Anna tvingades fly från sin våldsamme man
Anna lägger överfallslarmet på bordet framför sig, när vi sätter oss längst in i ett kafé i staden där hon bor tillsammans med sina fyra barn.
Anna heter egentligen något annat. Hon får inte lämna det skyddade boendet utan övervakning. Hon får inte ens gå ut ensam för att köpa mjölk och när hon eller barnen går till sitt tillfälliga hem får de lov att gå omvägar – för att villa bort en eventuell förföljare.
Men ibland orkar Anna inte hålla sig gömd hela tiden. Barnen är i skolan, och precis som Anna ser de sig hela tiden över axeln. De har ett hemligt kodord som ska användas om Olle – pappan och maken som utsatt dem för allt lidande – skulle dyka upp.
Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i den här situationen. Att jag skulle bli kvinnan som nästan dödades av sin man
– Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i den här situationen. Att jag skulle bli kvinnan som nästan dödades av sin man. Han var ju min stora trygghet i livet, säger Anna.
Hon är också den som alltid stått på den andra sidan, den som stöttat andra som haft det svårt – trots att hon själv har en trasig bakgrund där hon saknade all form av trygghet när hon växte upp.
Kände sig utvald
Anna och hennes tre år yngre bror hade en mamma som led av psykisk sjukdom. Mamman var fullt upptagen av sig själv och sina demoner. Anna fick bli mamma, inte bara till sin mamma – utan också till sin lillebror. När hon kom i tonåren orkade hon inte längre. Anna bad om att få bo hos sin pappa istället.
– Honom hade jag tidigare bara träffat under några lovveckor varje år. Jag hade idealiserat bilden av min pappa. Men den bilden sprack ganska fort när jag levde med pappa dagligen, säger Anna och konstaterar att pappan struntade i henne.
Hon fick löpa vind för våg och placerades ganska snart i fosterhem.
En kort tid efter att Anna flyttat från sin mamma tog mamman sitt liv. Då var Anna 15 år gammal. Hon har aldrig slutat anklaga sig själv för vad som hände.
– Så länge jag bodde hemma höll hon sig vid liv. När jag flyttade begick hon självmord, konstaterar Anna krasst och säger att hon med facit i hand förstår varför hon föll så handlöst för den trygghet Olle kunde erbjuda henne.
Hon hade ju saknat kärlek och värme i hela sitt liv. Olle kom med den trygghet hon så förtvivlat behövde.
Anna och Olle lärde känna varandra redan som tonåringar och han fick henne att känna sig som världens mittpunkt.
Första gången han var otrogen förlät jag honom – jag behövde ju hans trygghet så förtvivlat mycket
– Även om rummet var fullt med folk var det som att bara jag fanns där för honom. Jag kände mig oerhört speciell. Han var dessutom omtänksam och sträckte ut en hjälpande hand till alla som behövde det. Jag beundrade honom enormt för det och Olle kom att stå för all den trygghet jag saknat. Första gången han var otrogen förlät jag honom. Jag behövde ju hans trygghet så förtvivlat mycket. Den var värd allt.
Packade i panik
Anna berättar att Olle ofta ljög för henne om småsaker och att han från första början hade ett hett temperament. Han kunde prata om Anna i en nedlåtande och förminskande ton, men det dröjde innan han övergick till handgripligheter.
– Vi levde ihop i många år men jag var inte rädd för honom förrän han blev våldsam. Första gången han utsatte mig för våld och hot polisanmälde jag honom. Tyvärr tog jag tillbaka Olle. Han var mitt livs kärlek och lovade bättring, men det slutade med en förskräckelse, säger Anna och berättar hur Olle i vredesmod tog strypgrepp på henne innan han slet fram en stor kökskniv som han höll mot hennes hals.
Vi tvingas leva som skrämda djur och det känns som att det är vi som straffas hårdast
– Han var nära att döda mig och barnen vaknade av all tumult. Som tur var lyckades jag kämpa mig loss och fick tag i min mobil. Olle flydde men fångades senare av polisen. Vi hade genomlevt en skräcknatt, men jag trodde att jag och barnen nu var fria. Men det blev istället tvärtom. Vi tvingas leva som skrämda djur och det känns som att det är vi som straffas hårdast. I panik tvingades jag och barnen att packa ihop våra saker och, med hjälp av socialtjänsten, fly till hemlig plats.
Misshandel och olaga hot
Olle dömdes för misshandel och olaga hot, men straffet – 79 dagar med fotboja och kravet att genomgå ett behandlingsprogram – dröjer.
– I väntan på det lever vi som jagade djur. Det är vi som är offer, ändå är det vi som straffas när vi tvingas leva i ett skyddat boende, långt från barnens vänner, i en lägenhet som luktar mögel och saknar internet. Barnen mår dåligt och jag mår dåligt. Det enda vi vill är att flytta tillbaka hem igen, där vi kan läka i en trygg miljö, säger Anna, som är förtvivlad över hennes och barnens situation.
Socialtjänsten har gjort bedömningen att Olle utgör en stor fara för familjen, men när Anna begärde kontaktförbud blev det avslag.
– Ändå får vi inte flytta hem eftersom socialtjänsten bedömer att jag i vår hemmiljö inte kan skydda barnen från att se mig bli misshandlad eller dödad. Då måste de omhänderta barnen! Det är som ett moment 22 och vi sitter i kläm. Det är som att jag har blivit omyndigförklarad av myndigheten och jag har aldrig känt mig så liten. Jag lever inte bara i skuggan av exmaken, utan också under ett ständigt hot att bli av med mina barn. De är ju mitt allt, hela mitt liv.
Anna säger att hon vill berätta sin historia för att visa andra utsatta kvinnor – de som hon har en olycklig samhörighet med – att de inte är ensamma. Hon vill också peka på att samhällets skyddsnät inte fungerar så som hon hade förväntat sig.
Olle kommer att få avtjäna sitt fängelsestraff, men vårt straff är hårdare
– Olle kommer att få avtjäna sitt fängelsestraff, men vårt straff är hårdare. Vi har redan gömt oss lika länge som han ska bära fotboja. Jag begär inte mycket, det enda jag vill är att fortsätta leva mitt vanliga liv. Jag vill sitta i mitt hörn av soffan i min egen trygga värld. Jag vill att barnen ska få vara i sin invanda miljö. De har redan tagit alldeles för mycket stryk av det som hänt.
Anna säger att hon förstår kvinnor som stannar kvar i våldsamma relationer om de inte får ett stöd när de lämnar sina män.
– Det finns stunder när jag nästan önskar att jag hade stannat hos Olle. Jag vet att det är fel, men just nu känns det som ett hån att socialtjänsten inte tror på att jag kan skydda mina barn från att se mig bli utsatt för våld. Jag vill såklart inte bli slagen eller dödad! Men är det inte samhället som ska skydda mig från det?
Längtar efter lugn och ro
När Olle får sin fotboja kommer Anna och barnen troligen att få flytta hem igen, men Anna säger att det kommer att dröja länge innan hon slutar att vakna av nattens mardrömmar och innan hon slutar att rycka till om någon kommer gående mot henne. Misshandeln har satt sina djupa spår och Anna låser alltid sin ytterdörr så fort hon kommit innanför den. Ändå är det inte Olle hon är mest rädd för.
– Nej, jag är mer rädd för vad myndigheterna gör med mig om Olle tar sig in i mitt hem. Kommer jag att straffas för det ännu en gång? Tar de mina barn nästa gång? Ska jag straffas för att jag en gång blev djupt förälskad i Olle? För att jag valde att leva med honom?
Trots att Anna bara vill att hon och barnen ska få återgå till sina vanliga liv så är hon inte helt främmande för att flytta till en annan del av landet.
– Om det är vad som krävs för att vi ska få vara trygga och slippa leva gömda så gör vi det. Även om det återigen är vi offer som straffas. Det enda jag har längtat efter i hela mitt liv är trygghet och nu vill jag bara leva i lugn och ro – utan rädsla för varken Olle eller socialtjänsten.