Anna: Jag vägrar ta min mans efternamn efter bröllopet – tycker inte det är fint

Juridikexperten: Det här bör du tänka på innan du gifter dig

När jag träffade Anders för tre år sedan visste jag direkt att han var mannen jag ville gifta mig med. Hela mitt liv hade jag haft en romantisk dröm om man, barn, hus och hund. En kärnfamilj helt enkelt.

I höstas friade så Anders till mig. Vi var på en romantisk weekend i Paris och han gick ner på knä framför Eiffeltornet. Allt var perfekt och jag kunde knappt vänta tills jag fick dela med mig av nyheten till nära och kära.

Väl hemma igen började vi planera för bröllopet som ska stå i sommar. Anders fick ansvar över inbjudningarna, bokning av festlokal och bröllopsresa, medan jag fick ta hand om valet av blommor, tårta och dj till festen. Vi var otroligt samspelta i synen på hur vår viktigaste dag skulle bli – inte helt överraskande då jag och Anders sällan var oense om saker. Nästan allt han föreslog sa jag ja till, och vice versa.

Pappa bytte efternamn

Men så efter ett par månader som förlovade kom Anders hem efter jobbet en dag och frågade när jag skulle registrera bytet av efternamn – till vigseldagen eller efter bröllopet? Jag förstod knappt frågan. Byta efternamn? Hur kunde han tro att jag skulle vilja göra det?

När jag var fem år bytte min pappa efternamn på sig och hela familjen. Vi hette Svensson i efternamn, men pappa hade aldrig gillat det och kom i stället på ett helt eget efternamn som ingen annan i Sverige hade. Namnet var kopplat till byn där han växte upp och som han hade många fina minnen av.

Under skoltiden var jag väldigt stolt och mallig över mitt ovanliga efternamn, och mina kompisar var avundsjuka. Jag gjorde till och med en trätavla i slöjden där jag med en lödkolv brände in namnet med snirkliga bokstäver, omgivet av blommor och blad. Den hängde jag sedan nöjt upp på dörren till mitt rum, och jag märkte hur pappa riktigt mös av välbehag varje gång han gick förbi mitt rum och såg tavlan.

Bråkade hela kvällen

Anders hade ett vanligt, tråkigt efternamn som slutade på -son. Lika tråkigt som Svensson. Tråkigare faktiskt. Så när han kläckte ur sig frågan om när jag skulle byta efternamn kunde jag inte göra annat än bokstavligen tappa hakan. Resten av den kvällen bråkade vi om detta, ett av väldigt få bråk under vårt förhållande.

Jag kunde inte för mitt liv inte förstå hur Anders tänkte. Varför skulle jag vilja byta bort mitt fina efternamn? Anders å sin sida tyckte det var en självklarhet att kvinnan tar mannens efternamn när man ingår äktenskap. Varför kunde han inte ta mitt då, undrade jag, men det var tydligen emot traditionen.

Jag blev uppriktigt förvånad över Anders syn på den förlegade mans- och kvinnorollen, och sedan ledsen när det kom fram att Anders alltid tyckt att mitt efternamn känts konstlat, och att han aldrig skulle kunna identifiera sig med ett namn som anspelade på en by han aldrig hade varit i.

Vi gick och la oss utan att ha kommit överens, och den kommande veckan var stämningen kylig mellan oss.

Åkte hemifrån i affekt

Till helgen tog jag upp saken igen. Tänkte att Anders nog hade haft tid att tänka om, tänka rätt, att jag självklart inte skulle byta bort mitt namn om jag inte ville. Men han stod fast vid sin åsikt. Kvinnan ska ha mannens efternamn, punkt slut.

Jag fick en kris och lämnade vårt hem i affekt och åkte hem till min bästa kompis. Hon tyckte också att Anders var helt knäpp som ställde det kravet på mig. Jag kunde inte sluta gråta och undrade om jag var för envis. Borde jag kanske ändå byta namn för husfridens skull? Jag och min kompis drack vin och pratade om saken ända in på småtimmarna, och efteråt kändes det mycket bättre.

När jag kom hem dagen därpå kramade Anders om mig. Han sa att han förstod att det var viktigt för mig, och att vi kunde skjuta upp bröllopet till nästa år om jag ville, så att jag fick tid att tänka igenom saken i lugn och ro. Jag sa att jag inte ville skjuta upp bröllopet men att jag kunde tänka mig att kompromissa – att både ta hans namn och behålla mitt eget.

Droppade ytterligare en bomb

Anders blev tyst och tänkte länge. Sedan sa han att det skulle kännas konstigt om jag hade två efternamn om han bara hade ett. Han ville fortfarande inte ta mitt efternamn. Jag sa att det var så långt jag kunde sträcka mig, och efter många om och men gick han med på det.

När lugnet hade lagt sig några dagar senare sa jag den andra saken jag kommit fram till hemma hos min kompis, men ännu inte berättat – att om vi fick barn i framtiden så skulle även de ha dubbelt efternamn. Detta ledde återigen till en lång diskussion, men till slut fick Anders se sig besegrad.

Nu är det bara några månader kvar till bröllopet. För att de nya efternamnen ska börja gälla från dagen vi gifter oss har jag redan nu skickat in ansökan om namnbyte till Skatteverket – både för mig och Anders.