Annis man och son skadades i allvarliga cykelolyckor
En olycka kommer sällan ensam. Det ordspråket känner familjen Andersen i danska Kolding tyvärr mer än väl till – men lyckligtvis mår hela familjen bra i dag. Både pappa Jan och de två sönerna har varit inblandade i hemska cykelolyckor. Det är bara mamma Anni som sluppit undan skråmor när hon cyklat i trafiken, och förhoppningsvis håller hennes tur i sig.
– Det är kanske helt enkelt någon som håller ett vakade öga över oss. Sådan tur som vi haft är få förunnat, säger Anni Andersen och skakar på huvudet som för att sudda bort minnesbilderna av hennes sons blodiga ansikte.
– Hans olycka var den värsta. Vi var nära att förlora honom, berättar Anni.
Sjukvårdaren ringde upp
Hon har precis börjat kunna prata om olyckorna utan att bryta ihop. Flera gånger har det varit nära att gå riktigt illa, och Anni och yngste sonen Marius har tillsammans reflekterat över att de hade kunnat vara ensamma kvar.
Den första olyckan inträffade den 1 november 2014 när Jan var ute på en cykeltur innan han och Anni skulle iväg på fest. Tjugo minuter innan de behövde åka hemifrån hade han ännu inte kommit hem, och Anni som tappat tålamodet ringde sin make.
– Jag lämnade ett meddelande och var ganska sur eftersom jag undrade var i all världen han hade tagit vägen, minns Anni.
Strax därpå ringde hennes telefon och hon såg att det var Jans nummer. Men på andra sidan luren hörde hon en sjukvårdares röst.
– Jan hade förts till sjukhus och sjukvårdaren sa att vi kunde tacka vår lyckliga stjärna för att han hade använt cykelhjälm. Den var spräckt mitt itu, minns Anni.
Jan minns olyckan tydligt. Han var inte långt hemifrån när han körde in i en rondell och fick ögonkontakt med en bilist som hade väjningsplikt och saktade in.
– Vi såg på varandra och jag var säker på att hon skulle stanna. Men i stället körde hon och jag hade ingen chans att hinna undan smällen, berättar Jan, som slungades upp i luften och landade rakt på nacken.
Måste ligga helt still
– Det enda jag tänkte på var att jag måste ligga helt still för att inte förvärra skadan.
– Jan låg lugn och stilla i sjukhussängen och det fanns inga synliga skador. Inget blod, inga bulor. Men hjälmen! säger Anni och ryser.
Tanken på hur Jans huvud sett ut utan hjälm var för mycket att ta in.
– Min skalle hade aldrig hållit för den smällen, säger Jan som kunde lämna sjukhuset efter bara tre, fyra timmar.
Bilisten hörde av sig till honom samma dag och var förkrossad.
– Hon hade helt enkelt inte sett mig. Det fick mig att inse att man verkligen måste vara uppmärksam i trafiken. Man kan inte lita på att den man möter ser en, även om man tror det, säger han.
Sonen blev påkörd
Jans fasansfulla olycka och den knäckta hjälmen fick dock inte den 18-årige sonen att börja använda hjälm. Han ville inte förstöra sin frisyr.
– Själv skyndade jag mig att köpa en hjälm, men vår son kunde bara tänka sig att använda hjälm vid långa motionsrundor med cykeln.
Bara två månader senare, en tisdagsmorgon i början av januari, hörde Anni ljudet av en ambulanssiren i fjärran. Hon fick direkt en dålig känsla i magen och kom att tänka på sonen som precis cyklat till skolan.
– Telefonen ringde och jag såg att det var hans nummer. Men det var någon annans röst på andra sidan luren. Det var ett vittne som sprungit fram för att hjälpa till. Jag fick veta att min son blivit påkörd av en bil som inte följt väjningsplikten. Jag skrek i telefonen att de inte fick flytta på honom, berättar Anni.
När hon och Jan kom till sjukhuset såg de att lampan utanför akutrummet där deras son låg lyste rött. De förstod direkt att det var allvarligt.
Fruktansvärd syn
Ett tiotal läkare och annan sjukhuspersonal arbetade med sonen i akutrummet. Han hade blod över hela huvudet och fått en nackkrage runt halsen. Hans kläder hade klippts bort och ett vitt lakan hade lagts över honom.
– Jag tänkte: ”Är han på väg att dö?” minns Jan.
Anni hade liknande tankar.
– Ja, det var en fruktansvärd syn, att se sin fina, lilla son ligga där. Ändå skällde jag ut honom: ”Det här var sista gången du cyklade utan hjälm, grabben!” sa jag till honom. Han var helt omtöcknad och kunde inte svara. Jag var själv i chock.
Sonen hade fått flera skador. Hela hans högra sida var illa tilltygad och armbågen hade hoppat ur led. Han hade en fraktur i pannan och fick sys i munnen. Flera av hans tänder hade slagits ut och han hade fått en allvarlig hjärnskakning.
– Bilen hade bara kört i tio kilometer i timmen. Hade den kört snabbare hade han dött, konstaterar Anni.
Blivit försiktigare
Sonen undersöktes och det visade sig som tur var att han sluppit lindrigt undan. Sex veckor senare var han tillbaka i skolbänken, och trots att han dras med olika krämpor och förmodligen kommer att drabbas av artros tidigare än normalt så är alla i familjen självklart överlyckliga över att han fortfarande lever.
– Han kommer att behöva anpassa sina framtida yrken efter vad hans kropp klarar av. Han var en skicklig pianist, men olyckan har nu satt stopp för spelandet, säger Jan och fortsätter:
– Olyckorna har gjort oss tacksammare över livet. Vi tar vara på varje dag och har blivit mer spontana.
Anni nickar instämmande.
Ett halvår efter den äldste sonens olycka ringde telefonen igen. Denna gång var det yngste sonen Marius’ röst i luren.
– Han hade trillat på cykeln och hade ont i kroppen. Jag frågade direkt om han hade använt hjälm, och det hade han. Han hade brutit nyckelbenet, och jag tänkte bara: ”Åh nej, inte igen! Inte en cykelolycka till …”, säger Anni.
Blivit försiktigare
Marius återhämtade sig och cyklar fortsättningsvis alltid med hjälm. Om han inte bär hjälm får han heller inte cykla, har hans far slagit fast.
– Vi har haft sådan tur i vår familj, men nu är jag rädd för att vi har använt upp all vår tur, säger Anni.
Hon har själv blivit försiktigare när hon cyklar, och innan hon svänger med bilen tar hon tid på sig och försäkrar sig om att ingen kommer i vägen.
– Jag är faktiskt glad att det var jag som blev påkörd och att det inte var jag som körde på någon. Det måste kännas fruktansvärt att vålla någon annan så stor skada, säger Jan och hoppas att alla ska tänka sig lite extra för i trafiken.
– Trots att vår äldste son skadades svårt i olyckan är det inte alltid han använder hjälm. Han skyller på att han glömmer den när han ska cykla korta sträckor. Men vi hoppas att det ska bli lag på att använda hjälm, säger Anni och fortsätter:
– Nu säger barnen bara: ”Jag måste ha hjälm för att mamma säger det”. Om det blev lagstadgat och om det ledde till böter så skulle det vara lättare att få unga att spänna på sig hjälmen.
Av Stine Bolther
Många dödsfall utan hjälm
- I snitt dör 25 cyklister om året i trafiken i Sverige.
- De flesta dödolyckorna sker i krock med bil i korsning i tätort.
- Endast 17 % av de som dör i cykelolyckor använder hjälm.
- Bland dödsfallen har 82 % fått minst en dödlig eller allvarlig skallskada.
- Orsaken är främst alkohol och mörker, men även tveksamhet gällande väjningsplikt.
- Två tredjedelar av de som dör i cykelolyckor är män.
Källa: Statens väg- och transportforskningsinstitut, statistik baserad på dödsolyckor mellan 2005-2015