Anja Ringgren Lovén räddade Hope – berättar i ny bok
Utdrag ur Heksebørnenes mor av Anja Ringgren Lovén:
Jag stelnade till i hela kroppen när jag såg pojken. Han var utmärglad, smutsig och satt ensam i skuggan av ett bananträd vid slutet av den lilla backen där jag stod. Pojken var kanske tre år gammal men det var svårt att bedöma, för han var inte mycket mer än ett levande skelett. Han var ”häxbarnet” som mitt team och jag kommit för att rädda.
Fler och fler invånare från landsbygden samlades omkring mig och jag försökte dölja vilka känslor synen av barnet rörde upp inom mig. Lokalinvånarna fick inte börja misstänka sanningen – att vi kom från ett barnhem och var här för att ta pojken med oss. Vi hade ljugit och sagt att vi var missionärer som uppsökt bygden för att vi hört att de åt hundkött – och gärna ville prova själva.
”Oh, is that a plantain tree?” frågade jag intresserat mannen, som när vi anlänt tagit på sig rollen som guide. Sedan dess hade han inte lämnat min sida.
Jag pekade ner mot trädet vars tunga klasar av matbananer – plantains – hängde runt pojken.
”Yes, yes,” svarade mannen och fortsatte på engelska, ”det är ett bananträd. Vill du inte se marknadsplatsen?”
”Jo, hemskt gärna,” svarade jag begeistrat, eftersom vi på vägen dit skulle passera trädet och pojken.
Vi gick ner för backen, och nu reste sig pojken upp. Långsamt och vacklande. När vi nådde fram till honom slöt sig människor i en ring omkring honom, och genast började han dansa. Mekaniskt, som om något stoppat in ett mynt i honom. Hans ögon var uttryckslösa medan han i slowmotion rörde på sina tändstickstunna armar och ben. I handen hade han en tom läskflaska. Människorna klappade och hejade på.
Jag tänkte att dansen var hans överlevnadsstrategi. Många av de barn som anklagats för att vara häxor och blivit utstötta av familjen och byn håller till vid marknadsplatsen, eftersom det finns mat där. Även om ingen vågar ha något att göra med häxbarnet – eftersom man då själv löper risken att bli utstött – händer det att någon ger dem mat i smyg. Pojken hade säkert märkt att det lönade sig att dansa.
Plötsligt gav hans ben vika under honom och han landade hårt på baken, som inte var annat än ben och lös hud. Vår guide ryckte upp honom på fötter igen, och pojken fortsatte sin dödsdans. Det var så jag såg det.
”Vad är det för fel på barnet?” frågade jag med samma intresserade ton som jag tidigare riktat mot bananträdet.
”Han är hungrig. Ingen mamma, ingen pappa”, svarade mannen.
”Ska jag inte ge honom lite mat?” frågade jag och höll andan i väntan på svar.
”Jo”, svarade mannen.
”Vi kommer med vatten och kex,” svarade jag och skyndade mig tillbaks till vår vita minibuss för en flaska vatten och ett paket digestivekex.
När jag satte mig ner på huk framför pojken föll jag nästan baklänges av den lukt som omgav honom. En härsken och syrlig stank, som om han börjat ruttna. Hans mage var uppsvälld, på gränsen till att brista, av undernäring. Revbenen stack ut och den lilla kroppen var inkapslad i intorkad jord och smuts.
Jag räckte över ett kex, öppnade vattenflaskan och förde den till hans mun. Han drack girigt.
”Nu tar vi dig med oss”, sa jag till honom på danska. ”Du ska inte vara här längre. Du ska följa med mig.”
Jag försökte fånga hans blick medan jag nickade till honom.
Det var uppenbart att han var i akut behov av vård, och därför handlade jag snabbare än vad jag brukar när vi är på ett räddningsuppdrag. Vanligtvis lägger vi mer tid på att prata med de andra invånarna om barnet.
”Får jag föra pojken till sjukhuset?” frågade jag den lokala mannen.
Han svarade ja. I mitt huvud lät hans ja som startskottet till ett hundrameterslopp. Det gick inte att få pojken därifrån snabbt nog. Men jag besinnade mig. Andades djupt.
”Har någon en filt som jag kan lägga runt honom?” frågade jag människoskaran.
Kort därefter räckte någon mig ett brunmönstrat tygstycke som jag svepte om den nakne pojken. Både i respekt mot honom, men också för att vi skulle ta bilder för att dokumentera räddningen. Den lokale mannen lyfte upp pojken och bar honom mot vår minibuss. Han räckte mig barnet och medan en från mitt team låste upp bilen utbröt plötsligt tumult.
”Du får inte ta honom till sjukhuset!” ropade mannen, och jag kände mig med ens instängd och omringad av den stora massan av byns invånare som nu omringade minibussen.
Jag höll på att gripas av panik. ”Lugn, lugn”, upprepade jag för mig själv i mitt huvud medan jag med låg röst och ryggen vänd bort från folkmassan pratade med mitt team.
”Vi måste åka nu. Sätt er i bilen.”
Jag ville inte riskera att pojken skulle ryckas ur min famn.
På en tidigare räddningsmission hände det en gång att barnet, som jag trodde vi lyckats rädda, slets ut ur bilen av en upprörd folksamling. Vi hade inget annat val än att lämna honom efter oss. Det var förfärligt, och fick inte ske igen.
Någon ur mitt team lyckades lugna folksamlingen och övertalade dem att låta oss åka. Vanligtvis brukade vi säkra tillåtelse av barnets föräldrar eller andra familjemedlemmar, men ingen ville ta sig an pojken.
Stämningen i minibussen var tryckt när vi äntligen lyckades köra därifrån med pojken liggandes bredvid mig i baksätet. På mina räddningsmissioner i Nigeria hade jag sett många utstötta och torterade barn, men ingen hade någonsin tidigare varit så utsvulten. Han vägde inte mycket mer än tre kilo, låg med halvöppna ögon och pustade efter luft. Jag bröt tystnaden:
”Jag tror inte han överlever, men vi måste ge honom ett namn. Annars tar de inte emot honom på sjukhuset. Jag tycker att han ska heta Hope.”
De andra nickade och han blev döpt, där och då, medan han låg och kämpade för sitt liv. Han skulle heta Hope, för jag hoppades att han skulle klara sig. Och för att de fyra bokstäverna i ordet hade en särskild betydelse för mig.
Den dagen, den 30 januari 2016, anade jag inte att räddningsmissionen till byn Akwa Ibom skulle förändra mitt liv. Det förstod jag först när bilden av mig, sittandes på huk med en vattenflaska mot Hopes mun, spreds som en viral löpeld världen över. Från den dagen var jag inte längre en vanlig tjej från Frederikshavn. Jag var hela världens Anja.
”Det enda Hope behöver är kärlek”
Över en natt blev hon världskänd, när fotografiet av hur hon räddar ett utmärglat barn från en landsbygd i Nigeria blev viralt 2016. Pojken, som fick namnet Hope, var anklagad för att vara en häxa och blev utstött och torterad av både sin familj och samhället.
Anja Ringgren Lovén har bevisat att man med viljan och modet som krävs för att arbeta i ett av världens farligaste länder kan ge utsatta barn en tillvaro och utbildning som de aldrig hade kunnat hoppas på. 2012 blev ett avgörande år i Anjas liv. Efter att ha sett en brittisk dokumentär om hur så kallade ”häxbarn” misshandlas i Nigeria valde hon att säga upp sig från sitt jobb i en klädaffär i Århus, sälja sina ägodelar och använda pengarna till en resa till Nigeria för att hjälpa de utsatta barnen.
Då var hon i mitten av 30-årsåldern, singel och barnlös och i Nigeria fann hon inte bara sitt kall, utan också sin stora kärlek – volontärarbetaren och juristen David Emmanuel Umem. 2014 fick de sonen David Junior, och tillsammans har de etablerat DINNødhjælp, som i dag driver barncentret Land of Hope i sydöstra Nigeria. Där får så kallade ”häxbarn” leva i en trygg miljö.
Se också: Nicolas överlevde tack vare ett annat barns hjärta
I boken Heksebørnenes mor berättar hon för första gången om upp- och nedgångarna som har präglat hennes liv. Från uppväxten med en alkoholiserad pappa till mammans allt för tidiga bortgång. Om åren med ångest och ätstörningar och viljan att vända om livet och uppfylla sin dröm om att hjälpa andra – och verkligen lyckas med det.
Vidskepelse beror på brist på utbildning, extrem fattigdom, religiös fanatism och korruption
Anja har vunnit åtskilliga priser för sitt humanitära arbete, och Dalai Lama har personligen gett henne sitt erkännande.
– Den 30 januari 2021 har det gått fem år på dagen sedan vi räddade Hope, berättar Anja.
Hon visar med glädje upp det senaste fotot på pojken, vars ålder ingen är helt säker på, men som borde vara sex eller sju år gammal. En stark, intelligent, rolig och vacker unge kille som mot alla odds överlevde.
När Anja visar honom den berömda bilden pekar han på sig själv med ett stolt leende, berättar hon.
Land of Hope
Läs mer om Anjas arbete för att rädda barn och stärka fattiga samhällen här: www.landofhope.global
– Men jag vet att det inte handlar om stolthet. Barn föds med förmågan att förlåta. Har vi uppfostrat Hope till att hata sina föräldrar, som beskyllde honom för att vara en häxa och lämnade honom ensam på gatan för att dö? Nej, självklart inte, säger Anja.
– Vidskepelse beror på brist på utbildning, extrem fattigdom, religiös fanatism och korruption. Utbildning är den bästa investeringen i ett samhälle, och det bästa vapnet mot okunskap.
– Som alla våra 74 barn går Hope till skolan varje dag. Trots att han är så ung, och efter fyra år i vår skola, så vet Hope att hat är en för tung börda att bära. Det enda han behöver är kärlek, säger Anja.
Och så påminner hon om att Hope inte bara räddades av henne.
– Han räddades av David Emmanuel Umem, Nsidibe Orok och mig, och i fyra år har han blivit älskad, beskyddad och omskött av alla våra medarbetare och barnen på Land of Hope.
Översättning: Caroline Helén Olovsson