”Där var den. Blicken. Mötet mellan djur och människa som gör mig så rörd och glad.” Allas krönikör Anna-Lena Brundin finner hopp mitt i galenskapen.
Så ska du göra om du möter på ett vilt djur
Kan det vara en hund?
Den sitter uppkrupen på
en sten några meter från
land. Vi spanar utmed
strandkanten. Ingen matte eller
husse så långt ögat når.
Så söt den är. Näpet ansikte,
vackert tecknat i mörkgrått och
beige, med stora mörka ögon.
”Ser du inte?”, säger min man
till slut, där vi står lutade över
räcket ner mot havet.
”Det är ju en säl!”
Jag häpnar. Aldrig att jag mött
en säl på hemmaplan förut. Vi
befinner oss på Ven, den lilla ön
som reser sig ur havet mellan
Landskrona och Danmark, känd
för astronomen Tycho Brahe och
för sina backafall.
Krönikor på allas.se
Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.
Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.
Jag inspekterar sälen. Den ser
oss rakt i ögonen och den pratar
med oss. Undrar vad den säger
till oss. Att det är kallt i vattnet?
”Så bedårande”, viskar jag.
”Vilka ögon.”
Min man nickar.
Vi står orörliga med blickarna
naglade vid sälen. Ett möte med
det vilda, en gräns som suddas
ut. Det värmer i hjärteroten.
Känner igen den speciella blicken
Blicken. Jag känner igen den.
Som när jag var ute med Gunnar,
vår strävhåriga tax. Vi gick sida
vid sida, var och en i sin värld.
Gunnar med nosen mot marken
och jag med näsan rakt fram.
Han läste av alla dofter och
vad de berättade – en hund som
kissat där före honom, fotavtryck
som passerat – medan jag
registrerade en granne som bar
på matkassar, bilar som körde
förbi, konditoriets nya markis.
Men plötsligt händer det. Som i
en tyst överenskommelse tittar jag
ner mot Gunnar och Gunnar
tittar upp mot mig. Våra blickar
möts och han viftar på svansen.
Där var den. Blicken.
Mötet
mellan djur och människa som gör
mig så rörd och glad. Och trygg.
Hur galet allt än må vara så finns
det ändå hopp. Och det är just det
som blicken bekräftar. ”Du och
jag”, säger den. ”På promenad
tillsammans. Vi mot världen.”
En bekräftelse på att vi är flera
varelser i universum. Som lever
parallella liv.
Mötte ett sjölejon under fisketuren
Min man har berättat om ett
tillfälle när han och hans far var
på fisketur i Skälderviken.
Plötsligt kände de sig iakttagna.
De spejade omkring, men såg
ingen och slappnade av igen.
Minuterna gick. De turades om
att kasta med sina spön. Ljudet
av vatten som skvalpade mot
ekan, flaxet av vingar från en
mås. Det var fridfullt. Men så
kände de sig iakttagna igen!
Då. Bara några meter från
båten upptäckte de ett litet
ansikte med stora ögon och
borstiga ögonbryn. Ett sjölejon.
Han såg dem rakt i ögonen och
där var den igen. Blicken.
Tiden står stilla. Sälen och vi.
Magiskt. Men plötsligt händer
något. Vår säl får syn på tre
svanar. Han rycker till och halkar
klumpigt ner från stenen för att
snabbt försvinna under vattenytan. Han kanske inte hade lust
att hälsa på svanarna? De kan ju
vara ilskna av sig har man hört.