Birgitta Björndahl, 70, lever med hiv: ”Jag vill krossa fördomarna”

Birgitta Björndahl, boende i Leksand, är på många sätt som vilken 70-årig kvinna som helst. Älskad farmor och mormor. Intresserad av att sticka och läsa deckare samt engagerad i välgörenhetsarbete.

Det hon inte delar med så många av sina gelikar är det faktum att hon har en obotlig virussjukdom. Men det har inte hejdat hennes framfart genom tillvaron på äldre dar. Tvärtom har den bidragit med ytterligare en, mycket värdefull, dimension till hennes liv.

– Jag får väl erkänna att jag inte var jättekaxig den där första timmen efter att jag fått hiv-diagnosen levererad. Men väldigt snart förbyttes oron mot lättnad: Yes, det var inte cancer. Helt ärligt var det så jag kände.

Adoption från Lesotho

Efter flera års väntan fick Birgittas ensamstående dotter hösten 2012 besked om att hon skulle få adoptera en liten flicka från ett barnhem i afrikanska Lesotho. Birgitta blev tillfrågad om hon ville följa med och hämta hem flickebarnet. Det ville hon gärna.

Se också: Elton fick herpes vid födseln – har bara en tiondel av hjärnan kvar

Efter reklamen: Elton fick herpes vid födseln – bara tio procent av hjärnan kvar

Före resan gjordes en insamling av pengar och förnödenheter som skulle delas ut på plats.

– Lyckligtvis drevs hemmet som mitt barnbarn bodde på av en amerikansk kyrka och var väldigt välordnat. Därför delade vi ut en del av våra gåvor till två andra barnhem, som drevs med mycket enkla medel. Det ena av dessa lades ner några månader senare.

– Det andra, Tholoanaea Lerato, kände jag direkt att jag ville göra en insats för. Jag ville engagera mig för att om möjligt åstadkomma varaktig förändring för dessa barn.

Hjälper till vid barnhemmet

Sedan dess har Birgitta gjort ytterligare sex resor till sin ”andra familj” i Lesotho.

– Det är fantastiskt att kunna känna sig så hemma också så långt borta, där livet är något helt annat än det man är van vid i Sverige.

Förutom att ha fått vänner för livet har Birgitta åstadkommit en mängd konkreta förbättringar för de cirka trettio barnen på barnhemmet. Det har borrats en brunn på området vilket gör att det alltid finns tillgång till vatten. Solpaneler på taken bidrar till att vattnet går att värma och att belysningen fungerar.

”Pappa sa till mig att vi inte fick berätta för någon, det måste stanna inom fyra väggar.”

relationerJosselin levde med mörka familjehemligheten i 30 år

En säkerhetsgrind har monterats för att trygga barnhemsområdet. Sängar, kycklingar, får, grisar, datorer och skoluniformer har inhandlats och skolavgifter betalts. Bland mycket annat.

Den ekonomiska delen har hon fått hjälp med av svenska adoptivfamiljer. Hon har också en egen blogg på sin Facebooksida, Mormor i Maseru, via vilken hennes cirka 500 följare kan få en inblick i bestyren på barnhemmet. Många av dessa är också villiga bidragsgivare.

Fick influensasymtom

Det var på hösten 2014, när Birgitta var på väg hem efter en av sina vistelser på barnhemmet, hon första gången blev dålig.

– Jag fick influensasymtom som höll i sig i en hel månad. Nu vet jag att det var en primärinfektion, själva inledningen på en hiv-smitta.

Ett par år senare blev Birgitta dålig på nytt under en resa till Rhodos med sin dotter och barnbarn. Hon kände sig matt och kraftlös och den här gången ville symtomen inte ge med sig.

Oron växte allt eftersom tiden gick. Först efter ett otal undersökningar utförda av 24 (!) olika läkare under ett halvårs tid kunde det fastslås att Birgitta drabbats av hiv-smitta.

Många barn bär på hiv-smitta

Hon suckar lätt.

– Visst var jag medveten om att flera av barnen på barnhemmet bär på smittan. Lesotho är det näst mest drabbade landet i världen när det gäller just hiv.

– Man räknar med att 22 procent av befolkningen är smittbärare och många, många unga vuxna och medelålders har dött i sjukdomen.

– Fast tanken på att jag själv skulle kunna drabbas hade aldrig slagit mig.

Blödande sår

När Birgitta tänker tillbaka kan hon minnas händelsen som måste ha varit den utlösande faktorn.

– Under en vistelse på barnhemmet hade jag fått otaliga myggbett och eftersom jag är känslig hade jag kliat sönder en del av dem så svårt att de blödde.

– En dag var det en liten pojke som cyklade omkull på gården. Han skrapade upp blödande sår i ansiktet och på armarna och när jag kom till hans undsättning blev det så att våra öppna sår snuddade vid varandra. Det var ingenting jag hade en tanke på då.

När det stod klart att det var hiv-smitta som orsakat hennes besvär kände hon stor tacksamhet över att det inte var något ännu värre hon drabbats av.

– Ja det är faktiskt sant, säger hon stilla. Kan människor leva med detta i Afrika så kan jag det också. Inga problem. Här hemma finns hjälpen så nära till hands. Att ta en tablett om dagen för att må bra och förhindra att sjukdomen utvecklas är ingenting.

Ett tufft besked för sambon

Även för hennes tre barn var lättnad den dominerande känslan.

– Lite svårare var det nog för min särbo sedan tio år tillbaka. För även om han inte sa så mycket rent ut tror jag nog att hans tankar snurrade en hel del. Sedan fick han beskedet att han själv inte var smittad.

relationerUsha gör änglar som hjälper våldtäktsoffer: ”Kan inte bara se på”

– Och nu kan han vara bombsäker på att klara sig undan. Är man tillsammans med en person som står på behandling är man så säker som det bara är möjligt.

Kunde ha smittat många

För man kan ju faktiskt säga att alla andra människor potentiellt skulle kunna vara smittade, utan att veta om det. Själv var jag en tickande bomb som under två och ett halvt års tid kunde ha smittat en massa människor.

Att leva med hiv har inte inneburit någon begränsning för Birgitta. Tvärtom har hon med sin positiva inställning hittat en mening med att just hon drabbades.

– För mig är det viktigt att kunna bidra till att sprida kunskap om hiv. För det finns gott om fördomar. Som att det bara är lösaktiga personer, homosexuella män eller invandrare som drabbas. Och att det skulle vara kört om man råkar dricka ur samma glas, kyssa eller ha sex med en smittad person.

Har läst Gardells "Torka inga tårar utan handskar"

Enligt Birgitta finns det statistik som visar att man måste man ha sex med en smittad cirka 2 000 gånger för att garanterat bli smittad själv. Sedan kan det självklart gå mycket snabbare än så om man har otur, men det är ändå en fingervisning om hur det fungerar.

– Jag kan egentligen inte säga så mycket om att människor är okunniga. Inte heller jag visste särskilt mycket tidigare. Visst läste jag – som alla andra – i tidningarna om Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård och deras tragiska öden på 80-talet. Och så har jag läst Jonas Gardells bok Torka inga tårar utan handskar. Men det var liksom allt.

Själv har Birgitta hela tiden varit öppen med vad hennes utmattning berodde på. Och något negativt bemötande har hon inte råkat ut för.

– Men många blir förvånade. Tanter i min ålder förväntas inte ha ett liv som riskerar att man utsätts för hiv.

Deltar i Äldreprojektet

Sedan våren 2017 har Birgitta varit en del av det så kallade Äldre­projektet, ett treårigt projekt finansierat av Allmänna Arvsfonden med Hiv-Sverige som huvudman.

– Vi är 29 personer från Stockholm, Malmö, Göteborg och Dalarna som träffats regelbundet i lokala grupper för att ta del av varandras historier.

Med tiden har deltagarna byggt upp en enorm sammanhållning och det gemensamma arbetet har mynnat ut i boken Leva livet – Att åldras med hiv.

– Vi är den första generationen som fått förmånen att leva vidare trots sjukdomen, eftersom det nu finns läkemedel som håller den i schack. Det är stort.

På Hiv-dagen, den 1 december förra året föreläste Birgitta kring boken i Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle.

– Det är viktigt för mig att berätta att man kan leva ett gott liv trots att man drabbats.

Hennes röst är lätt när hon konstaterar:

– Jag mår riktigt, riktigt bra. Faktiskt har jag kanske aldrig varit så nöjd med livet som nu.

Har tillsammans med mamma Ulrika skrivit en bok om vem hennes pappa egentligen var.

relationerFanny visste inte att pappa Bo hade aids: ”Kände mig sviken och utestängd”