Mina barn har flyttat ut och det enda jag känner är sorg – är helt knäckt

Se också: 7 saker terapeuter gör när de känner sig ensamma

För inte så länge sedan flyttade båda mina barn hemifrån, med bara ett års mellanrum. Jag har alltid varit – och är – så klart stolt över dem och vill att de ska uppleva nästa kapitel i sina liv. Men... samtidigt ekar huset tomt på ett sätt som jag inte var beredd på.

Hela mitt vuxna liv har i stort sett kretsat kring familjen. Jag har skjutsat till och från skola och träningar, varit den som roddat middagar och värdesatt alla våra fina samtal vid köksbordet genom åren. Nu sitter jag plötsligt där själv, med tid som jag inte vet hur jag ska fylla.

Min man jobbar rätt mycket, som han alltid gjort, och han verkar inte alls känna samma tomhet. Jag skäms nästan över hur ledsen jag är, som att jag borde vara klar med den här fasen. Att jag borde vara överlycklig för att även jag är i en ny fas i mitt liv, med mer frihet.

Så hur hittar man egentligen tillbaka till sig själv när ens roll som förälder inte längre är det primära i vardagen? Är det verkligen normalt att känna en så stark sorg?

Allas svarar

Kära frågeställare, svaret är förstås ja, det är fullt normalt! Det är också normalt att inte känna sorg alls, för jag har upptäckt att föräldrar reagerar så oerhört olika på när deras barn flyttar hemifrån.

Jag är själv 60 och i bekantskapskretsen pratar vi just nu mycket om det här. Det märks faktiskt att de som är skilda och länge har haft barnen hos sig bara varannan vecka – som jag – har lite lättare att vänja sig vd barnen flyttar, även om det kan vara tungt ändå.

Det är inte konstigt att det du känner just nu till och med fått en egen beteckning, ”Empty Nest Syndrome”, för visst är det oåterkalleligen så att boet känns tomt även om man själv – och kanske den andre föräldern för dem som fortfarande är gifta – är kvar hemma.

Att du känner så stor sorg, mer än din man, beror förmodligen på att ditt liv har kretsat mer kring barnen än hans, enligt det du skriver.

Jag tror att det finns några vägar att komma ut ur det värsta ledsna:

Först och främst – tillåt dig att känna sorg. Det är en stor livsförändring när två personer man älskar försvinner lite ur ens liv. Allt förändras ju.

Sedan tror jag att du måste finna vägar till en ny, givande tillvaro, även om den blir lite annorlunda. För det första, testa att närma dig din man. Prata uppriktigt om det här och försök utnyttja all ny egentid till att göra roliga saker ni två, rentav återupptäcka känslor som kanske försvunnit i familjepusslet. Han behöver möjligen jobba lite mindre och ägna mer tid åt er två?

För det andra – bygg upp fina vänskapsrelationer. Vänner kan också vara som familj!

Du kanske redan har bra vänner? Nu kan du lägga mer tid på dem. Berätta för dem hur du känner och att du behöver lite tröst och roliga aktiviteter. Om de själva har barn kan de säkert sätta sig in i din situation, de kanske till och med är i samma läge?

Om du har bekanta som du inte träffar så ofta, så tveka inte att ringa dem och fråga om ni kan ses. Det är nu du hinner.

Kanske finns det något du drömt om att göra för dig själv, men inte hunnit? Läsa, måla, gå en kurs? Eller bara lata dig? Passa på, efter ett tag kommer du att kunna njuta av ensamheten, jag lovar.

Sedan kommer det till barnen förstås... Hur ofta ska man ringa, messa och fråga om de vill träffas? Man vill ju inte vara den klängiga och jobbiga mamman som inte har ett eget liv, som de tycker synd om.

Å andra sidan måste man kunna visa att man älskar dem och vill vara med dem ibland.

För mig och mina barn så tycker ingen av oss jättemycket om att prata länge i telefon, så då blir det oftare små mess och satsa på att ses, även om det ibland blir kort.

Där gäller det att hitta sin egen balans. För egen del fick jag ofta skuldkänslor för att inte jag ville hälsa på mina föräldrar så ofta som de ville. Så vill inte jag att mina två barn ska känna, utan jag försöker få dem att förstå att jag gärna träffar dem, men också att jag vet att de har sina egna liv.

Du kommer också att märka att du fortfarande är behövd, snart kommer samtalen om hur länge tinad köttfärs kan ligga i kylskåpet och var man köper frimärken någonstans.

Lycka till i det nya livet – och tänk på hur härligt det är att ha uppfostrat barn som klarar sig själva!

Cecilia