Anicia: ”När pappa äntligen hade blivit nykter dog han i lungcancer”
Där låg han, min pappa. Liten, knappt vid medvetande. Och döende. När jag klev in i sjukhusrummet och såg honom förstod jag direkt att det var dags. Det gick inte att missta, ljuden som undkom honom var lågmälda skrik från en kropp som inte var redo att dö ännu.
Mina knän vek sig och benen skakade okontrollerat. Jag uppmanades att gå fram till pappa och säga något. Jag ställde mig bredvid honom, men kunde inte yttra ett ord. Det kändes så krystat. Han fick liksom inte dö, vi hade inte hunnit lära känna varandra. Jag var bara femton år, jag behövde honom längre än så.
Men där låg han. 39 år och med en kropp som inte orkade mer. Fyra dagar innan min pappa skulle fylla fyrtio tog han sitt sista andetag. Och sedan fanns han inte mer.
Att förlora en förälder är svårt nog, speciellt när man fortfarande bara är ett barn. Men hur blir sorgen när relationen till föräldern varit svår och turbulent?
Tog på sig skulden för föräldrarnas skilsmässa
Min pappa var alkoholist. Mina föräldrar separerade på grund av detta när jag var cirka tre år. De första tio åren av mitt liv var väldigt tuffa, jag var ofta rädd, orolig och kände att jag behövde trippa på äggskal kring min pappa. Som barn är det svårt att förstå vad ett missbruk är och det skapar en oro att se sin förälder förändras och bli full.
Barn skyller inte sällan på sig själva. En gång hade min mamma hämtat mig från förskolan och väl hemma hade jag brutit ihop i hennes famn och förtvivlat hulkat fram att allt var mitt fel, att det var mitt fel att mamma och pappa separerat.
För barn gör så, de är lojala och älskar sina föräldrar – och lägger i stället skulden på sig själva.
När jag var tio år blev min pappa nykter. Han hade bestämt sig, och livet började där och då sakta men säkert lugna ned sig. För första gången fick jag en nykter pappa, en pappa utan all den där alkoholen. Jag började slappna av lite.
Fick diagnosen obotlig lungcancer
Sedan blev jag elva, och min pappa fick en dödsdom. Han fick diagnosen lungcancer, fjärde stadiet. Läkaren förklarade att cancern aldrig skulle gå att bota. Men jag förstod inte. Cancer. Det var ju något som drabbade andra, inte oss. Inte min pappa. Min pappa kunde ju inte dö?
Jag grät inte ens. För jag kunde inte ta in det. Och jag hade sedan jag var liten lärt mig att hålla alla känslor inne, att inte vara en belastning, att inte göra för mycket väsen av mig.
Jag hade ju precis fått tillbaka min pappa från alkoholen. Jag var inte beredd att ta in att jag skulle förlora honom igen, denna gång till cancern. Det blev en fyra år lång kamp, det var enligt läkarna ett mirakel att han överlevde så länge. Det var en kamp som pågick i min pappas kropp, men även i min. Att gå och vänta på att pappa skulle dö, att aldrig veta när – det gick inte en sekund de åren som jag inte var på helspänn.
Se också: Karin blev änka vid 33 år – förlorade sin man i cancer
En konstant skräck pågick, en väntan på en död som var oundviklig. Det fanns inget utrymme för mig att vara tonåring, upptäcka livet och lära mig bli självständig och utforska mig själv och vad livet hade att erbjuda. I stället vakade jag över min pappa med hökblick och bevittnade hur han gick igenom cellgifter, strålbehandlingar och annan behandling. Jag fick lära mig klippa bort hans stygn när han inte orkade åka till läkaren för att ta bort dem.
Tog ansvar för sin alkoholiserade pappa
Ingen bad mig hålla koll på pappa. Men jag var äldst av oss syskon och kände ett ansvar. Jag var den som alltid höll ett öga öppet, för tänk om pappa skulle behöva akut läkarhjälp och jag tittat bort en sekund? Tänk om han dött under mitt ansvar? Ett ansvar ingen gav mig, men som jag ändå tog. För min pappa fick inte dö. Det fick inte ske.
Anicia S. Eriksson
Ålder: 25 år.
Familj: Sambo och katt.
Bor: I Stockholm.
Gör: Jobbar på förskola och är författare.
Aktuell: Med böckerna Skammen är inte din och Allt du aldrig hann säga.
Det var svårt för mig att släppa pappa nära mig efter att han blev nykter, när jag visste att han ändå skulle dö. När han sedan låg där helt stilla i sjukhussängen, iskall och utan att ta ett enda andetag, så rann tårarna i ett konstant flöde. Men jag var samtidigt helt tom. Det gick inte att ta in att det var hans kalla hand jag höll i, hans kalla kind jag klappade. Det var min pappas kropp, men det gick inte att förstå.
Sorgen åren efter pappas död var svår. Det är tufft för vem som helst att förlora någon man älskar, men sorgen blir komplicerad och många gånger traumatisk när man haft en svår relation till den som dött.
Hur sörjer man någon som bringat en så mycket smärta, rädsla, oro, kärlek, glädje och sorg? Får man vara arg på någon som är död? Hur ska jag kunna vara ledsen och sakna pappa när jag sedan barnsben stängt av mina känslor? Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle känna eller tänka, hur jag skulle sörja och sakna honom.
Som terapi att skriva bok om barndomen
Det var som att han togs ifrån mig precis när jag fått honom tillbaka. Jag behövde mer tid med honom, mer tid att prata om och ställa frågor om barndomen. När han dog så togs den möjligheten ifrån mig.
I dag har jag lärt mig att känna, att gråta och att sakna, men det har tagit många år av terapi. Den viktigaste terapin och bearbetningen var nog att skriva min andra bok Allt du aldrig hann säga, baserad på min uppväxt. Genom att skriva den har jag känt många olika känslor och börjat sörja på riktigt.
Nu har det gått tio år sedan pappa dog och i dag saknar jag honom mer än någonsin, men det känns friskt på något sätt. För jag har äntligen lärt känna denna sorg, vågat ta tag i den och kan gråta och känna förtvivlan över att ha förlorat min pappa. Men jag kan även minnas honom med värme. Det känns fint.
Jag är glad att jag kan sörja utan att stänga av – för det är hälsosamt att känna känslor, det skrämmer mig inte längre. Jag önskar att min pappa fick se det.