Annika: Djursjukhuset förlängde min hunds lidande – fick faktura på 44 000 kronor
Ändå valde kliniken att skriva in den 13 år gamla hunden.
Ett dygn senare fick familjen ta avsked av Maya. Och fick fakturan: 43 642 kronor.
Maya var en kaxig och glad jack russel terrier. En omplaceringshund som hade funnit sin plats i familjen Westins hem och hjärtan. I villan hemma i Nacka var det Maya som styrde och ställde med den flera storlekar större schäfertiken Pallas och med alla andra hundar hon mötte.
Maya var en frisk hund som levde livet och fick springa lös i skogen bredvid hästen när matte Annika red och njöt av att åka båt på landet. Hon levde, kort sagt, ett fantastiskt hundliv.
Hon hade en gång när hon var ung varit sjuk i pankreatit, inflammerad bukspottkörtel, ett plågsamt tillstånd som i det akuta stadiet ger kräkningar, buksmärta och aptitlöshet och som ofta kräver intensivvård.
Maya hade tagit sig igenom sjukdomen den gången och blivit helt frisk, men när hon var 13 år gammal blev hon sjuk igen.
Maya blev akut dålig och Annika tog henne först till Evidensias djurklinik i Nacka. Där undersöktes hon, men skickades hem. På natten mådde Maya väldigt dåligt och fick efter kontakt med djurkliniken remiss till Evidensia Södra Djursjukhuset i Kungens kurva söder om Stockholm.
Var beredda att ta farväl
När Annika och hennes dotter Emmy kom in med Maya var hon så dålig att de båda var beredda att ta farväl av sin hund. Hon var trots allt 13 år och det var uppenbart för både mor och dotter hur sjuk hon var.
– Jag var oerhört tydlig med att jag inte ville att hon skulle lida, säger Annika. Jag sa att vi var helt öppna för att låta henne somna in för att slippa lida – men veterinären sa att ”nej, det här skulle de nog kunna vända”.
Maya skrevs in – med en uppgift om ungefär vad det kunde komma att kosta som senare skulle visa sig vara i underkant. Med tanke på Mayas ålder och tidigare sjukdom var hon utförsäkrad från försäkringsbolaget och ägarna kunde inte räkna med någon ersättning därifrån.
I ett brev som Annika senare skickade till Evidensia för att ifrågasätta veterinärens beslut att skriva in Maya skriver hon:
"Jag kom in med min hund Maya kl 12.40 onsdagen den 6 september. Maya var en 13 år gammal jack russell som hade haft pankreatit tidigare. Jag var mycket tydlig med veterinären vi träffade att jag INTE ville ha livsuppehållande vård. Hon skulle få somna in om detta skulle bli för jobbigt och smärtsamt för henne.Veterinären sa att "no news is good news" – vi ringer imorron och uppdaterar om inget oförutsett inträffar.”
Ett dygn senare ringde kliniken och berättade att Maya stod på smärtlindring – och att de tyckte att vården skulle fortsätta.
Det var Annikas man Gösta som först tog emot samtalet – han lyssnade på veterinärens råd om att låta Maya stanna ett dygn till. Men Annika som sett hur dålig Maya var ringde tillbaka till djursjukhuset.
– Då sa jag ifrån, säger Annika. Jag hade ju redan sagt att jag inte ville att hon skulle hållas vid liv till varje pris. Hon skulle inte behöva uppleva det.
Maya rullades in på en vagn
Husse och dottern Emmy åkte till djursjukhuset för att ta ett sista farväl. Annika orkade inte följa med och hennes röst brister när hon berättar om synen som mötte Mayas människor.
– Personalen rullade in henne på en vagn, helt neddrogad, för att de skulle få ta farväl innan hon avlivades.
När Maya var borta fick de fakturan: 43 642 kronor.
Jag sa till veterinären att det viktigaste var att hunden slapp lida
I brevet till Evidensia skriver Annika senare:
”Hon skulle ju inte behöva vara med om just det. Jag var SÅÅÅ tydlig med att hon skulle få sluta direkt om det riskerade att bli jobbigt. Nu rullades hon in på en vagn, helt neddrogad av smärtstillande.”
Annika ber också djursjukhuset se över fakturan och fundera på om det är rimligt med 43 642 kronor för lite drygt ett dygn.
"Min hund fick såvitt jag vet ingen som helst verksam behandling, hon låg inne med mycket stor smärtlindring helt i onödan och helt emot vad jag ville."
– Det är fortfarande helt hemskt att tänka på Mayas sista dygn i livet, säger Annika. Vi skulle såklart ha fått ta avsked av henne direkt när vi kom in. Som veterinär bör man väl veta att en hund med återfall i pankreatit som dessutom är 13 år inte har stor möjlighet till återhämtning utan fruktansvärda smärtor.
– Och jag var SÅ tydlig med att jag inte ville detta. Jag sa till veterinären att det viktigaste var att hunden slapp lida, inte att undvika avlivning.
Evidensia avböjer att svara:
Evidensia har fått ta del av hela denna artikel och erbjudits möjlighet att kommentera. Deras medarbetare Katharina Sand svarar i mejl:
"Vi kommenterar inte enskilda fall, av respekt för både medarbetare och djurägare, men också på grund av patientsekretess."
Annika är hundmänniska ut i fingerspetsarna och Maya är varken hennes första eller sista hund. Hon har varit med om att förlora fyrbenta vänner tidigare, men då har veterinären varit ett stöd, till skillnad från den här gången.
– När min schäfertik Pallas blev dålig kunde veterinären inte säkert säga vilken diagnos hon hade, men var ärlig och sa att det nog skulle bli jobbigt för henne att genomgå alla undersökningar – och att man dessutom troligen inte kunde hjälpa henne eftersom hon var tolv år gammal.
– Jag grät floder men fick ta ett fint farväl av henne, och hon fick somna in genast.
"Tänk om vi inte hade haft pengarna?"
Annika fick efter en knapp månad svar från Evidensia, som beklagar förlusten av hunden, men skriver att:
”Då ingen tydlig felhantering har skett i samband med Mayas vårdvistelse kan tyvärr ingen kreditering göras i detta ärende. Ni har haft fortlöpande kontakt med behandlande veterinär, där ni blivit uppdaterade angående Mayas tillstånd och vård.”
När vi pratar har Annika just lyssnat på P3 Nyheters dokumentär Larmen inifrån Evidensia: När djuren blir business och såren har rivits upp igen.
– Detta är verkligen fortfarande ett sår. Men just då var det var bara att betala, annars blir man ju rättshaverist till sist, säger Annika. Och som tur var kunde vi det. Men tänk om vi inte haft de pengarna?
– Det känns verkligen som det stämmer som det sägs i dokumentären att de skriver in hundar till varje pris. Och folk klagar inte, för man vill inte utsättas för reaktionen ”var inte din hund värd det då?” Det var hon såklart. Hade Maya blivit frisk så hade jag utan att tveka varit beredd att betala, men jag såg ju hur sjuk hon var och ville ha veterinärens stöd i beslutet att avliva, för det var det enda rätta.
Jag kan inte låta bli att tänka att de försökte hålla henne vid liv så länge som möjligt för att tjäna pengar
– Kostnaden inte var och är det viktiga – och var det inte ens när jag fick fakturan.
– Det viktiga var och är att jag verkligen inte ville ge Maya en sådan sista tid. Det är det jag fortfarande lider o gråter över. Vi lämnade henne ensam där när hon var så sjuk. Ensam, övergiven, rädd. Pengarna skiter jag faktiskt i.
– Det som gör mig förbannad är att Evidensia tjänade pengar på att Maya fick lida. Jag kan ju inte låta bli att tänka att de försökte hålla henne vid liv så länge som möjligt för att tjäna pengar.
– Jag lider när jag tänker på hur hennes sista dygn blev, i smärta och rädsla, långt borta från oss.
– I fortsättningen kommer jag att akta mig för de stora veterinärkedjorna.