Åsa Avdic om barndomen: Jag var annorlunda och kunde inte koderna

Kontrasten kunde inte vara större. Med Örebro slotts mäktiga riddarborgsfasad som fond står programledaren och journalisten Åsa Avdic och spanar efter bussen till Brickebacken. Här har hon stått många gånger under sin uppväxt.

Bussen kommer till sist. Åsa stiger inte på i dag. Men drar sig till minnes hur hon brukade vänta på att åka hem till förorten Brickebacken, där hon bodde med sina föräldrar och syskon fram tills hon var 13. En halvtimme tog bussresan.

– Brickebacken var en socialt utsatt förort. Det fanns inte mycket mer än betonghus och gårdar mellan huslängorna, där vi barn brukade samlas. Det var bra, man kunde bara gå ut och hitta någon jämnårig att vara med. Vi flyttade flera gånger inom området när familjen växte och den sista lägenheten låg intill en skog där vi barn älskade att leka. Den kändes spännande och fantasieggande, även om man också kunde hitta tomma spritflaskor där, säger Åsa och berättar att uppväxten i Brickebacken präglades av förmaningar om att vara vaksam och inte utsätta sig för farliga situationer.

Utbildningsnivån och de ekonomiska resurserna var generellt låga, några av dem som bodde i förorten hade sociala problem. Det fanns anledning att som liten flicka vara försiktig.

Åsas pappa var verkstadsarbetare och hennes mamma sorterade post. Familjen hade det inte så fett – Brickebacken var vad de hade råd med – men hemmet var kärleksfullt och stabilt. Att de fyra syskonen Avdic skulle sköta skolan och uppföra sig väl var självklart.

Men en dag blev hennes far övertalig på jobbet och fick rådet att skola om sig.

Åsa Avdics föräldrar gjorde en klassresa

– På Arbetsförmedlingen tyckte man att det här med data och internet kanske kunde vara något att satsa på. Så pappa gjorde högskoleprovet, fick full pott och började plugga systemvetenskap på Örebro universitet. Det slutade med att han doktorerade och började undervisa, säger Åsa med ett leende och tillägger att, inspirerad av makens studieiver, började även hennes mamma att plugga. Hon utbildade sig till lärare.

– De gjorde en klassresa båda två och när jag började högstadiet flyttade vi till ett radhus i den välmående villaförorten Adolfsberg. Det var en stor kontrast mot Brickebacken och jag förundrades över mina klasskamrater som kunde åka slalom. Själv hade jag några gamla längdskidor…. jag hade aldrig åkt slalom, det är en dyr sport och mina föräldrar hade inte råd.

Även om livet i Adolfsberg blev bättre på många sätt kände Åsa av sin enkla uppväxt. Hon var annorlunda, kunde inte riktigt koderna.

Samtidigt tyckte hon att åren kröp fram. Hon hade sett fram emot att bli tonåring, men upptäckte att inget revolutionerande hände på högstadiet.

Tillvaron lunkade på i maklig takt och hon väntade otåligt på att bli äldre, få börja gymnasiet och till sist flytta från Örebro. Vart som helst, bara inte här.

– Nästan alla ungdomar tänkte så. Man ville härifrån. Många i Örebro var frireligiösa och aktiviteter anordnades ofta i kyrklig regi. Religiositeten var något jag hade svårt för och jag har fått min brist på tro prövad mer än en gång!

– Jag försökte avkristna folk och gjorde allt för att slå hål på deras föreställningar och sanningar, säger Åsa med ett skratt men tillägger att allt argumenterande kring trosfrågor under den här perioden ändå har fått henne intresserad av religion och vad tro betyder för människor. Som ung är allt svart-vitt. Nu kan hon se nyanser även om hon själv är ateist.

Gymnasiet öppnade nya dörrar och hon kände för första gången att hon blommade upp och formades till den hon var ämnad att bli. Hon började på Samhällsvetenskaplig linje på ”Karro”, Karolinska läroverket, i centrala Örebro.

Åsa stryker med handen genom det mörka håret och låter blicken vandra över skolgården. Härifrån har hon många fina minnen. Tjejerna i hennes årskull hade en stark gemenskap och ett systerskap och de delade drömmen om att jobba med kultur i någon form.

Vi köpte kaffekort

– Åh, vi ville gärna vara lite ”parisiska”. För oss kändes det som att skolan låg i Örebros Montmartre, centralt och pittoreskt, och vi brukade hänga på ett fik där man köpte ett té- och kaffekort och med det kunde dricka obegränsat med té och kaffe under en månad. Många påtårar blev det!

Författaren Maria Sveland gick i parallellklassen och ett starkt minne, som Maria, utifrån sitt perspektiv, har skildrat i boken ”Bitterfittan” är hur tjejerna i tredje ring kapade luciatåget i aulan. Åsa förklarar vad som hände:

Luciatåg på våra villkor

– Vi tjejer förväntades vara så himla fina och ordentliga i luciatåget, medan killarna larvade sig och betedde sig illa, det sågs som okej. Det där var vi väldigt irriterade på och beslutade oss för att göra ett luciatåg på våra egna villkor.

– Så vi kladdade ner de vita linnena med röd färg, som mensblod, och satte strutar på tuttarna. Det väckte förstås uppståndelse, några tyckte det var kul medan andra blev arga. Det var ju det vi ville, för vi var också arga! Jag minns händelsen som en slags triumf för oss tjejer.

Bara dagar efter studenten drog Åsa på tågluff och på hösten flyttade hon till Stockholm och började plugga litteraturvetenskap på universitetet.

Något hon har med sig hemifrån är känslan av att ingenting kommer gratis, ingen kommer att fånga upp henne om hon faller. Hon fick tidigt inpräntat att man måste klara sig själv och stå på egna ben. Inte vara beroende av andra. Det har resulterat i en sträng arbetsmoral och hon har aldrig tillåtit sig att bara glida runt i tillvaron.

Åsa skakar på huvudet.

– Nej, jag började plugga direkt efter gymnasiet och var målinriktad, även om jag i början läste enstaka kurser. Det fanns inte på kartan att ta ett sabbatsår och fundera på vad jag ville. Jag hörde talas om folk som for till Indien för att ”finna sig själva” eller som drog till New York på vinst och förlust. Det där har jag aldrig fattat. Vadå bara dra iväg? Hur ska de försörja sig?

Åsa gick i väggen

– Jag har alltid känt ett stort ansvar att utbilda mig och stå på egna ben och det har jag också gjort. Min pappa lånade mig 4000 kronor till en soffa en gång. De fick jag betala tillbaka. Det var en principsak för honom. Jag kan se fördelarna med den inställningen. Men den har också en baksida.

Se också: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad

Efter reklamen: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Jag blev inlåst i tre dagar"

Baksidan stavas prestationsångest och känslan av att aldrig riktigt räcka till. Att det alltid finns något mer att göra. Att aldrig få vila i känslan att det man gör är ”good enough”. För Åsas del ledde det till utmattning. För tre år sedan gick hon in i väggen och var sjukskriven ett halvår innan hon kom tillbaka.

I dag har hon ett mer avslappnat förhållningssätt till jobbet och livet i stort. Hon har slutat att oreflekterat springa ifrån sina känslor och försöker i stället stanna upp och vara mera i nuet. Hon skriver romaner på sin fritid och njuter av att umgås med sina barn, som hon har delad vårdnad om.

Örebro har såklart en särskild plats i hennes hjärta, även om hon som ung bara ville härifrån. Nu ser hon något annat. En fin, levande stad.

Trots det ångrar hon inte sitt val att lämna Örebro för huvudstaden. Där gick hon så småningom en journalistutbildning på en folkhögskola. Ett första jobb i Kalmar ledde vidare och numera är hon fastanställd på SVT och jobbar med Morgonstudion.

— Min främsta drivkraft som journalist är viljan att berätta. Jag är något av en kunskapstörstande allätare och för mig handlar journalistik mycket om att få en förståelse för hur världen hänger ihop och sedan förmedla det på ett bra sätt!