Andrea: Min dotter stoppade mobbningen
Jag skilde mig från Sandras pappa när hon var två år och sedan dess har det bara varit hon och jag, utom förstås när hon varit hos sin pappa varannan helg.
Vi har alltid haft det bra och när Sandra började i förskolan och senare skolan var det aldrig några problem, tvärt om, allt gick bara fint.
Men när hon för två år sedan skulle började i tredje klass, utökades klassen men några nya elever.
De nya rörde om bland relationerna och rollerna i gruppen och snart var det en liten flock barn som ledde och de andra fick vackert följa.
Blev ensam
Förändringen skedde ganska långsamt men jag blev medveten om att något var på gång när Sandra inte längre hade någon att leka med.
Jag försökte förgäves att bjuda hem hennes kamrater, men hade alltså ingen framgång.
Sandra var duktig i skolan, var klädd som alla de andra och utmärkte sig inte på något sätt. Det var svårt för mig att förstå vad hennes klasskamrater, som tidigare varit hennes vänner, nu plötsligt hade emot henne.
Ont i magen på morgnarna
Men det gick snart upp för mig att mobbarna inte valde sina offer på någon slags logisk grund.
Sandra blev knuffad, de slet till sig hennes skolväska och kastade iväg den, slängde hennes mössa i vattenpölar, stal hennes pennor och fortsatte i den stilen.
Min dotter hade ont i magen på morgnarna och hon hoppades varje dag på att få stanna hemma för att slippa möta sina plågoandar.
Jag var bekymrad och tog kontakt med Sandras klassföreståndare. Hon höll med om att detta inte kunde fortgå och pratade med klassen. Men det hjälpte förstås inte.
Allt tystare
Nu var Sandra både offer och skvallrare och hon var riktigt ledsen, gick ner i vikt och blev allt tystare.
När min dotter i fjärde klass kom gråtande hem minst en dag i veckan, blev jag rädd på riktigt.
I samråd med hennes klassföreståndare och min exman beslöt jag att Sandra skulle byta skola. Hon ville själv och grannskolan hälsade oss välkomna till en ny start i femte klass.
Till min stora glädje kunde jag redan i september konstatera att skolbytet hade slagit väl ut. Sandra var glad.
Hon hade inte berättat att hon tidigare blivit mobbad och hon fann sig snabbt tillrätta i den nya klassen.
Faktum var att klassens mest populära flicka, Amanda, blev god vän med min Sandra och det i sin tur betydde att Sandra från att ha varit en outsider i den gamla klassen, nu plötsligt var ett barn som andra såg upp till.
–Jag fattar inte mamma, för jag är ju samma människa nu som innan, sa hon till mig en kväll.
–Ja, du har helt rätt, det är konstigt. Men jag är glad för att du äntligen har hamnat i en klass som inser hur fin du är, sa jag och kramade henne.
De kommande månaderna var allt bra, men när vi närmade oss jul märkte jag ännu en gång en förändring hos Sandra.
Hon var inte lika glad längre och några gånger var det som om hon inte ville umgås med Amanda.
Gjorde en plan
När jag pressade henne lite berättade hon att Amanda inte alltid var så snäll som när jag träffade henne. Hon var faktiskt en av dem i klassen som retades, inte Sandra, men en annan flicka som hette Cecilia.
–Jag gillar inte det. Det hade ju kunnat vara jag, sa min kloka dotter.
Tillsammans gjorde vi en plan och nästa dag bjöd vi hem Amanda.
Sandra visade henne bilder från sin gamla klass och berättade om mobbningen. Amanda lyssnade uppmärksamt.
– Så synd om dig, sa hon märkbart berörd.
– Ja, men varför retar du Cecilia, då? frågade min modiga dotter.
Amanda blev tyst. Men sedan kunde jag till min stora glädje höra hur de två flickorna kom överens om att bjuda hem Cecilia nästa dag. Jag tror faktiskt att Amanda bad om ursäkt.
Sandra trivdes fortsatt i klassen. Visst är det bråk och intriger ibland, men jag är lättad och stolt över att Sandra använde sina tråkiga erfarenheter till att försvara andra i stället för att själv bli en mobbare.