Anna-Lena Brundin: Att resa med sin man – jag vet att jag inte är ensam om erfarenheten

5 tips hur du får en mer jämställd ekonomi hemma

Min man och jag ska ta tåget till Lund för att äta middag hos hans mor. Jag har kollat in vilken buss vi bör ta för att hinna med tåget. Alltså har jag en timme på mig att komma i ordning.

”Nu får du lova att inte stressa mig”, säger jag. ”Bussen går tio över fem, jag har kontroll.”

Jag duschar och fönar håret. Letar en kjol och en blus, som måste strykas tyvärr, men inga problem, jag hinner. Rotar fram ett par inneskor ur skolådan under sängen och packar dem i ryggsäcken, tillsammans med en flaska vin. Sätter rullar i håret och sminkar mig.

Under tiden ligger mannen, som har duschat och klätt sig för länge sen, i soffan och läser. Jag inspekterar honom lite då och då. Han ser lugn ut. Än så länge verkar det går bra.

Hon hade tänkt på precis allt

Annars vet jag hur det kan bli. Jag är har varit gift förut. Och jag har pratat med andra kvinnor om det, så jag vet att jag inte är ensam om erfarenheten.

Senast jag var hos frisören klagade kvinnan i stolen bredvid på sin mans beteende. Det var hon som gjort och tänkt på precis allt. Packat (kvällen innan) till sig själv och barnen, fixat så att krukväxterna fått självbevattning, rensat kylen, printat biljetter och städat för att det skulle vara fint när de kom hem.

Det enda mannen behövde tänka på var att packa sin egen väska. Vad händer? Jo, han packar i ett flygande fläng samma morgon, det tar inte mer än några minuter. Sedan klär han på sig och tittar på klockan.

Vankar fram och tillbaka och påpekar att tiden går. Tar på sig ytterskorna, skramlar med sina nycklar och meddelar att taxin kommer om en kvart.

”Jag vet,” säger hon, som fyller diskmaskinen innan hon ska slänga på sig reskläder och lägga lite mascara. ”Stör mig inte!”

”Nä. Jag ville bara försäkra mig om att du har koll på tiden”, svarar han och tittar åter på klockan. ”Taxin är snart här.”

”Om tolv minuter, ja!” skriker hon och föser ungarna, som är påklädda och klara, till badrummet för ett sista toalettbesök. ”Stör mig inte, sa jag ju!”

Åtta minuter senare står familjen samlad utanför ytterdörren för att låsa och ta hissen ned. Då, just som hon vridit om nyckeln, säger mannen: ”Vänta!”

”Vad nu då?”

”Jag glömde borsta tänderna.”

Jag räknar med marginaler

Vi skrattar där i våra frisörstolar. ”Eller så har han glömt plånboken. Eller mobilen.”

Det slår aldrig fel. Och sedan. När familjen anländer till resans mål. Då har mannen glömt att packa varmtröja för svala kvällar.

Kom vi till Lund i tid, undrar ni. Jo. Jag hade räknat med en senare buss bara ifall att. Och tur var det. För just som jag skulle låsa kom mannen på att han glömt boken han lovat ta med till sin mor. Det tog några minuter att hitta den. Men vi hann.