Amalia Braunsthals syster Cara tog sitt liv: ”Var som tvillingar”

Amalia Braunsthal som berättar om sin syster Cara och hur det är att leva i en van med barn.

Foto: Frida Funemyr och Privat
Amalia Braunsthal och hennes syster stod varandra nära. Efter Caras död kände Amalia att tillvaron enbart handlade om att överleva, inte leva. Till sist tog hon och familjen ett livsavgörande beslut, som började med köpet av en minibuss.

Det är som att en egen liten värld öppnar upp sig när man kört ut mot skogen strax mellan Norrköping och Söderköping. Ur en Volkswagen-buss i pastellfärger tittar en rätt nyvaken tvåbarnsmamma ut och säger glatt ”hej” och ”välkommen”.

Cara berättade vid ett tillfälle att hon kunde minnas hur hon redan som 5-åring kände ångest.

Amalia Braunsthal, 29, som kanske främst är känd på sociala medier, visar stolt upp sitt hem. Ett hem som just nu geografiskt ligger här, men som imorgon kan vara på en annan plats.

Amalia Braunsthal bor i en omgjort minibuss

Bussen har under ett års tid varit familjens hem, men just denna höst började Amalias äldsta son Sixten skolan och därför behöver de hålla sig kring hans skola.

– Det är friheten som lockar att bo så här, både närheten till naturen och den ekonomiska friheten. Jag tror de flesta människor skulle må bra av ett liv närmare familj och natur. Jag trivs verkligen att bo så här nära familjen, mitt i skogen utan att vara omgiven av en massa dyra prylar, säger Amalia när vi satt oss ner intill ett tält som slagits upp för att kunna erbjuda släkt och vänner en plats att bo på när de kommer på besök.

Amalia Braunsthal och systern Cara sitter på huk bredvid varandra och ler.

Amalia och Cara hade en nära relation och umgicks ofta.

Foto: Privat

Systrarna Braunsthal umgicks alltid

Familjen, närheten till sin bror och mamma inte minst, har blivit allt mer viktig sedan Amalias syster dog för 3 1/2 år sedan. Cara var ett år yngre än Amalia och systrarna stod varandra extremt nära.

– Vi var som tvillingar, väldigt lika, umgicks jämt och identifierade oss med varandra. Hon var sammanflätad i alla delar av mitt liv. Var man tillsammans med mig fick man min syster på köpet och tvärtom, säger Amalia vars sambo Robin stod nära Cara även han.

Den stora skillnaden mellan systrarna var att Cara bar på en svår ångestproblematik.

– Cara berättade vid ett tillfälle att hon kunde minnas hur hon redan som 5-åring kände ångest. Men det var först som 22-åring hon fick sin diagnos, bipolär. Hennes tillstånd påverkade mig i allra högsta grad. Vi bekämpade ångesten ihop och lärde oss olika strategier för att bekämpa den. Till exempel gick vi på föreläsningar för att lära oss hantera och underlätta, säger Amalia.

Hon berättar hur hon mitt i natten kunde vakna och känna att hennes syster just då var inne i ett maniskt skov eller i en djup depression. Och mycket riktigt, morgonen efter kunde Amalias telefon vara full med sms från systern som frågade om olika festivaler de skulle gå på eller liknande.

– Då var hon manisk. Jag fick framför allt dela de lyckligare stunderna med min syster. När hon var deprimerad och under de perioder då hon mådde som sämst vände hon sig till mamma.

Amalia säger att Cara upptog väldigt stor del av hennes liv.

– Cara levde familjelivet genom mig medan jag levde singellivet genom henne. Hon var ute på klubbar, hade rätt många kortare relationer och levde ett mer fritt liv. Men när hon var med oss valde min son Sixten henne framför mig, alla dar i veckan. När han slog sig var det Cara han ville bli tröstad hos.

Cara, Amalia Braunsthals syster, bär Amalias son Sixten på sina axlar.

En älskad moster med Sixten på axlarna.

Foto: Privat

Låg på intensiven

När Cara föll och mådde som sämst gjorde hon det rejält. Då låg hon hemma hos systrarnas mamma ”som en enda blöt fläck”. Vid ett tillfälle mådde Cara så pass dåligt att hon gjorde ett självmordsförsök. Den gången hann hon stoppa sig själv, men hamnade på intensiven.

När Cara ringde därifrån frågade Amalia om hon menat att dö?

– När hon svarade 'ja' grät vi båda. Tiden därefter var det som om vi glömde händelsen. Det var för tungt och otänkbart.

Dessutom mådde Cara allt bättre.

– När vi pratade med Caras psykolog efter hennes död förklarade han att ju bättre Cara mådde desto hårdare blev hennes fall. En av hennes känslor under de depressiva perioderna var att hon inte unnade sig själv att må bra, vilket skapade ett moment 22, menar Amalia.

Se också: Småbarnsmamman Magriffe planerade sitt självmord

Julen 2016 befann sig Cara i Thailand med sin pojkvän. Det var den första julen som Cara tillbringade borta ifrån familjen. Amalia befann sig då i vecka 16, gravid med dottern Hedda. Systrarna messade till varandra regelbundet, hörde om varandras mående. Amalia var orolig för livet inom sig då man behövde göra extra kontroller eftersom man på MVC förklarade att allt inte verkade stå rätt till.

Det uppstod en märklig känsla och vi ringde polisen på en gång

– En natt vaknade jag och kände att Cara inte mådde bra på andra sidan jorden. Hon skrev då tillbaka att hon mådde jättedåligt och att hon inte vågade släppa in sin pojkvän i situationen. Jag i min tur förklarade att hon måste våga visa sina känslor även för honom.

Ringde polisen

Dagen efter skrev Cara till Amalia att hon skulle sluta oroa sig för sin bebis. Cara drömde och kände att allt stod rätt till, att det var en flicka och att hon skulle vara jättelik Amalia. Detta var några av de sista meddelanden systrarna skickade till varandra. Den andra januari 2017 fick Amalia reda på att allt stod rätt till med bebisen. Och att det var en flicka.

Den tredje januari kom Cara hem från sin resa och dagen efter tänkte Amalia, systrarnas mamma och Sixten, då 3 år gammal, hälsa på hemma hos Cara.

– Planen var att berätta för Cara att hon hade haft rätt, att det var en flicka i magen. Vi knackade på dörren, men ingen svarade. Det uppstod en märklig känsla och vi ringde polisen på en gång, berättar Amalia.

Syskonen Braunsthal: Amalia, Robin och Cara.

Både Amalia och Robin stod Cara nära.

Foto: Privat

Polisen svarade att de inte kunde slå in en dörr enbart på grund av oro men efter ett tag kom de dit tillsammans med en nyckeljour. Sixten blev hämtad av sin pappa och Amalia och hennes mamma fick vänta utanför, hållande varandras händer.

– Därefter blev allt luddigt. I ena sekunden hörs sirener som närmar sig vårt håll, i andra sekunden sitter vi i en polisbil bakom en ambulans som kör i ilfart mot sjukhuset, säger Amalia som inte längre kan hålla inne tårarna.

Bilden av min döda syster, som etsat sig fast på min näthinna, fick mig att förstå att hon verkligen inte längre var vid liv.

Det spelar ingen roll hur lång tid som passerar, sorgen och saknaden efter systern kommer alltid att finnas kvar.

Charlotte var 15 år när mamman dog: ”Pappa stod som handfallen”

Väl på sjukhuset, efter två timmars återupplivningsförsök, bad personalen Amalias mamma om tillåtelse att avbryta försöken.

Chockerande att se systern Cara död

Många har beskrivit döden som vacker och att det kan kännas fint att se den döda. Så kände inte Amalia.

– Bilden av min döda syster, som etsat sig fast på min näthinna, fick mig att förstå att hon verkligen inte längre var vid liv. Det var inte vackert på något sätt. Det var fult, fruktansvärt och chockartat.

Amalia minns hur sjukhusmiljön bara kändes som ett virrvarr av en massa lampor, att hon höll om sin gråtande mamma och samtidigt ringde till sin pappa, som bor i Australien. Pappan blev först tyst och meddelade sedan att han skulle komma på en gång.

Amalia berättar att hon och Cara hade en väldigt kärleksfull uppväxt. Föräldrarna skildes när systrarna var i 14-årsåldern men de stod båda sina föräldrar väldigt nära, trots att pappan var bosatt på andra sidan jorden.

– Det där om att det bara är vissa personer, med trasiga uppväxter, som tar sina liv är en myt. Självmord förekommer i alla åldrar och i alla samhällsklasser. Men min syster hade en sjukdom och jag tycker det är så fel att det än idag är så tabubelagt, att psykiska åkommor ses som en svaghet.

Under tiden som följde drabbades Amalia av en enorm handlingskraft. Det var hon som rensade ur systerns lägenhet, styrde med minnesstund och begravning. Och det var hon som var samordnare mellan alla sörjande.

– Cara var otroligt älskad av så väldigt många. Hon fick alla att känna sig speciella. Efter begravningen började jag städa maniskt och det var som att jag aldrig sov. Jag vågade inte slappna av. Till sist, när jag knappt hade sovit på en hel månad, åkte mina vänner med mig till psykakuten. Där fick jag sömntabletter, berättar Amalia.

En strimma ljus efter systern Caras död

Mitt i sorgen föddes dottern Hedda. Den graviditeten minns Amalia inget alls av. Inte heller sin dotters första år. För Amalia handlade tillvaron enbart om att överleva.

– Under graviditeten kände jag ingen längtan efter barnet. Jag tänkte: ”Vad är det för tjej som ska komma ut och tro att hon kan ta min systers plats?”. Men så kom Hedda till världen och gav en strimma ljus i den nattsvarta situationen. Jag överöstes av känslor som jag hade glömt att jag kunde känna.

Amalia Braunstahl står i sin ombyggda van där hon och familjen bor.

Minibussen rymmer allt familjen behöver, framförallt kärlek och närhet.

Foto: Frida Funemyr

Samtidigt var tillvaron luddig, känslor tog ut varandra.

– Jag har spelat in små filmer där jag hör hur jag gullar med Hedda, men jag minns inte kläderna hon har på sig eller vad jag kände. Jag var säkert en bra mamma mitt i allt, men jag tror jag körde på autopilot.

– Människor i min omgivning sa att allt skulle kännas bättre efter det ”omtalade första året”, bara första julen och födelsedagen fick passera. Det kändes som om jag gick runt och höll andan hela det där året. Men dagen efter årsdagen av min systers bortgång blev tillvaron nästan bara ännu värre, just för att sorgen fortfarande fanns där, berättar Amalia.

Anja offrade allt när sonen Lukas drabbades av cancer

Tre och ett halvt år har nu gått sedan Amalias syster tog sitt liv. Självklart önskar Amalia att det aldrig hade hänt, men hon känner en tacksamhet över att hennes syster höll ut så länge som hon gjorde.

– Det var en fruktansvärd kamp och jag är så glad över alla de år jag fick med henne. Hon stannade kvar för vår skull. Sorgen finns alltid inom mig, men jag har aldrig varit så lycklig som jag är idag. Jag har insett att känslor kan samexistera, sorgen behöver inte slå ut glädjen.

Amalia Braunsthals avgörande livsbeslut

Systerns bortgång gjorde att Amalia och hennes familj kastades av stolen helt. Amalia var sjukskriven i 1 1/2 år, därefter kände hon att hon inte klarade av att gå tillbaka till jobbet som klassföreståndare.

– Jag kom till en punkt då jag kände att om jag ska fortsätta leva utan min syster så måste jag börja leva och inte bara överleva. Vi behövde utforska livet utanför ekorrhjulet och försöka känna efter vad som är av vikt och inte i livet. Jag sa upp mig och vi hyrde ut vår lägenhet. Det bodde för mycket sorg där.

Amalia Braunsthals hem är i stort sett en tältplats i en skogsglänta.

Intill bussen har Amalia och Robin ställt upp ett tält, med plats för gäster.

Foto: Frida Funemyr

Amalias pappa hade under en tid bott i en buss och de inspirerades av honom. I augusti 2018 köpte Amalia och Robin en Volkswagen-buss som de renoverade och bodde i. Bussens yta är sex kvadratmeter och där trängdes tvåbarnsfamiljen. Och fick mersmak. De sålde lägenheten och har sedan dess bott i sin buss på olika ställen i Sverige. Och det är nu när barnen är små – Sixten är 6 och Hedda 3 – som de kan passa på att ha det här levnadssättet.

Så här bor Amalia Braunsthal – se bild från Instagram

Vad saknar du mest med din syster idag?

– Den villkorslösa kärleken. Men också jargongen oss emellan som bara vi två förstod. Så kul som jag haft med henne kommer jag nog aldrig ha med någon igen.

Vad vill du att säga till den vars närstående tagit sitt liv?

– Att det är fruktansvärt, man tror att man ska dö, men man gör inte det. Sorgen försvinner inte, och den blir inte mindre. Men man lär sig att leva med den och den blir med tiden mindre förlamande. Det finns människor att vända sig till, exempelvis organisationen SPES, som ger efterlevandestöd.

Hur ser du på framtiden?

– Jag ser ljust på framtiden. Jag vet inte exakt var vi är på väg, men det är ju det som är grejen också. Vi njuter av var vi är nu, med vetskapen om att vi kan göra vad som helst.

Frida Boisens mamma tog sitt liv: ”Jag har känt en fruktansvärd skuld”

Magdalena Forsberg förlorade sin mamma – sen kom chockbeskedet

Mer intressant innehåll hos allas.se: