tiden. Hon sa ”du är sjuk men du är inte ensam i det här, jag kommer att hjälp dig”. Mamma gick även på möten för anhöriga och Stoffe, som var 25 år då, följde med för att förstå hur han skulle kunna hjälpa mig. Det var så otroligt fint, han var ju ändå ganska ung. Han visade verkligen att han älskade mig och det betydde jättemycket. Han är min stora trygghet – det har han alltid varit.

I dag är Alexia mamma till Vince, 8 år, och Amelia, 4.

Se också: Våga prata om psykisk ohälsa

3:31

Efter reklamen: Organisationen Mind: "Vi ser att kvinnor mår psykiskt sämre i alla åldrar"

(3:31)

När Alexia skrevs in på ätenheten hade hon inte haft mens på ett par år men så började hon gå upp i vikt och plötsligt var hon gravid.

– Hur ska det här gå när jag inte ens kan ta hand om mig själv, tänkte jag då. Men samtidigt kändes det som min räddning och det blev det verkligen. Det kändes dessutom så självklart och rätt att få barn med Stoffe.

Stoffe bakom Alexia, håller om hennes gravidmage.

Alexia var 21 år när hon blev gravid med Vince, Stoffe håller om hennes gravidmage.

Foto: Privat.

Under graviditeten gick Alexia upp 17 kilo. Hon upplevde det inte som jobbigt men vid kontrollerna på BVC klarade hon ändå aldrig av att titta på vågen.

– Jag stod med ryggen till, jag ville inte veta. Och eftersom jag var sjuk i anorexi och de behövde hålla koll på mig gick jag på kontroller oftare än andra.

Gravid och friskförklarad

Alexia var 21 år när hon blev gravid med Vince men hann fylla 22 innan han föddes. Kort därefter friskförklarades hon.

– Jag var så lycklig och stolt. Jag la upp ett inlägg på Facebook där jag skrev ”I dag har jag blivit friskförklarad från anorexi”. Jag fick jättefina kommentarer, och när det kommer upp som minne av dagen delar jag det alltid inlägget. Jag är fortfarande stolt.

Att själv bli förälder har gett Alexia en annan förståelse för hur det var för hennes egen mamma under perioden då Alexia var sjuk.

– Att se sin dotter svälta sig måste ha varit hemskt. Och när jag tänker tillbaka hade jag velat krama om mig själv och säga ”herregud, du är så fin som du är, det kommer att bli bra”.

– Så många år gick till spillo. Men om jag inte hade gått igenom allt det där så hade jag kanske inte blivit så stark som jag är idag. Det har gett mig erfarenheter som jag vill använda för att hjälpa andra som är i den sits jag själv var i.

Försöker peppa andra unga

Till vardags arbetar Alexia som butikschef i en klädbutik. I jobbet möter hon dagligen många unga tjejer.

Alexia, Stoffe och nyfödd son på en vit bänk.

Föräldralycka! I dag har Alexia och Stoffe två barn.

Foto: Privat

– Flera av de som kommer in säger saker som att de är tjocka. Jag försöker peppa och säga ”du är vacker som du är, du är fin i de där jeansen”.

Alexias främsta råd till andra som inte mår bra är att våga be om hjälp.

– När psykologen sa åt mig att välja, var det nog det som fick mig ur min bubbla. Att välja livet var självklart. Jag hade ju så mycket. Jag hade Stoffe, min familj, mina vänner, mitt jobb. Min dröm var alltid att arbeta med kläder och att bli butikschef. Skulle jag ge upp det?

Alexia konstaterar att hon mår bra idag, när det gäller ätstörningen. Hon är inte rädd att falla tillbaka.

– Jag älskar livet med min familj. Jag är fortfarande tillsammans med Stoffe och jag är lycklig. Men ångesten får jag nog kämpa med hela livet. Jag har höga krav på mig själv, det har jag inte kunnat släppa, berättar hon.

– Jag är ju bra som jag är. Jag duger, jag vet det. När ångesten kommer försöker jag andas och prata med människorna i min närhet som vet vad jag gått igenom. Jag är mer ärlig idag, tidigare var det som om jag levde i en lögn. I dag berättar jag när jag inte mår bra, säger Alexia.

Här kan du få hjälp och stöd vid anorexi

*Anorexi, anorexia nervosa, är en ätstörning som innebär att man försöker svälta dig för att gå ner i vikt, trots att man väger mindre än vad som är hälsosamt för längd och ålder.

*Anorexi kan vara livshotande om man inte får behandling. De flesta som får behandling blir friska.

Här kan du söka vård:

* Du som är under 18 år kan kontakta en vårdcentral, en ungdomsmottagning, elevhälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin, bup.
* Du som är 18 år eller äldre kan boka tid på en vårdcentral, psykiatrisk mottagning, företagshälsovård eller en ungdomsmottagning.

Allt fler regioner har också specialiserade ätstörningsmottagningar. Här kan du få hjälp eller läsa mera:
* Sjukvårdsrådgivning på 1177.

* Frisk & Fri - Riksföreningen mot ätstörningar, även anhörighjälp. friskfri.se

* Tjejzonen - Ätstörningszonen, tjejzonen.se/fa-stod/atstorningszonen

* UMO – Ätstörningar. UMO är en webbplats för dig mellan 13 och 25 år med en avdelning för ätstörningar. umo.se/Att-ma-daligt/Atstorningar

* 1177 Vårdguiden har också en omfattande sida om att vara närstående till någon med ätstörning: 1177.se/Skane/sjukdomar—besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/atstorningar/att-vara-narstaende-till-nagon-som-har-en-atstorning

Källa 1177 Vårdguiden.

Relaterade artiklar

My om kampen mot ätstörningen: ”Att gå ner i vikt var det enda som betydde någonting”

Rebecca har varit nära döden flera gånger: ”Jag fick en kick av att gå ner i vikt”