"Men mest av allt minns jag när han hade vunnit på V75." Allas krönikör Anna-Lena Brundin tänker tillbaka på en unik pappa.
Kändispapporna och deras söner – när de är lika gamla
Mamman hålls alltid högt, men pappors insatser glöms ofta bort. Året var 1982. Vår turnébuss hade havererat på Autobahn och jag ringde pappa som genast skaffade fram en ny folkabuss. ”Jag är nere inom ett dygn”, lovade han. Det var andra gången som motorn skar, inte kul alls. Men kul att ha en sådan pappa. En pappa som ställde upp.
En annan gång kom han ner med tåg. Han hade då med sig två 25-kilos järnklumpar som skulle hålla våra kulisser på plats. Eftersom han inte hade växlat till tyska mark, plankade han in på tunnelbanan för att ta sig vidare till vår adress i Berlin. Oturligt nog dök det genast upp en kontrollant!
Pappa blev tvungen att vandra flera kilometer med klumparna. Han gjorde allt för vår teater. En annan gång hade vi, min norska kollega Lill-Marit och jag, medverkat i ett tyskt teveprogram, vilket vi tyckte var sensationellt. Synd bara att vi inte ägde någon teve.
Krönikor på allas.se
Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.
Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.
Vad gör pappa? Jo, han tar tåget ned, köper en gammal svartvit teve till oss och sen steker vi feta kotletter och skålar tillsammans framför skärmen när det sänds.
Ja, mycket har pappa gjort för mig. Burit tunga skåp och sängar vid otaliga flyttar. Passat mina husdjur och vaktat mitt hus när jag varit bortrest.
Men mest av allt minns jag när han hade vunnit på V75. Då köpte han varsin bil till mig, min lillebror och till mamma. Till sin far köpte han en färgteve och för pengarna som blev över köpte han en liten segelbåt till sig själv.
Jag och Lill-Marit jobbade extra inom vården på den tiden, och just denna soliga söndag i juli hade vi tre timmar ledigt mellan passen.
Pappa lovade plocka upp oss för en liten segeltur i Lomma.
”Hej töser! Hoppa in! Jag har med picknick.”
Det kändes tryggt att sätta sig i baksätet i hans begagnade bil. Doften av cigarettrök och bensin.
”Fast det blåser dåligt idag”, fortsatte han. ”Vi får se om det går.”
Segelbåten, som mer borde benämnas som jolle var i orange plast. Pappa hissade segel men insåg snabbt att det var lönlöst. Han tog istället av sig i bara kalsongerna, greppade relingen och sa: ”Hoppa i – jag för!”
Och sen ”seglade” han oss fram och tillbaka i det grunda sundet medan vi fick mumsa på hans mackor med stekt ägg och lök. Det kallar jag kärlek.
