Anna-Lena Brundin: Det speciella mötet ger mig hopp – i all galenskap

  • author Anna-Lena Brundin
    Anna-Lena Brundin
Bild på Anna-Lena Brundin och bild på säl som ligger på en liten klippa
Foto: Press, TT
”Där var den. Blicken. Mötet mellan djur och människa som gör mig så rörd och glad.” Allas krönikör Anna-Lena Brundin finner hopp mitt i galenskapen.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto

Så ska du göra om du möter på ett vilt djur

Brand logo
Så ska du göra om du möter på ett vilt djur

Kan det vara en hund? Den sitter uppkrupen på en sten några meter från land. Vi spanar utmed strandkanten. Ingen matte eller husse så långt ögat når.

Så söt den är. Näpet ansikte, vackert tecknat i mörkgrått och beige, med stora mörka ögon.

”Ser du inte?”, säger min man till slut, där vi står lutade över räcket ner mot havet. ”Det är ju en säl!”

Jag häpnar. Aldrig att jag mött en säl på hemmaplan förut. Vi befinner oss på Ven, den lilla ön som reser sig ur havet mellan Landskrona och Danmark, känd för astronomen Tycho Brahe och för sina backafall.

Krönikor på allas.se

Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.

Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.

Här hittar du alla krönikor.

Jag inspekterar sälen. Den ser oss rakt i ögonen och den pratar med oss. Undrar vad den säger till oss. Att det är kallt i vattnet?

”Så bedårande”, viskar jag. ”Vilka ögon.”

Min man nickar. Vi står orörliga med blickarna naglade vid sälen. Ett möte med det vilda, en gräns som suddas ut. Det värmer i hjärteroten.

Känner igen den speciella blicken

Blicken. Jag känner igen den. Som när jag var ute med Gunnar, vår strävhåriga tax. Vi gick sida vid sida, var och en i sin värld. Gunnar med nosen mot marken och jag med näsan rakt fram. Han läste av alla dofter och vad de berättade – en hund som kissat där före honom, fotavtryck som passerat – medan jag registrerade en granne som bar på matkassar, bilar som körde förbi, konditoriets nya markis.

Men plötsligt händer det. Som i en tyst överenskommelse tittar jag ner mot Gunnar och Gunnar tittar upp mot mig. Våra blickar möts och han viftar på svansen. Där var den. Blicken.

Mötet mellan djur och människa som gör mig så rörd och glad. Och trygg. Hur galet allt än må vara så finns det ändå hopp. Och det är just det som blicken bekräftar. ”Du och jag”, säger den. ”På promenad tillsammans. Vi mot världen.” En bekräftelse på att vi är flera varelser i universum. Som lever parallella liv.

Mötte ett sjölejon under fisketuren

Min man har berättat om ett tillfälle när han och hans far var på fisketur i Skälderviken. Plötsligt kände de sig iakttagna. De spejade omkring, men såg ingen och slappnade av igen. Minuterna gick. De turades om att kasta med sina spön. Ljudet av vatten som skvalpade mot ekan, flaxet av vingar från en mås. Det var fridfullt. Men så kände de sig iakttagna igen!

Då. Bara några meter från båten upptäckte de ett litet ansikte med stora ögon och borstiga ögonbryn. Ett sjölejon. Han såg dem rakt i ögonen och där var den igen. Blicken.

Tiden står stilla. Sälen och vi. Magiskt. Men plötsligt händer något. Vår säl får syn på tre svanar. Han rycker till och halkar klumpigt ner från stenen för att snabbt försvinna under vattenytan. Han kanske inte hade lust att hälsa på svanarna? De kan ju vara ilskna av sig har man hört.