Anna Bergman om våldtäkten: Jag ville berätta men det fanns ingen som kunde hålla om mig
Som det femte av regissören Ingmar Bergmans nio barn föddes Anna Bergman 1948. Minuterna innan hade tvillingbrodern Mats sett dagens ljus. Men någon familjelycka blev det aldrig.
Uppväxten präglades av våldsamma gräl mellan föräldrarna och en dag deklarerade Ingmar att han hade träffat en ny kvinna och skulle lämna Ellen och barnen - som han ändå aldrig velat ha.
Den dagen förlorade Anna sin far. Ingmar höll sporadisk kontakt, men var föga intresserad av att lära känna sin dotter.
Blev placerad på barnhem
I sin bok berättar Anna om när hon 11 år gammal skulle få träffa sin pappa. De tog en promenad, hon var finklädd och spänd av förväntan. Men mötet blev en besvikelse.
– Jag hade en tuff barndom. Pappa var frånvarande och mamma självupptagen. När pappa försvann placerade hon mig på ett barnhem, hon orkade väl inte ta hand om mig och ville leva sitt liv. Tack och lov kom mormor till undsättning, säger Anna och berättar att Ellen återvände till sina barn så småningom.
Men känslan av att vara ratad har satt spår hos Anna och kom att prägla hennes vuxenrelationer under lång tid.
Anna blev våldtagen på Särö
– Det var sårande att pappa inte ville ha mig. Jag ville bygga en bra relation med min mamma, men så blev det inte heller. Misstron var djupt rotad, och hennes slag och elaka tunga gjorde det näst intill omöjligt.
Anna blev en självständig tjej som fick reda sig utan föräldrarnas vägledning. Så när en knepig situation uppstod hade hon ingen att vända sig till, utan fick själv ta itu med problemet. Tolv år gammal blev hon våldtagen av en äldre kille på Särö, där Ellen och barnen bodde en sommar.
– Trots att det var länge sedan glömmer jag det aldrig. Jag ville berätta, men det fanns ingen som kunde hålla om mig och lugna mig med att allt skulle bli bra. Den trösten fick jag aldrig…
I sena tonåren tog hon chansen att åka till Torquay för att plugga engelska. Hon längtade bort från Sverige, ville uppfinna sig själv på nytt någon annanstans. Och så blev det. Kärleken till England var omedelbar.
Anna bor i pittoresk stad i England
– Jag kände mig hemma i England och någonstans tror jag att det var meningen att jag skulle hamna här. Jag älskade allt. Människorna, humorn, den lättsamma livsstilen, det historiska arvet. Jag träffade min första man, vi köpte en bostad och fick sonen Micky. Sedan dess har jag bott här, berättar Anna med ett leende.
Numera har hon övergett sitt älskade London för staden Romsey i Hampshire. Här har hon sin son, sonhustru och sina två barnbarn – de viktigaste personerna i hennes liv.
– Orten är så där brittiskt vacker och pittoresk! Efter att ha sålt mina två fastigheter i London kunde jag köpa ett underbart hus här med en stor trädgård. Det är en annorlunda tillvaro, mycket lugnare. Men det passar mig bra. Barhäng och krogliv är inget för mig längre. Jag föredrar det enkla livet och är så tacksam över det jag har, konstaterar hon.
Anna Bergman bejakade livet som ung
Annat var det när hon var ung. Då charmades hon av snygga karlar, flådiga bilar och dyra klockor. Hon bejakade livets goda och provade på det mesta som kom i hennes väg. Hon var nyfiken och driven och alltid på väg. Männen stod på kö för att dejta den söta, frånskilda svenskan.
– Jag vill inte ligga i min grav och ångra allt det där jag inte gjorde, säger Anna på sitt finurliga vis.
Hon är snabbtänkt och lättsam och lever enligt devisen att livet är till för att levas och ha kul. Hon tror på att behandla andra så som man vill bli behandlad själv och att karma inte bara drabbar den som gör ont utan också den som gör gott.
– Allt kommer tillbaka, förr eller senare. Vi får det vi förtjänar. Därför är det så viktigt att vara snäll och försöka göra rätt.
Levde ett liv utan skyddsnät
Hon började tidigt arbeta som modell i London och det ena ledde till det andra. Hon fick lite filmroller och vid ett tillfälle blev det mera naket än hon hade räknat med.
– Jag borde nog ha läst kontraktet bättre, men det blev som det blev. Jag visade tuttarna för att komma vidare i min karriär, säger Anna med en axelryckning och tillägger att släktskapet med Ingmar Bergman var ett tveeggat svärd.
– Visst har det gett fördelar ibland, jag har fått mera uppmärksamhet för mina verk tack vare det. Å andra sidan har jag mött fördomar, som att jag har fått allt gratis och inte har behövt jobba för mina framgångar. I själva verket har jag levt ett liv utan skyddsnät. Men folk får tycka vad de vill. Jag bryr mig inte längre.
Länge sökte Anna efter den stora kärleken och hade många relationer, varav sex ledde till förlovningar. Men den där himlastormande förälskelsen visade sig vara svårare att uppnå. Hon gav sig aldrig riktigt hän. Kanske för att skydda sig själv från att bli sårad om hon skulle bli lämnad.
Att skriva böcker är läkande
– Så träffade jag Douglas och blev kär på riktigt. Han var femton år äldre, en varm och snäll person som blev min andre make och en slags fadersfigur. Vi var gifta i sju år, berättar Anna.
Under åren hann hon bland annat skriva två böcker, en självbiografi och en spänningsroman. Det var då hon förstod att skrivande kan vara läkande. Precis som konsten. På senare år har Anna ägnat sig åt måleriet och har haft flera utställningar.
– När jag började var min tavlor mörka och dystra. Men så småningom blev de ljusare och lättare, precis som min sinnesstämning, säger hon mjukt.
Anna fann en skör närhet till pappa Ingmar
Kreativiteten tror hon sig ha ärvt från sin far. Liksom förmågan att uppskatta ensamheten.
– Det var under lockdown som jag tvingades vara min egen klippa och jag upptäckte att jag tyckte om det. Det är en frihet att kunna vara ensam med sig själv. Det gav mig också ro att samla tankarna och börja skriva på min självbiografi!
Även om livet på många vis har varit en kamp, har det också varit glädjefyllt. I vuxen ålder åkte hon till Fårö nästan varje sommar för att umgås med sin pappa och sina syskon. Far och dotter utvecklade med tiden en skör närhet och Ingmar lät förstå att han var ledsen över att han inte varit en närvarande far. De arbetade också tillsammans; Anna fick en roll i storfilmen ”Fanny och Alexander” och fick där se en ny sida av sin far.
– Jag har förlåtit honom för länge sedan. Som vuxen kunde jag förstå varför mina föräldrar agerade som de gjorde. Det handlade inte om mig, att jag var ett dåligt barn, utan om dem. Två färgstarka individer som var helt uppslukade av varandra, säger Anna, som fick en efterlängtad ursäkt från sin far på hans dödsbädd.
Anna vill få ihop sina två jag
Nu när hon ser tillbaka på sitt innehållsrika liv tycker hon att de flesta pusselbitar har fallit på plats. Saker som kändes motiga när det begav sig, har senare visat sig vara rätt.
– Jag tror att allt händer av en anledning. Jag har några pusselbitar kvar. En av dem handlar om att få ihop mina två jag. Den offentliga Anna Bergman och den privata Anna. En annan är att våga lita på människor.
Hon berättar att hon som ung var naiv och litade på folk. I dag vet hon att alla ljuger ibland och att man måste dra sina egna slutsatser och lyssna på sin instinkt.
– Men jag jobbar på att bli mera tillitsfull, säger hon.
Hennes största rikedom i dag är inte pengar, utan de nära relationerna och den goda hälsan.
– Jag är så tacksam över att ha hälsan i behåll. Jag går 10 000 steg om dagen, röker inte och dricker väldigt lite. Och så är jag vegetarian, det har jag varit i 55 år.
Men hälsa handlar inte bara om kost och motion utan också om psykiskt välbefinnande.
– Jag har aldrig varit så klok och tillfreds med mig själv som nu, jag är väldigt nöjd med livet. Det är ödets ironi att när man äntligen har lärt sig allt, då går man och dör!
Detta är Anna Bergman
Ålder: 73 år.
Familj: Sonen Micky, sonhustrun Nicki och barnbarnen Lucas och Hannah. Åtta syskon och halvsyskon.
Bor: I ett hus i Romsey, England.
Aktuell med: Självbiografin Jag och min skugga (Ekerlids förlag)
